Att nå läsare med en klatschig rubrik

"Sverigedemokraterna går hem hos männen" skriver dagstidningarna. Partiet är "närapå" tredje störst bland män, och att nära inte räknas varken på Fångarna på fortet eller verkligheten i övrigt är inget som bekymrar rubriksättarna. Att Sverigedemokraterna har ynka 1,4 procent bland de kvinnliga deltagarna i opinionsundersökningen är inte lika intressant att ta upp.

Statsvetaren Anders Dannerstedt, Lunds Universitet, fäller den högst vågade kommentaren i valet 2010 är det fullt möjligt att de (Sverigedemokraterna) kommer över riksdagsspärren på fyra procent.

Ja. Det är fullt möjligt. Ett parti som finns i hälften av landets kommunfullmäktigen har självfallet chans att även nå riksdagen.

Men är det verkligen så spännande? Sd har inte gjort några avsevärda framsteg på sistone, de ligger och sprattlar kring 3-3,5 procent i varenda mätning. Och tja, skulle det få 4,3 procent och faktiskt ta sig in i riksdagen, so what? Det är deras politik som är farlig, inte de själva.

Gullandet med Sd måste sluta. Man måste få diskutera valsystem utan att genast blanda in sd:s eventuella gynnande eller missgynnande, vilket skedde återigen på DN debatt härom veckan. Man behöver inte frukta sd som parti, men man måste avsky deras politik. Och man måste avdramatisera deras mjölgihet att nå riksdagen 2010. Det kan lyckas, men de kan också misslyckas. Men, de kan även lyckas med sin politik utan att nå opinionsframgångar, och det är betydligt allvarligare.