Skrev häromdagen om att ett grönt parti som en del av ett större politiskt rödgrönt block har större möjligheter att få igenom grön politik, än att satsa på utanförskap. Idag tänkte jag skriva om farorna med ett politiskt Sverige utan politiska block. För jo, det finns faktiskt såna. Också.
I ett läge där det av någon anledning skulle bildas en mittenregering, bestående av till exempel (s), (mp) och (fp), så skulle oppositionen vara (v), (c), (m) och kanske (kd) eller (sd).
(v) skulle utvecklas åt vänster, absolut eller i vart fall relativt kontra regeringen. Partiet skulle förstås inte få igenom någonting, och bli alltmer marginaliserat. Samma sak skulle gälla för (kd), om man inte var med i regeringen, och för (sd), som emellertid är i den situationen idag.
(m) å sin sida, skulle inte bli marginaliserade i första taget, men vara den samlade reella oppositionen tillsammans med (c). I ett sånt läge skulle en (s)- och (m)-regering bli fullt tänkbar. Samt andra konstellationer också, utom de alltför radikala.
Man kan förstås ha olika åsikter om hur den politiska utvecklingen i ett sådant politiskt landskap skulle leda. Många gröna drömmare lever nog i villfarelsen att den grönaste politiken från blåa och röda partier skulle slå igenom: Värna om de resurssvagaste, friare migrationsregler, decentralisering, en grönare småföretagarpolitik, satsningar på kollektivtrafiken, och så vidare. Jag tror att man tänker helt fel isåfall.
I ett blockupplöst Sverige så kan det likväl gå åt rakt motsatt håll: Ännu stramare invandringspolitik, en ännu generösare biltrafikpolitik, en ännu mer hårdfår arbetslinje och ett ännu större gynnande av stora företag kontra mindre.
Det som tyder på det senare är inte minst det danska exempel. Blockpolitiken är betydligt mindre, men politiken är mer centrerad åt mitten, vad "vanligt folk vill ha". Miljöpartiet ställer inte ens upp i valen enligt Wikipedia, något vänsteralternativ lär finnas men garanterat utan inflytande, och ett parti som "Ny alliance" kan dyka upp på några månader och gå in som ett reellt regeringsalternativ, eftersom man är ett "mittenparti". Möjligheterna till politiskt utsväveri är högst begränsade.
Det finns för- och nackdelar med allt. Men en rödgrön regering känns oerhört mer stabilt och långsiktigt än en "mittenregering".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Danmark med sin säkert sittande liberalkonservativa regering är väl inte ett särskilt bra exempel? Även om oppositionen är svag så borde den vara ganska samlad för att ha något som helst hopp om maktskifte. Titta på Finland istället, hur har det gått där efter att Centerpartiet regerat tillsammans med såväl sossar och svenneliberaler som gröna och konservativa?
Jag tycker Du är en av Sverige absolut bästa Gröna bloggare.
Tack Rasmus och hoppas Du snart tittar förbi Norrköping
Nisse: Som jag ser det så är oppositionens möjlighet i Danmark att liera sig med Venstre, d v s det regeringsbärande partiet idag, vilket är min poäng.
Anonym: Tack tack. Norrköping ligger ju lite offside, men man vet aldrig
Men hade Danmark ens något grönt parti värt att tala om innan Venstre fick sin dominerande ställning? Det finska exemplet verkar ju tyda på motsatsen, även om jag inte vet hur mycket deras gröna ministrar har fått uträttat.
Alltså, Venstre är ju inte precis något grönt parti. Det som ibland ses som halvgrönt är väl Enhedslisten, även om det är tveksamt. Det danska Miljöpartiet finns men ställer knappt upp i valen ens.
Enhedslisten är väl allt för fundamentalistiska? I gröna gruppen inom EU-parlamentet sitter Socialistisk Folkeparti (http://www.sf.dk), som fick 13% till det danska folketinget senast! Ingen från Enhedslisten har mig veterligen någonsin släppts in i "European Green Party" (SF sitter observatör), och danske de Grönne har "slängts ut" pga fanatiskt EU-motstånd på mötena om jag förstått det hela rätt...
Skicka en kommentar