Riskerna med blockupplösningen

Skrev häromdagen om att ett grönt parti som en del av ett större politiskt rödgrönt block har större möjligheter att få igenom grön politik, än att satsa på utanförskap. Idag tänkte jag skriva om farorna med ett politiskt Sverige utan politiska block. För jo, det finns faktiskt såna. Också.

I ett läge där det av någon anledning skulle bildas en mittenregering, bestående av till exempel (s), (mp) och (fp), så skulle oppositionen vara (v), (c), (m) och kanske (kd) eller (sd).

(v) skulle utvecklas åt vänster, absolut eller i vart fall relativt kontra regeringen. Partiet skulle förstås inte få igenom någonting, och bli alltmer marginaliserat. Samma sak skulle gälla för (kd), om man inte var med i regeringen, och för (sd), som emellertid är i den situationen idag.

(m) å sin sida, skulle inte bli marginaliserade i första taget, men vara den samlade reella oppositionen tillsammans med (c). I ett sånt läge skulle en (s)- och (m)-regering bli fullt tänkbar. Samt andra konstellationer också, utom de alltför radikala.

Man kan förstås ha olika åsikter om hur den politiska utvecklingen i ett sådant politiskt landskap skulle leda. Många gröna drömmare lever nog i villfarelsen att den grönaste politiken från blåa och röda partier skulle slå igenom: Värna om de resurssvagaste, friare migrationsregler, decentralisering, en grönare småföretagarpolitik, satsningar på kollektivtrafiken, och så vidare. Jag tror att man tänker helt fel isåfall.

I ett blockupplöst Sverige så kan det likväl gå åt rakt motsatt håll: Ännu stramare invandringspolitik, en ännu generösare biltrafikpolitik, en ännu mer hårdfår arbetslinje och ett ännu större gynnande av stora företag kontra mindre.

Det som tyder på det senare är inte minst det danska exempel. Blockpolitiken är betydligt mindre, men politiken är mer centrerad åt mitten, vad "vanligt folk vill ha". Miljöpartiet ställer inte ens upp i valen enligt Wikipedia, något vänsteralternativ lär finnas men garanterat utan inflytande, och ett parti som "Ny alliance" kan dyka upp på några månader och gå in som ett reellt regeringsalternativ, eftersom man är ett "mittenparti". Möjligheterna till politiskt utsväveri är högst begränsade.

Det finns för- och nackdelar med allt. Men en rödgrön regering känns oerhört mer stabilt och långsiktigt än en "mittenregering".

Ideologiska skäl och randiga orsaker

Är det någon annan än jag som tänkt på hur ofta repliken "de säljer ut statens egendom av ideologiska skäl" används? Socialdemokraterna brukar säga så om regeringens planer på utförsäljningar, senast riksdagsledamoten Luciano Astudillo. Men (s) är inte ensamma, även Alliansen använder samma retoriska knep emmellanåt. "(S) vill av ideologiska skäl ha kvar apoteket", eller vad det nu kan vara.

Ingen som tänkt på att det är det bästa argumentet man kan ha? Ett ideologiskt skäl är icke att förakta. Bättre det än en meningslös orsak, liksom.

Och, att vilja ha kvar ett statligt ägande grundar sig faktiskt också på ideologiska skäl. Hoppas jag.