Per Gahrton skriver idag under Aktuella frågor i Sydsvenskan. Han naser att det bör fattas ett "demokratiskt beslut" om vilket som ska vara EU:s framtidsspråk, och inte låta "marknadskrafterna" avgöra.
I det senare fallet är det uppenbart att det är engelskan som skulle vinna. Något som är praktiskt ur alla tänkbara synvinklar. Gahrton tycker dock inte att det här med praktiskhet att göra.
En del tror säkert att det bara är en fråga om vad som är praktiskt. Israeler, nordafrikaner, indier och afrikaner och många andra har begripit bättre.
Förklaringen till detta var:
Vad skulle Israel ha varit med tyska eller engelska som nationalspråk istället för hebreiska? Varför envisas Indien med att försöka etablera hindi som lingua franca? Varför har Algeriet, Marocko och Tunisien övergått från franska till arabiska som officiellt språk? Varför försöker allt fler före detta kolonialländer ersätta kolonialspråken med inhemska språk trots att det knappast är praktiskt, till exempel swahili i Tanzania? Språk är identitet. Och därmed politik. Det har man förstått på många håll i världen.
Frågan man ställer sig är: Är Per Gahrton värdekonservativ? Varför ser han annars ett sådant värde i bevarandet för bevarandets skull?
För mig är det uppenbart att språk inte har någon betydelse i sig självt. Det är inget självändamål att bevara ett gammalt språk eller bevara ord för sakens skull. Detsamma gäller dialekter.
Att Marocko ville gå över till arabiskan efter sin frigörelse från Frankrike var kanske inte så konstigt. Men den situationen gäller knappast för EU idag. I Europa talas engelska som förstaspråk av Storbritannien, och inget mer. Som andraspråk talas det av stora delar av Europa.
Engelska används också i stora delar av Afrika, av Indien och Nordamerika. I Sydamerika är det språket som lärs ut som andraspråk efter spanskan (och portugisiskan i Brasilien).
På några generationers sikt så hoppas jag att världen har ett gemensamt språk som alla förstår. De andra kommer då bli överflödiga, förutom teckenspråk naturligtvis. Språket får gärna vara engelska. För mig är det uppenbart att det skulle föra med sig enorma fördelar, och några nackdelar alls kan jag inte se.
Död åt svenska språket, har Anders tidigare skrivit. Jag går gärna ett steg längre. Död åt så många språk som möjligt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Att utrota språk skulle innebära att stora kulturarv går förlorade, och är inget som jag skulle förorda. Innan vi nått dit tror jag dock att tekniken kommer att ha gett oss en lösning på alla språkförbistringsproblem - en universalöversättare bör kunna vara färdigutvecklad inom en inte alltför avlägsen framtid.
Tror det är mycket möjligt att Per G är värdekonservativ. Även om jag inte direkt ser problemet i det. Värdekonservativa är vi väl lite till mans, då och då.
Vad gäller själva sakfrågan så är det självklart att språket har ett egenvärde! Vi formar språket, men språket formar också oss. Vad är en tanke som du inte kan sätta ord på? Den tanken vet du inte vad du ska göra med. Kanske förträngs den därmed omedvetet.
Det är naivt att bortse från de otroliga kulturella bottnar som bygger upp språken. Engelska, franska och svenska må likna varandra, men det är inte samma. Samma saker uttrycks på olika sätt, och nyanserna är olika i alla språken. Då är ändå dessa fyra språk från liknande kulturella zoner. Koreanska, Swahili och Quechua skiljer sig naturligtvis än mer. Att i det läget uppifrån införa ett nytt lingua franca som alla ska tala, innebär att man också inför detta språks kulturella bakgrund. Detta talar emot både engelskan och franskan. Per G har alltså rätt i att det ligger en kulturell värdegrund under orden.
Vi måste också komma ihåg att dagens språk vuxit fram efter behov, och att skillnader finns. Andra språk än svenska har grammatiska former som vi helt saknar, för att inte tala om ord och uttryck vi saknar. Precis som vi har ord, uttryck och grammatiska former som andra saknar. Utan att behärska, mycket väl, ett språk kan man omöjligt förstå innebörden i ett okänt grammatiskt tempus. Det säger en hel del om hur språket påverkar människan.
Det säger också en hel del om de faktiskt behoven. Även om vi skulle tala "samma" språk, finns det all anledning att inse att vi som bor i olika delar av världen också har olika språkliga behov. Skulle alla börja prata engelska nu, skulle den engelskan se helt annorlunda ut i olika delar av världen, antagligen redan om något sekel.
För övrigt: För att läsa mer om språkets inverkan på människan, hänvisas till Pierre Bourdieu. Den mannen har verkligen lagt ut orden på området.
Jag vill påpeka att jag heller inte ser något direkt problem i Gahrtons eventuella värdekonservatism.
Och det som gällde i artikeln, att EU skulle ha ett annat språk som engelska som huvudspråk (OM man ens skulle ha något), av anledningen att man inte skulle vara som USA, utan göra ett "demokratiskt" val, tycker jag är absurt.
Vad gäller ett universellt världsspråk så tycker vi olika. Att det skulle bli lokala, regionala och nationella dialekter ser jag inte alls som ett problem, så är det redan idag där det pratas exempelvis engelska.
Idén om ett universellt världsspråk, oavsett vilket, är ju sinnebilden för den universella centraliseringen och von oben-harmoniseringen. Alla ska vara lika, i det här fallet: prata lika och tänka lika.
Vore det inte en finare vision att uppmuntra till multispråklighet? Att behärska inte bara ett eller två, utan kanske tre-fyra-fem olika språk innebär ju dessutom ett större behov av kognitivt tänkande, vilket är positivt.
Sedan tror jag att du missförstod min poäng om olika utveckling. Om jag vänder på det kanske det blir tydligare: Varför har inte ett gemensamt språk växt fram, av sig självt? Därför att det inte varit praktiskt, och att behovet varit minimalt. Det är praktiken, inte teorin, som styr språkutvecklingen. Att försöka genom ingrepp styra den åt ett annat håll är väldigt svårt att genomföra. Säg att vi kommer fram till att ha engelska som universalspråk. Om vi inför det direkt, och avslutar svenskan som officiellt språk, så skulle majoriteten av medborgarna fortsätta ha svenska som sitt främsta språk. Även om man har en uppifrån sanktionerad övergångsperiod, så blir resultatet detsamma. Antagligen skulle de två språken blandas upp, och resultatet skulle antingen vara hård språkpolitik uppifrån (tänk turkiet gentemot kurdiskan) eller ett slutspråk som är både svenskt och engelskt. Liknande processer i övriga länder skulle ge ett "universal"språk som förvisso liknar varandra, men där det inte alls är säkert att man förstår varandra.
Du kan gå tillbaka i historien för att se liknande exempel. Människor i ett stort område pratade någorlunda lika, men ju längre bort man kom "hemifrån" pratade man mer och mer annorlunda. Ofta var skillnaderna, i talspråket (skriftspråk kanske inte ens fanns), att man talade liknande, men inte kunde kommunicera. Så är det ju också i någon mån nu också. Ta linjen Stockholm-Östergötland-Småland-Skåne-Danmar som exempel. Jag har betydligt svårare att förstå danska än skåningen har. Antagligen fortsätter linjen söderut, ner kring Stralsund har tysken och dansken säkert lättare att förstå varandra än både jag och skåningen har.
Det är ett historiskt faktum att språket fungerar så, harmonisering sker automatiskt vid behov, det vill säga mellan människor som har ett ständigt utbyte med varandra. Om vi hamnar i ett läge där jordens befolkning ständigt är i kontakt med alla (eller iaf många) andra på jorden kommer ett gemensamt språk växa fram naturligt. Om behovet inte finns kommer ett påtvingat överspråksprojekt misslyckas. Garanterat.
jag ser heller inte något värde i bevarandet för bevarandets skull. Speciellt inte när det gäller språk.
Språk är, i likhet med kultur, i ständig förändring, och inte något som kan bevaras eftersom det formas och utvecklas i takt med att samhället formas och utvecklas.
Nja, Maria. Det där är en sanning med modifikation.
Dagens svenska går inte att bevara, lika lite som man skulle kunna bevarat 1700-talets svenska idag. Men svenskan som språk, går att bevara, så länge det har en praktisk funktion bland användarna. Då bevarar den sig själv.
På samma sätt menar jag alltså att det inte går att införa språk uppifrån, det vore inte praktiskt för användarna.
Det var en stor man, minns inte vem, som en gång sa något i stil med att genom språket ser man världen. Jag tänker, och framförallt Känner, på svenska, och just känslor är svårare att uttrycka på andra språk. Min spansklärare Agustina sa ofta att när jag kunde uttrycka mina känslor väl på spanska, då kunde jag språket. Men spanska och svenska är, som sagt ovan, väldigt lika varandra. Jag skulle inte vilja ge upp mina möjligheter att uttrycka mig olika på de språk jag kan. Och jag tror att mycket kunskapsmässigt skulle gå förlorat i och med det att olika tankesätt suddas ut. Samt förstås kulturarv och nationsidentiteter.
(Dessutom är det många i världen som fortfarande inte lär sig engelska, på de skolor jag var på i Arg kunde man välja mellan antingen engelska eller franska t ex.)
Däremot tror jag det kommer bli så att vi lär oss fler språk, precis som Tomas sa...
Jag tror inte jag missförstod.
"Varför har inte ett gemensamt språk växt fram, av sig självt? Därför att det inte varit praktiskt, och att behovet varit minimalt. Det är praktiken, inte teorin, som styr språkutvecklingen."
Men jag tror att behovet kommer öka. Avstånden i världen har aldrig varit så små som nu. Teoretiskt kan jag kommunicera med folk världen över. Men i praktiken finns barriärer. Språkbarriärer.
Att du sedan går in på hur det skulle genomföras är för mig inte intressant i dagsläget. Jag vet att det inte är nåt man kan besluta von oben. Det var inte heller vad jag skrev eller ville. Det jag skrev är att det vore bra. Vilket jag står fast vid.
Det som för övrigt stod i artikeln var att man just skulle besluta om vilket som skulle vara EU:s huvudspråk, vilket jag också vände mig mot (vilket även du gör?). Jag tycker det är bättre att "marknadskrafterna", för att använda Gahrtons ord, får avgöra saken.
Så mycket klokt som sagts i denna debatt, och ändå så självklara saker som fattas... :-)
Språket som värde, bevarat men ändå organiskt utvecklat, som kultur.
Men varför har inte latin nämnts här?!? Det är för mig det typiskt europeiska, något som kan förena hela kontinenten, över generations- och nationsgränserna. Ett språk som inte ens engelska kan överträffa i nyansrikedom, som definitivt kan anpassas till moderna tiders krav på terminologi (hör de finska nyheterna på latin! Eller läs Asterix, Nalle Puh eller varför inte Harry Potter på de lärdes tungomål!)
À propos att införa språk uppifrån: Det går visst. Jag säger bara Kemal Atatürk! På 3 månader 1929 infördes ett nytt alfabet och ett nytt språk som man ännu idag arbetar på att rena från arabismer och annat utländskt.
Eller varför inte serbiska/kroatiska/bosniska? Ett verk av en enda lingvist, med en dröm om ett, gemensamt, enande, sydslaviskt språk.
Visst är språk organiska, förändras hela tiden, vare sig vi strävar efter det eller inte. Men det hindrar inte att man anlägger ett mål, en ambition, uppifrån, underifrån eller varför inte rakt framifrån (för att travestera en Mp-slogan)
Fredrik Leijerstam
Skicka en kommentar