Trygghet för alla

Från de politiska ungdomsförbundens sida så brukar ofta argumentet komma upp att unga utestängs från arbetsmarknaden på grund om Lagen om anställningsskydd (LAS). Man hävdar att trösklarna blir för höga eftersom de som jobbat länge har en trygghet i sin anställning som gör att det är väldigt svårt att säga upp dem.

Det man glömmer i det resonemanget är att LAS innehåller betydligt fler regler än bara om vilken ordning anställda ska sägas upp, de så kallade "först-in sist-ut"-reglerna, § 22. Exempelvis stadgar lagen att det krävs sakliga skäl för att säga upp folk, och de sakliga skäl som kan finnas är antingen arbetsbrist eller personliga skäl. En annan regel är hur lång uppsägningstiden är för anställda som sedan ska sägas upp.

Att vilja avskaffa LAS rakt av, som exempelvis CUF vill, ter sig för mig populistiskt, och tyder på en ogenomtänkthet. Framför allt eftersom de flesta reglerna i LAS bara gäller om inte annat framgår av kollektivavtal. Men också, att det givetvis måste finnas regler om uppsägningstid och annat.

Däremot kan man förbättra LAS, och även på andra sätt förstärka både tryggheten för anställda och minska trösklarna för unga. Att som på dagens DN-debatt ha ett perspektiv på de som i äldre år vill byta arbete, men av olika skäl inte vågar, är också jätteviktigt.

Men den bästa lösningen för den gruppen skriver inte svenskt näringsliv ut i debattartikeln: Nämligen att skrota den karens som finns för att få a-kassa om man själv säger upp sig. Idag är den karensen 90 vardagar, d v s mer än tre månader. I Danmark har jag för mig att den är 5 dagar.

En ändring av de reglerna skulle möjliggöra för fler som inte trivs med sitt jobb att våga pröva nåt nytt. Vem kan egentligen missgynnas av det?