Artikeln har föranlett rejäla reaktioner. Inte från mig från början, jag hoppade artikeln trots att jag för en gångs skulle faktiskt hade köpt Aftonbladet på tåget i måndags. Men från den israeliska regeringen, och från den svenska ambassadören i Israel. Och när diskussionerna började, så var det inte svårt heller för mig att förstå upprördheten artikeln föranlett.
Den svenska ambassadören menade att regeringen skulle reagera mot artikeln, som man menade var antisemitisk. Att anse att artikeln är dåligt underbyggd, och kommer med riktigt ordentligt grova anklagelser, är inget märkligt. Märkligt är dock att såväl ambassadören som israels utrikesminister kräver att den svenska regeringen ska ta avstånd.
Även Sveriges utrikesminister Carl Bildt uttrycker på sin blogg förståelse för att människor upprörs. Men han klargör lika tydligt att det inte är hans uppgift som regeringsföreträdare att hysa åsikter om beslut kring publiceringar. Det ansaret ligger på ansvarig utgivare för Aftonbladet.
Frågan om yttrande- och tryckfrihet var i fokus även för ett par år sedan. Den danska tidningen Jyllands-posten valde att publicera karikatyrer på profeten Muhammed, med starka reaktioner från muslimska länder som följd. Regeringen, då socialdemokratisk, ville inte ge några kommentarer. När det framkom att justitieminister Freivalds sett till att karikatyrerna tagits bort från Sverigedemokraternas hemsida, så fick hon gå. Vilket var helt naturligt, även om Freivalds försökte mena att det handlade om rikets säkerhet.
Att regeringen nu och då har samma inställning är glädjande. Regeringen ska inte hysa åsikter om vad tidningar skriver. Det menar jag att dock andra politiker, och opinionsbildare, definitivt får ha. Likväl som Boström har rätt att yttra vad han vill inom lagens vida ramar, så har jag och andra tyckare rätt att såväl fördöma som bemöta det andra har sagt. Yttrandefrihet innebär även rätt att säga emot.
I sammanhanget är det även intressant att se på hur medierna förhållit sig till dessa två incidenter. När publiceringarna av karikatyrerna i Jyllands-posten gjordes så menade de flesta att denna yttrandefrihet är fundamental, och bilderna i sig hamnade i skymundan. Sydsvenskan var inne på samma linje och övervägde publicering, man kom fram till att de inte hade något nyhetsvärde. Vilket man däremot tyckte något år senare, och faktiskt publicerade de bilder som tidigare synts i Jyllands-posten.
När Sydsvenskan ledarsida skrev om detta igår:
Debatten, som borde handla om en obehaglig och illa underbyggd artikel på
Aftonbladets kultursidor i måndags, där lösa rykten och spekulationer kokas ihop
till en soppa som stinker av antisemitiskt tankegods, har genom ambassadör
Elisabet Borsiin Bonniers opåkallade inhopp, då hon å alla svenskars vägnar
fördömde artikeln, förvandlats till en fråga om pressfrihet.
Plötsligt
lyckas Aftonbladet framstå som offret.
Man kan inte vara tydligare: Aftonbladet har gjort fel, och att frågan kommit att beröra pressfrihet är fel fokus. Kontrasten gentemot Jyllands-postens publicering kunde knappast vara mer uppenbar.
En annan intressant infallsvinkel är de diskussioner som förts kring antisemetism. Det får aldrig, aldrig, bli så att en israelisk inidivid behandlas vare sig bättre eller sämre, för att han eller hon är israel. Samma sak om individen är jude. Eller muslim. Eller något annat. Antisemitism är inte värre än någon annan rasism. Samma måttstock ska gälla för alla människor.
Broströms artikel var inte underbyggd, och var därför ointressant. Anklagelserna är dock allvarliga, och reaktionerna logiska. Likväl är det oerhört allvarligt att Israels utrikesminister kräver cencur, och detta är faktiskt det mest allvarliga i den här historien. Sydsvenskan har rätt, historien förvandlas till detta för att demokratiska fundamentala principer glöms bort.
Demokrati är det mest effektiva sättet att förhindra våld mellan grupper, stater och människor på. Det får aldrig någonsin glömmas bort.
