Mp bör inte vänsterprassla

I fredags skrev Grön Ungdoms båda språkrör Jakop Dalunde och Maria Ferm, tillsammans med miljöpartiets partistyrelsesammankallande Magnus johansson, en artikel på DN-debatt som handlade om att vänsterpartiet inte har något att tillföra i ett rödgrönt samarbete.

Christian är odelat positiv till utspelet och menar att Vänsterpartiets världsfrånvända politik gör att de kanske måste negligeras om ett starkt alternativ inför valet 2010 ska gå att skapa.

Frågan lyder: Är vänsterpartiets politik världsfrånvänd?

Både ja och nej. Allting är ju relativt. Granskar man riksdagsprotokoll ser man snabbt att vänsterpartiet och miljöpartiet i många frågor är överens. Det är vanligt att v och mp är riksdagens enda opposition, när s och borgarna är överens i frågor. Ett svar är alltså nej. Vänsterpartiets politik är i mångt och mycket inte mer världsfrånvänd än miljöpartiets, eller någon annans.

Å andra sidan så är det många frågor där vänsterpartiet inte är överens med något annat parti. Synen på att siffrorna i budgeten måste gå ihop är det mest slående. Medan (v) hejvilt lovar både guld och gröna skogar, både godis och bidrag och jobb, så är tvärtom de Gröna ytterst försiktiga med att ens föreslå ofinansierade reformer.

Synen på demokrati är en annan sak som inte kan negligeras. Även om artikelns argument om att vänsterpartiets hemsida saknar kritik mot Kuba känns rätt meningslös (man kan faktiskt inte kräva att man ska radda upp allt man är emot, särskilt inte på vänsterns sida), så är det inte uppenbart hur vänsterpartiet ställer sig i utrikespolitiska frågor. Detta är givetvis problematiskt. Att kämpa för mänskliga rättigheter och demokrati över hela världen måste vara det viktigaste målet för svensk utrikespolitik.

Anledningen till att vänsterpartiet ska stå utanför är för mig dock uppenbart: Alla som agerat tjänar på det. Vänsterpartiet tjänar på det, man behöver inte kompromissa om sin politik och kan agera dubbel opposition, både mot alliansne och s + mp.

De Gröna å sin sida behöver inte beblanda sig med yttervänsterpolitik. Man behöver inte alls ta hänsyn till (v) i utformningen av en gemensam valplattform med (s). Det är förstås enbart positivt.

För alliansens del så kan man skrämmas med vänsterspöket. Det kommer troligen inte vara lika enkelt närmare valet. Men det beror mycket på hur framförallt (kd) ligger till i mätningarna närmare valet. Samt hur det går för (sd). Om de väntas byta plats med (kd), eller t.o.m bli vågmästare, så kommer blockpolitiken kastas om.

Socialdemokraternas strateger håller antagligen på att tänka på de här olika scenarierna. Med vem ska man samarbeta med, om någon, och vilka effekter får det. Både politiskt, men också väljarmässigt.

Magnus Johansson, Jakop Dalunde och Maria Ferm har iallafall dragit samma slutsats som jag. Varken vi eller dom tjänar något på att (v) ska vara med på planeringsstadiet. De har inget att tillföra.

Byt politik- inte klimat

I sak har de förstås helt rätt, Yvonne Ruwaida och Magnus Johansson. Att bygga en 6-filig motorväg för mer än 25 miljarder kronor är naturligtvis fullständigt idiotiskt, både ur ekonomiskt och ekologiskt perspektiv, samt ur trafiksäkerhetssynpunkt. Trängseln kommer nämligen inte minska.

Den enda ökningen av koldioxidutsläpp som sker i Sverige idag är inom transportsektorn. Alla andra sektorer går åt rätt håll, om än långsamt. Det går att fixa transportdelen också. Men man måste planera lite annorlunda än man gjort tidigare. Eller rättare sagt, ganska mycket annorlunda.

Men det mest provocerande i det hela är att man tänker sig att finansieringen ska ske från trängselskatten. Det stockholmarna var tillfrågade om i folkomröstningen var att pengarna isåfall skulle gå till kollektivtrafiken. Att finansiera sexfiliga motorvägar kanske inte väljarna var förberedda på precis.

Givetvis måste (s) byta trafikpolitik om de ska regera med De Gröna. I en del avseenden var det tvungna till det redan förra mandatperioden. Flygskatten är ett exempel, att satsningarna gick från proportionerna 2 till bilväg 1 till räls blev det omvända är ett annat. Fler borde det blivit, fler kan det bli. Spårvägar och trängselavgifter i Malmö kanske?

Trygghet för alla

Från de politiska ungdomsförbundens sida så brukar ofta argumentet komma upp att unga utestängs från arbetsmarknaden på grund om Lagen om anställningsskydd (LAS). Man hävdar att trösklarna blir för höga eftersom de som jobbat länge har en trygghet i sin anställning som gör att det är väldigt svårt att säga upp dem.

Det man glömmer i det resonemanget är att LAS innehåller betydligt fler regler än bara om vilken ordning anställda ska sägas upp, de så kallade "först-in sist-ut"-reglerna, § 22. Exempelvis stadgar lagen att det krävs sakliga skäl för att säga upp folk, och de sakliga skäl som kan finnas är antingen arbetsbrist eller personliga skäl. En annan regel är hur lång uppsägningstiden är för anställda som sedan ska sägas upp.

Att vilja avskaffa LAS rakt av, som exempelvis CUF vill, ter sig för mig populistiskt, och tyder på en ogenomtänkthet. Framför allt eftersom de flesta reglerna i LAS bara gäller om inte annat framgår av kollektivavtal. Men också, att det givetvis måste finnas regler om uppsägningstid och annat.

Däremot kan man förbättra LAS, och även på andra sätt förstärka både tryggheten för anställda och minska trösklarna för unga. Att som på dagens DN-debatt ha ett perspektiv på de som i äldre år vill byta arbete, men av olika skäl inte vågar, är också jätteviktigt.

Men den bästa lösningen för den gruppen skriver inte svenskt näringsliv ut i debattartikeln: Nämligen att skrota den karens som finns för att få a-kassa om man själv säger upp sig. Idag är den karensen 90 vardagar, d v s mer än tre månader. I Danmark har jag för mig att den är 5 dagar.

En ändring av de reglerna skulle möjliggöra för fler som inte trivs med sitt jobb att våga pröva nåt nytt. Vem kan egentligen missgynnas av det?

Att nå läsare med en klatschig rubrik

"Sverigedemokraterna går hem hos männen" skriver dagstidningarna. Partiet är "närapå" tredje störst bland män, och att nära inte räknas varken på Fångarna på fortet eller verkligheten i övrigt är inget som bekymrar rubriksättarna. Att Sverigedemokraterna har ynka 1,4 procent bland de kvinnliga deltagarna i opinionsundersökningen är inte lika intressant att ta upp.

Statsvetaren Anders Dannerstedt, Lunds Universitet, fäller den högst vågade kommentaren i valet 2010 är det fullt möjligt att de (Sverigedemokraterna) kommer över riksdagsspärren på fyra procent.

Ja. Det är fullt möjligt. Ett parti som finns i hälften av landets kommunfullmäktigen har självfallet chans att även nå riksdagen.

Men är det verkligen så spännande? Sd har inte gjort några avsevärda framsteg på sistone, de ligger och sprattlar kring 3-3,5 procent i varenda mätning. Och tja, skulle det få 4,3 procent och faktiskt ta sig in i riksdagen, so what? Det är deras politik som är farlig, inte de själva.

Gullandet med Sd måste sluta. Man måste få diskutera valsystem utan att genast blanda in sd:s eventuella gynnande eller missgynnande, vilket skedde återigen på DN debatt härom veckan. Man behöver inte frukta sd som parti, men man måste avsky deras politik. Och man måste avdramatisera deras mjölgihet att nå riksdagen 2010. Det kan lyckas, men de kan också misslyckas. Men, de kan även lyckas med sin politik utan att nå opinionsframgångar, och det är betydligt allvarligare.

Ett sent uppvaknande, och en ny folkomröstning?

Jag, och 67 procent av svenska folket enligt SIFO, vill folkomrösta om det nya fördraget för EU, uppger företrädare från Junilistan, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet på DN Debatt.

Sverige är förtjänt av en ny debatt. En sådan folkomröstning handlar inte om ja eller nej till EU utan om ja eller nej till detta författningsförslag. Ett nej leder till omförhandling av fördraget och dessutom till möjlighet för Sverige att i likhet med Storbritannien och Danmark erhålla permanenta undantag från bland annat kravet på att införa euron.

Så sant som det är skrivet.

Dagens andra läsartips är Sydsvenskans ledare, som under rubriken "Sång för döva öron", skriver om det flummiga Kristdemokraterna som vill sänka bensinskatten.

I en verksam politik krävs det nog både morötter och piska – välavvägda incitament på marknadsekonomisk grund. Allt talar för att höjd bensinskatt hör hit. Kanske även lägre taxor och rejält utbyggd service i kollektivtrafiken.

Och man hyllar miljöministern. Men skriver inte ett ord om Miljöpartiet, som sedan 80-talet pratat om växthusseffekten medan Sydsvenskans ledarsida fram till nu negligerat frågan om planetens överlevnad helt. Nåja. Det är aldrig försent att bättra sig. Men att man skriver

Klimatfrågan är inte vilket ämne som helst. På kort tid har frågan fått nya proportioner. Nya dimensioner.

Det beror ju bara på vem man har lyssnat.

DN-debatt

I dagens DN-debatt skrivs det om att regeringen måste ta krafttag mot arrangerade äktenskap.

Och i sak kan ju ingen vara emot. Vem tycker att någon ska ha rätt att tvinga någon att gifta sig med en annan person?

Tyvärr är det en större fråga som man duckar för.

När jag gick högstadiet så var det en rysk familj som skulle utvisas, och den 18-åriga sonen skulle skickas till Tjetjenien och göra rysk värnplikt. Efter många demonstrationer och olika turer, familjen gick under jorden, så fick familjen uppehållstillstånd. Sonen hade en svensk flickvän, och eftersom de planerade en framtid tillsammans så fick han lov att stanna.

Kruxet var, att om det skulle ta slut mellan dem, så skulle han skickas till Ryssland. Ett land han för övrigt inte sett på över tio år.

Samma sak för min syster, som med sin pojkvän på ambassaden skulle bevisa deras kärlek. Helt absurt, naturligtvis.

Men hur många är det som inte vågar satsa, eftersom insatsen är så hög? Ska man som 20-åring behöva veta och välja vem ska leva med resten av sitt liv?

Så borde det inte fungera. När ska någon skriva om det på DN-debatt?

För övrigt tycker jag att Marita Ulvskog är Sveriges mest patetiska politiker.