Tummetott-utredningen

I våras kändes det bra, men med facit i hand så känns besvikelsen stor. Av de uppgörelser som gjorts mellan de borgerliga partierna och de Gröna om en rad förbättringar av regeringsformen i Grundlagsutredningen, så bidde det en tummetott. En spärrsänkning av personvalsspärren, en veckas tidigare val, ett modernare språk, ett intet förpliktigande kapitel om kommunalt självstyre. Vad som saknas är desto mer. En författningsdomstol, till skydd för just grundlagen, reella skyddade bestämmelser om självstyre för kommunerna, rösträtts- och valbarhetssänkning, och en ökad kontrollmakt av regeringen mer än att konstitutionsutskottet ska få tillgång till papper.

Vissa anser att det är viktigt att man ska vara överens om spelreglerna, och att det därför är logiskt att förändringarna inte blir så dramatiska. En hållning som är såväl felaktig- är man inte överens så är man inte- som osund. Att underlåta att göra en förändring är ett lika stort beslut som att göra en förändring, om man faktiskt utreder frågan i en statlig kommitté.

Särskilt provokativt är de icke föreslagna förbättringarna av regeringsformen mot bakgrund av det nyss antagna Lissabonfördraget i riksdagen, vilken socialdemokraterna röstade igenom tillsammans med de borgerliga partierna. Men när miljöpartiet ska samverka högerut i frågan om regeringsformen, då måste man tydligen vara överens helt och hållet. Miljöpartiet har haft en feg och inkonsekvent hållning i dessa frågor. Och från ungdomsförbundet har kritiken lysts med sin frånvaro, då man uppenbarligen inte anser att frågan är viktig.

Jag ska läsa igenom en del av kapitlen i utredningen lite mer ingående. Eventuellt kommer det fler kommentarer på bloggen.

Riskerna med blockupplösningen

Skrev häromdagen om att ett grönt parti som en del av ett större politiskt rödgrönt block har större möjligheter att få igenom grön politik, än att satsa på utanförskap. Idag tänkte jag skriva om farorna med ett politiskt Sverige utan politiska block. För jo, det finns faktiskt såna. Också.

I ett läge där det av någon anledning skulle bildas en mittenregering, bestående av till exempel (s), (mp) och (fp), så skulle oppositionen vara (v), (c), (m) och kanske (kd) eller (sd).

(v) skulle utvecklas åt vänster, absolut eller i vart fall relativt kontra regeringen. Partiet skulle förstås inte få igenom någonting, och bli alltmer marginaliserat. Samma sak skulle gälla för (kd), om man inte var med i regeringen, och för (sd), som emellertid är i den situationen idag.

(m) å sin sida, skulle inte bli marginaliserade i första taget, men vara den samlade reella oppositionen tillsammans med (c). I ett sånt läge skulle en (s)- och (m)-regering bli fullt tänkbar. Samt andra konstellationer också, utom de alltför radikala.

Man kan förstås ha olika åsikter om hur den politiska utvecklingen i ett sådant politiskt landskap skulle leda. Många gröna drömmare lever nog i villfarelsen att den grönaste politiken från blåa och röda partier skulle slå igenom: Värna om de resurssvagaste, friare migrationsregler, decentralisering, en grönare småföretagarpolitik, satsningar på kollektivtrafiken, och så vidare. Jag tror att man tänker helt fel isåfall.

I ett blockupplöst Sverige så kan det likväl gå åt rakt motsatt håll: Ännu stramare invandringspolitik, en ännu generösare biltrafikpolitik, en ännu mer hårdfår arbetslinje och ett ännu större gynnande av stora företag kontra mindre.

Det som tyder på det senare är inte minst det danska exempel. Blockpolitiken är betydligt mindre, men politiken är mer centrerad åt mitten, vad "vanligt folk vill ha". Miljöpartiet ställer inte ens upp i valen enligt Wikipedia, något vänsteralternativ lär finnas men garanterat utan inflytande, och ett parti som "Ny alliance" kan dyka upp på några månader och gå in som ett reellt regeringsalternativ, eftersom man är ett "mittenparti". Möjligheterna till politiskt utsväveri är högst begränsade.

Det finns för- och nackdelar med allt. Men en rödgrön regering känns oerhört mer stabilt och långsiktigt än en "mittenregering".

Blockpolitik och majoritetsprincipen

Long time no see. Men även om bloggen inte uppdateras som förr i tiden, så kan ihärdiga läsare fortfarande se fram emot mer utfylliga analyser med ojämna mellanrum. Smalare men vassare, med andra ord.

Ämnet för dagen är Blockpolitik och miljöpartiets utveckling. Inte minst mot bakgrund av Birger Schlaugs ihärdiga analyser både här och där. Det förra språkröret, och de Grönas främsta företrädare på 90-talet, menar huvudsakligen i sin kritik att miljöprtiets tillväxt- och konsumtionskritik suddats ut, att planerna på koalitionen med (s) och (v) banar väg för ett tvåpartisystem, och att ett nytt parti behövs för att stå fritt från blockpolitiken, och ta tillbaka det miljöpartiet stod för på 80-talet.

Schlaug, och en del andra som håller med honom i högre eller lägre utsträckning, gör en grov feleanalys i frågan om blockoberoende och om ett nytt parti som ska stå "utanför" denna.

Jag förnekar inte att det finns två block i riksdagen idag. Ett borgerligt, som stöder regeringen, och ett rödgrönt, som vill bilda regering efter valet 2010. Men att dessa block skulle vara bestående är inte gjutet i sten, och det är den felanalysen Schlaug med flera gör. Att man ingår i en koalition med andra partier, eller politiska "block", gör inte att "blocken" inte kan komma att ändras framöver. Partier utvecklas, nya bildas, andra går under, och vilka som har nytta av att samverka med vilka förändras. Styrkan inom konstellationer förändras med allmänna val. Ingenting är statiskt. Ett rödgrönt block finns idag, precis som ett borgerligt, men det kan ändras idag och imorgon.

Regeringen styr riket enligt regeringsformen. Regeringen kan avsättas om en riksdagsmajoritet röstar för ett misstroende. Indirekt så måste regeringen ha stöd, aktivt eller passivt, av en riksdagsmajoritet. Det är en sund princip som de allra flesta ställer sig bakom. Särskilt eftersom alternativet, med enmansvalkretsar a' la England, innebär ett riktigt tvåpartisystem.

Det svenska systemet innebär således att partier måste gå ihop, om inget parti ensamt vinner majoritet. Något som hänt vid ett par tillfällen då (s) gjort det, men det lär knappast hända på länge igen, och tur är väl det. Det är bra. Det innebär nämligen att en mångfald av både partier och viljeinriktningar tar plats såväl hos majoriteten som hos opposition, vilket vi kan se idag. Och även om den nuvarande regeringen domineras av moderater, så har även de andra borgerliga partierna fått igenom hjärtefrågor.

Att stå "fri från blockpolitiken", som Schlaug förespråkar, innebär med det svenska systemet att man vill stå utanför inflytande och makt. Man vill tycka saker, men inte gå ihop med andra partier och jämka sig samman till majoritetsbeslut som drivs igenom. Man tror att ställa sig utanför är att ta ansvar. Man tror helt felaktigt att man låser in sig för framtiden genom att göra uppgörelser i nuet.

Invändningen som kommer är då att man vill "stå fri innan valet", och göra uppgörelser och kompromisser efteråt. Två allvarliga invändningar finns mot det, som gör en sån hållning orimlig ur grönt perspektiv:

1) Det stärker de stora partierna, i dagsläget (s) och (m). De som har organisation, inarbetade nätverk, erfarenheter, med mera, gynnas av ostrukturerade korta förhandlingar. Att grundligt diskutera hur processer ska gå till, hur man ska ge och ta, med mera, skapar en mer jämlik förhandlingssituation. Att "vänta till efter valet" är ur den aspekten att välja mindre politisk mångfald och mindre inflytande för mindre partier.

2) Det ger partiledningarna mer makt på väljarnas bekostnad. Genom att inte "binda sig" innan valet, får partiledningarna fritt spelutrymme att hitta allianser efter eget behag. Väljarna får finna sig i att titta på och med vissa risker finna sig i att bli lurade. Det är en attityd som inte borde vara grön, men som kommit att bli det på grund av en rubbad självbild som några som står över alla andra. Eller "utanför blockpolitiken", som man uttrycker det.

Sammanfattningsvis, vill man påverka kan man inte stå utanför, såvida man inte får egen majoritet. Ju tidigare man är i en förhandlingsprocess, ju större chans har man att påverka innehållet i kompromissen. Och att man är inne i en förhandlingsprocess gör inte att man bundit upp sig för all framtid.

Den andra delen av Schlaugs kritik mot konsumtions- och tillväxtkritiken i Miljöpartiet blivit alltmer undanskymt, stämmer delvis. De Gröna har förvisso fortfarande sitt politiska fokus på livskvalitet, lyfter fram möjlighet till deltid när andra pratar om rätt till heltid och vill ta ut delar av tillväxten i sänkt arbetstid. Men att driva en politik för nolltillväxt är svårt. Att det skapas stora svårigheter i Malmös kommunalekonomi när inkomstökningen stannar vid 3,2 procent istället för 4,0, talar sitt tydliga språk. Att ett nytt grönt parti skulle kunna reda ut frågan på ett bättre sätt än Miljöpartiet har gjort tror jag däremot inte ett ögonblick på.

Jag skulle gärna ställa tre stulna frågor till Birger Schlaug: Vad vill du göra, hur vill du göra det, och med vem vill du göra det?