Demokratin. Aldrig något annat

I måndags publicerade Aftonbladet en artikel med rubriken Våra söner plundras på sina organ. Artikelförfattare är Donald Broström. Artikeln insinuerar på ett tydligt sätt - även om det inte skrivs rakt ut - att palestinier dödas av Israel för att israeler ska få tillgång till deras organ.

Artikeln har föranlett rejäla reaktioner. Inte från mig från början, jag hoppade artikeln trots att jag för en gångs skulle faktiskt hade köpt Aftonbladet på tåget i måndags. Men från den israeliska regeringen, och från den svenska ambassadören i Israel. Och när diskussionerna började, så var det inte svårt heller för mig att förstå upprördheten artikeln föranlett.

Den svenska ambassadören menade att regeringen skulle reagera mot artikeln, som man menade var antisemitisk. Att anse att artikeln är dåligt underbyggd, och kommer med riktigt ordentligt grova anklagelser, är inget märkligt. Märkligt är dock att såväl ambassadören som israels utrikesminister kräver att den svenska regeringen ska ta avstånd.

Även Sveriges utrikesminister Carl Bildt uttrycker på sin blogg förståelse för att människor upprörs. Men han klargör lika tydligt att det inte är hans uppgift som regeringsföreträdare att hysa åsikter om beslut kring publiceringar. Det ansaret ligger på ansvarig utgivare för Aftonbladet.

Frågan om yttrande- och tryckfrihet var i fokus även för ett par år sedan. Den danska tidningen Jyllands-posten valde att publicera karikatyrer på profeten Muhammed, med starka reaktioner från muslimska länder som följd. Regeringen, då socialdemokratisk, ville inte ge några kommentarer. När det framkom att justitieminister Freivalds sett till att karikatyrerna tagits bort från Sverigedemokraternas hemsida, så fick hon gå. Vilket var helt naturligt, även om Freivalds försökte mena att det handlade om rikets säkerhet.

Att regeringen nu och då har samma inställning är glädjande. Regeringen ska inte hysa åsikter om vad tidningar skriver. Det menar jag att dock andra politiker, och opinionsbildare, definitivt får ha. Likväl som Boström har rätt att yttra vad han vill inom lagens vida ramar, så har jag och andra tyckare rätt att såväl fördöma som bemöta det andra har sagt. Yttrandefrihet innebär även rätt att säga emot.

I sammanhanget är det även intressant att se på hur medierna förhållit sig till dessa två incidenter. När publiceringarna av karikatyrerna i Jyllands-posten gjordes så menade de flesta att denna yttrandefrihet är fundamental, och bilderna i sig hamnade i skymundan. Sydsvenskan var inne på samma linje och övervägde publicering, man kom fram till att de inte hade något nyhetsvärde. Vilket man däremot tyckte något år senare, och faktiskt publicerade de bilder som tidigare synts i Jyllands-posten.

När Sydsvenskan ledarsida skrev om detta igår:

Debatten, som borde handla om en obehaglig och illa underbyggd artikel på
Aftonbladets kultursidor i måndags, där lösa rykten och spekulationer kokas ihop
till en soppa som stinker av antisemitiskt tankegods, har genom ambassadör
Elisabet Borsiin Bonniers opåkallade inhopp, då hon å alla svenskars vägnar
fördömde artikeln, förvandlats till en fråga om pressfrihet.
Plötsligt
lyckas Aftonbladet framstå som offret.

Man kan inte vara tydligare: Aftonbladet har gjort fel, och att frågan kommit att beröra pressfrihet är fel fokus. Kontrasten gentemot Jyllands-postens publicering kunde knappast vara mer uppenbar.

En annan intressant infallsvinkel är de diskussioner som förts kring antisemetism. Det får aldrig, aldrig, bli så att en israelisk inidivid behandlas vare sig bättre eller sämre, för att han eller hon är israel. Samma sak om individen är jude. Eller muslim. Eller något annat. Antisemitism är inte värre än någon annan rasism. Samma måttstock ska gälla för alla människor.

Broströms artikel var inte underbyggd, och var därför ointressant. Anklagelserna är dock allvarliga, och reaktionerna logiska. Likväl är det oerhört allvarligt att Israels utrikesminister kräver cencur, och detta är faktiskt det mest allvarliga i den här historien. Sydsvenskan har rätt, historien förvandlas till detta för att demokratiska fundamentala principer glöms bort.

Demokrati är det mest effektiva sättet att förhindra våld mellan grupper, stater och människor på. Det får aldrig någonsin glömmas bort.

integritet och öppenhet

Piratpartiet (PP) fick häromdagen 5 % i en mätning inför valet till EU-parlamentet, och vem vet, kanske kommer det lila partiet ta sig in. Med tanke på junilistans 3 mandat förra valet 2004 så är det inte alls otänkbart, även om jag fortfarande inte tror att det kommer bli så.

Frågorna Piratpartisterna driver handlar om integritet. Att inte övervakas på nätet, att fritt få dela upphovsrättsskyddad kultur och att slopa patenten är frågorna PP går till val på.

Frågor om integritet och att slippa bli övervakad i alla sammanhang är givetvis viktiga, men det finns även en annan sida av integritet som också är viktig: Öppenhet. Den svenska offentlighetsprincipen är grundlagsskyddad, liksom meddelarfriheten och yttrandefriheten. Alla dessa grundpelare står faktiskt stick i stäv med integriteten. Även maktens män är ju individer med rätt till sin integritet.

Alla upprättade allmänna handlingar hos svenska myndigheter ska omedelbart lämnas ut om någon vill ha dem, oavsett vem som efterfrågar dem och oavsett vad syftet är. Här är det också viktigt att inte blanda ihop begreppen: En myndighet är här en person som arbetar med att verkställa politiskt fattade beslut. Såväl kuratorn på Blåsippans mellanstadieskola som kommunalrådets sekreterare är egna myndigheter, som fattar myndighetsbeslut i sitt dagliga arbete. Om någon vill ta del av inkommen post, så har myndigheten skyldighet att lämna ut detta, utan oskäligt dröjsmål.

Yttrande- och tryckfriheten är i Sverige långtgående, och vem som helst får i princip skriva vad som helst om vem som helst. Gränsen går vid kränkning, förtal eller hets. I övrigt är vi alla fria att skriva om våra politiker, lärare, grannar, familjer, granngårdens barn eller arbetsgivare.

Dessa rättigheter som vi tar för givna har tyvärr hamnat i skymundan i alla diskussioner kring integriteten. Miljöpartiet har i så många EU-parlamentsval jag kan minnas drivit frågan om ökad öppenhet i EU, och vid förra valet tyckte 55 % av väljarna att det var en mycket viktig fråga. Frågan om integritet fanns över huvud taget inte med då.

Givetvis kan man invända att integritet och öppenhet är två sidor av samma mynt, att såväl integritet som öppenhet krävs för en fungerande demokrati. Och det är naturligtvis riktigt, precis som man kan ha uppfattningen att ett militärt försvar är förutsättningen för en hållbar fred, att en god miljöpolitik förutsätter ekonomisk tillväxt, eller att disciplin förutsätter kreativitet. Men, även om de båda är förutsättningar, så är det ändå olika sidor som drar åt olika håll.

Om en offentlig kamera filmar mig utan min vetskap, så kan jag hävda att min integritet kränks, oavsett om jag i den stunden begår ett brott eller inte. De flesta bryr sig förstås inte om min kränkta integritet om jag ertappas med brott, det tycker kanske att det är bra tillochmed, men det är en annan sak. Liksom de flesta tycker att makthavare ska granskas, deras integritet kränks likväl.

Miljöpartiet och Piratpartiet gör rätt i att ge frågorna om integriet fokus och stor betydelse. Men man får inte glömma bort den andra viktiga biten: Öppenheten. Tryckfrihet- och yttrandefrihet kan vara lätt att stå bakom, men även värre inskränkningar än så är motiverade i ett demokratiskt samhälle.

Om detta må vi också prata om i valrörelsen.

Tummetott-utredningen

I våras kändes det bra, men med facit i hand så känns besvikelsen stor. Av de uppgörelser som gjorts mellan de borgerliga partierna och de Gröna om en rad förbättringar av regeringsformen i Grundlagsutredningen, så bidde det en tummetott. En spärrsänkning av personvalsspärren, en veckas tidigare val, ett modernare språk, ett intet förpliktigande kapitel om kommunalt självstyre. Vad som saknas är desto mer. En författningsdomstol, till skydd för just grundlagen, reella skyddade bestämmelser om självstyre för kommunerna, rösträtts- och valbarhetssänkning, och en ökad kontrollmakt av regeringen mer än att konstitutionsutskottet ska få tillgång till papper.

Vissa anser att det är viktigt att man ska vara överens om spelreglerna, och att det därför är logiskt att förändringarna inte blir så dramatiska. En hållning som är såväl felaktig- är man inte överens så är man inte- som osund. Att underlåta att göra en förändring är ett lika stort beslut som att göra en förändring, om man faktiskt utreder frågan i en statlig kommitté.

Särskilt provokativt är de icke föreslagna förbättringarna av regeringsformen mot bakgrund av det nyss antagna Lissabonfördraget i riksdagen, vilken socialdemokraterna röstade igenom tillsammans med de borgerliga partierna. Men när miljöpartiet ska samverka högerut i frågan om regeringsformen, då måste man tydligen vara överens helt och hållet. Miljöpartiet har haft en feg och inkonsekvent hållning i dessa frågor. Och från ungdomsförbundet har kritiken lysts med sin frånvaro, då man uppenbarligen inte anser att frågan är viktig.

Jag ska läsa igenom en del av kapitlen i utredningen lite mer ingående. Eventuellt kommer det fler kommentarer på bloggen.

Riskerna med blockupplösningen

Skrev häromdagen om att ett grönt parti som en del av ett större politiskt rödgrönt block har större möjligheter att få igenom grön politik, än att satsa på utanförskap. Idag tänkte jag skriva om farorna med ett politiskt Sverige utan politiska block. För jo, det finns faktiskt såna. Också.

I ett läge där det av någon anledning skulle bildas en mittenregering, bestående av till exempel (s), (mp) och (fp), så skulle oppositionen vara (v), (c), (m) och kanske (kd) eller (sd).

(v) skulle utvecklas åt vänster, absolut eller i vart fall relativt kontra regeringen. Partiet skulle förstås inte få igenom någonting, och bli alltmer marginaliserat. Samma sak skulle gälla för (kd), om man inte var med i regeringen, och för (sd), som emellertid är i den situationen idag.

(m) å sin sida, skulle inte bli marginaliserade i första taget, men vara den samlade reella oppositionen tillsammans med (c). I ett sånt läge skulle en (s)- och (m)-regering bli fullt tänkbar. Samt andra konstellationer också, utom de alltför radikala.

Man kan förstås ha olika åsikter om hur den politiska utvecklingen i ett sådant politiskt landskap skulle leda. Många gröna drömmare lever nog i villfarelsen att den grönaste politiken från blåa och röda partier skulle slå igenom: Värna om de resurssvagaste, friare migrationsregler, decentralisering, en grönare småföretagarpolitik, satsningar på kollektivtrafiken, och så vidare. Jag tror att man tänker helt fel isåfall.

I ett blockupplöst Sverige så kan det likväl gå åt rakt motsatt håll: Ännu stramare invandringspolitik, en ännu generösare biltrafikpolitik, en ännu mer hårdfår arbetslinje och ett ännu större gynnande av stora företag kontra mindre.

Det som tyder på det senare är inte minst det danska exempel. Blockpolitiken är betydligt mindre, men politiken är mer centrerad åt mitten, vad "vanligt folk vill ha". Miljöpartiet ställer inte ens upp i valen enligt Wikipedia, något vänsteralternativ lär finnas men garanterat utan inflytande, och ett parti som "Ny alliance" kan dyka upp på några månader och gå in som ett reellt regeringsalternativ, eftersom man är ett "mittenparti". Möjligheterna till politiskt utsväveri är högst begränsade.

Det finns för- och nackdelar med allt. Men en rödgrön regering känns oerhört mer stabilt och långsiktigt än en "mittenregering".

Blockpolitik och majoritetsprincipen

Long time no see. Men även om bloggen inte uppdateras som förr i tiden, så kan ihärdiga läsare fortfarande se fram emot mer utfylliga analyser med ojämna mellanrum. Smalare men vassare, med andra ord.

Ämnet för dagen är Blockpolitik och miljöpartiets utveckling. Inte minst mot bakgrund av Birger Schlaugs ihärdiga analyser både här och där. Det förra språkröret, och de Grönas främsta företrädare på 90-talet, menar huvudsakligen i sin kritik att miljöprtiets tillväxt- och konsumtionskritik suddats ut, att planerna på koalitionen med (s) och (v) banar väg för ett tvåpartisystem, och att ett nytt parti behövs för att stå fritt från blockpolitiken, och ta tillbaka det miljöpartiet stod för på 80-talet.

Schlaug, och en del andra som håller med honom i högre eller lägre utsträckning, gör en grov feleanalys i frågan om blockoberoende och om ett nytt parti som ska stå "utanför" denna.

Jag förnekar inte att det finns två block i riksdagen idag. Ett borgerligt, som stöder regeringen, och ett rödgrönt, som vill bilda regering efter valet 2010. Men att dessa block skulle vara bestående är inte gjutet i sten, och det är den felanalysen Schlaug med flera gör. Att man ingår i en koalition med andra partier, eller politiska "block", gör inte att "blocken" inte kan komma att ändras framöver. Partier utvecklas, nya bildas, andra går under, och vilka som har nytta av att samverka med vilka förändras. Styrkan inom konstellationer förändras med allmänna val. Ingenting är statiskt. Ett rödgrönt block finns idag, precis som ett borgerligt, men det kan ändras idag och imorgon.

Regeringen styr riket enligt regeringsformen. Regeringen kan avsättas om en riksdagsmajoritet röstar för ett misstroende. Indirekt så måste regeringen ha stöd, aktivt eller passivt, av en riksdagsmajoritet. Det är en sund princip som de allra flesta ställer sig bakom. Särskilt eftersom alternativet, med enmansvalkretsar a' la England, innebär ett riktigt tvåpartisystem.

Det svenska systemet innebär således att partier måste gå ihop, om inget parti ensamt vinner majoritet. Något som hänt vid ett par tillfällen då (s) gjort det, men det lär knappast hända på länge igen, och tur är väl det. Det är bra. Det innebär nämligen att en mångfald av både partier och viljeinriktningar tar plats såväl hos majoriteten som hos opposition, vilket vi kan se idag. Och även om den nuvarande regeringen domineras av moderater, så har även de andra borgerliga partierna fått igenom hjärtefrågor.

Att stå "fri från blockpolitiken", som Schlaug förespråkar, innebär med det svenska systemet att man vill stå utanför inflytande och makt. Man vill tycka saker, men inte gå ihop med andra partier och jämka sig samman till majoritetsbeslut som drivs igenom. Man tror att ställa sig utanför är att ta ansvar. Man tror helt felaktigt att man låser in sig för framtiden genom att göra uppgörelser i nuet.

Invändningen som kommer är då att man vill "stå fri innan valet", och göra uppgörelser och kompromisser efteråt. Två allvarliga invändningar finns mot det, som gör en sån hållning orimlig ur grönt perspektiv:

1) Det stärker de stora partierna, i dagsläget (s) och (m). De som har organisation, inarbetade nätverk, erfarenheter, med mera, gynnas av ostrukturerade korta förhandlingar. Att grundligt diskutera hur processer ska gå till, hur man ska ge och ta, med mera, skapar en mer jämlik förhandlingssituation. Att "vänta till efter valet" är ur den aspekten att välja mindre politisk mångfald och mindre inflytande för mindre partier.

2) Det ger partiledningarna mer makt på väljarnas bekostnad. Genom att inte "binda sig" innan valet, får partiledningarna fritt spelutrymme att hitta allianser efter eget behag. Väljarna får finna sig i att titta på och med vissa risker finna sig i att bli lurade. Det är en attityd som inte borde vara grön, men som kommit att bli det på grund av en rubbad självbild som några som står över alla andra. Eller "utanför blockpolitiken", som man uttrycker det.

Sammanfattningsvis, vill man påverka kan man inte stå utanför, såvida man inte får egen majoritet. Ju tidigare man är i en förhandlingsprocess, ju större chans har man att påverka innehållet i kompromissen. Och att man är inne i en förhandlingsprocess gör inte att man bundit upp sig för all framtid.

Den andra delen av Schlaugs kritik mot konsumtions- och tillväxtkritiken i Miljöpartiet blivit alltmer undanskymt, stämmer delvis. De Gröna har förvisso fortfarande sitt politiska fokus på livskvalitet, lyfter fram möjlighet till deltid när andra pratar om rätt till heltid och vill ta ut delar av tillväxten i sänkt arbetstid. Men att driva en politik för nolltillväxt är svårt. Att det skapas stora svårigheter i Malmös kommunalekonomi när inkomstökningen stannar vid 3,2 procent istället för 4,0, talar sitt tydliga språk. Att ett nytt grönt parti skulle kunna reda ut frågan på ett bättre sätt än Miljöpartiet har gjort tror jag däremot inte ett ögonblick på.

Jag skulle gärna ställa tre stulna frågor till Birger Schlaug: Vad vill du göra, hur vill du göra det, och med vem vill du göra det?

En stor dag

De Gröna ändrar hållning i utträdesfrågan. Vi förordar inte längre utträde ur Europeiska Unionen.

Detta öppnar upp för fanstastiska möjligheter för de Gröna. Vi kan nu koncentrera oss på politiken i den kommande valrörelsen till EU-parlamentet. Vi har redan ett försprång i o m vår halvårslånga interna debatt, vilket gett många av oss nya kunskaper i olika EU-frågor.

De Gröna är steget före, vi vågar avgöra svåra frågor i beslutande omröstningar. Lösningen på det mesta är mer demokrati, såväl i partier som i parlament, och de Gröna lever som vi lär.

En stor dag.

Dagens icke-nyhet

Malmö kommunfullmäktiges ordförande har ett hus i Höör. Hans fru är skriven i huset. Han själv i sin lägenhet på Värnhem i Malmö. Skatteverket menar att det är olagligt av Landgren att sitta i kommunfullmäktige.

Gör om kommunallagen. Låt folk själva bestämma om de har en sådan relation till kommunen att det är befogat att sitta i dess fullmäktige. Problemet drabbar särskilt yngre som studerar, men tydligen även borgmästaren själv. En icke-nyhet och något som borde vara ett icke-problem.

Kanske något för Grundlagsutredningen att kika på?

Det våras för demokratin

Ingvar Svensson (kd), Henrik von Sydow (m), Peter Eriksson (mp), Daniel Tarschys (fp) och Kerstin Lundgren (c) skriver idag på DN-debatt om tolv gemensamma ståndpunkter man kommit överens om i grundlagsutredningen. För oss som har lokalt självbestämmande och decentralisering av beslut som hjärtefrågor är det mycket trevlig läsning. Genomgående presenteras förbättringar jämfört med idag.

Man vill stärka personvalsinslaget, och går så långt som att slopa spärren helt. Idag måste man få 5% av kryssen lokalt eller regionalt för att kryssas upp, och hela 8% på riksdagslistan. Modigt och strongt!

Man vill stärka grundlagen genom att inrätta en författningsdomstol som ska kunna pröva om lagar eller förordningar strider mot denna. Helt rätt och riktigt.

Man föreslår också att "genom att vår kommunala självstyrelse förses med en närhetsprincip och proportionalitetsprincip stärks möjligheten att pröva om lagstiftning strider mot grundlagens skydd för det lokala självstyret." Även om det inte är klockrent vad som åsyftas, så är det iallafall bättre än idag. Idag bestämmer riksdagen helt och hållet vad den kommunala självstyrelsen ska handla om. Och så är man förvånad om människor visar sig vara ointresserade av kommunpolitik...

Slutligen har man som tolvte förslag att alla hinder för att kommuner ska införa trängselavgifter ska bort. Vilket förstås är jättebra, men även borde innefatta betydligt fler skatter (om man nu ska ha begränsningar).

Tja, ett förslag var kanske dåligt. Skilda valdagar för kommuner och till riksdag. Jag är inte säker. Och när jag inte är säker säger jag som jag brukar: Låt kommunerna bestämma det själva!

Hursomhelst, jätteroligt att det gröna språkröret fått med sig de borgerliga på så många bra förslag!

Goda ungmoderata idéer

Tänk att de mest moderna och progressiva förslagen för att förbättra demokratins villkor för de förtroendevalda, skulle komma från moderata ungdomsföbundet, via den här rapporten. På 15 sidor definierar man framförallt problem för unga, och kommer med några förslag på åtgärder. Inte färdiga, men exakta lösningar kan man ju fundera över.

Problemen är välkända, för alla oss med förtroendeuppdrag utan fast tillsvidareanställning. Man har inte rätt att ta ledigt, vilket gör att man både som gymnasie- och högskolestudent för lita till lärarens goda vilja. Och ens egen förstås, eftersom det är man själv som sackar efter.

Ekonomiskt är det ofta en halvgod affär, eftersom man inte får ersättning för förlorad inkomst, om man har andra anställningsformer, som timanställning. Det är också oerhört riskabelt att säga nej till arbete p g a politiska uppdrag. Telefonen slutar snabbt ringa om man säger nej.

Det bästa konkreta förslaget MUF kommer med är att införa tvåårsperioder i nämnder och styrelser. Så råkar det bli denna period i Malmö Stad, p g a omorganiseringen. Så borde det vara hela tiden. Det underlättar rörliga grupper att våga ta uppdrag. Två år är åtminstone mer överblickbart än fyra år, vilket för många framstår som en evighet.

Vi är överens om problemen, MUF. Vi har en del lösningar. Nu är det bara att komma på några till, och övertyga Moderaterna om det väsentliga i er rapport. Om inte Moderaterna är intresserade, är jag övertygad om att de Gröna vill driva den här delen av er politik.

Nämndmötet börjar om 20 minuter. Jag missar en föreläsning...

Fredrik vill rösta

Fredrik Reinfeldt vill vänta med den nya regionindelningen av Sverige till efter valet 2010. "Väljarna måste få chansen att säga till om den största organisationsförändringen på hundra år i Sverige", har han sagt.

Vad Fredrik egentligen menar är "moderaterna har inte kunnat enas om en enhetlig partilinje, därför låter vi bli med att ta beslut i frågan tills känslorna kylts ner lite".

Reinfeldt får gärna motbevisa mig, att han kommit till en djupare insikt om att viktiga demokratifrågor måste föregås folkomröstning. Isåfall kunde han kanske kika på den här frågan?

Makt och tid med barn

För en och en halv vecka skrev jag att miljöpartiet måste diskutera vad vi egentligen menar med utvidgat kommunalt självstyre, eftersom meningen Lagar som inskränker det kommunala självstyret ska i huvudsak syfta till attgarantera medborgarens rättigheter, demokratiska såväl som sociala, gentemot kommunen knappast säger nånting, om man inte definierat det närmare.

Miljöpartiets riksdagsgrupp har exempelvis tagit ställning mot att tillåta kommuner att införa vårdnadsbidrag. Här kan man verkligen tala om en sosseanpassning som man inte ens får betalt för.

Miljöpartiets alternativ till vårdnadsbidrag är bättre än regeringens (jag skrev om det redan förra sommaren). Båda föräldrarna kan ta ut det, man kan vara kvar på arbetsmarknaden och behåller därmed både en egen inkomst och det sociala som de flesta arbeten medför, och det skattas och har därmed en fördelningsaspekt.

Men det vore en ännu bättre åtgärd att sänka arbetstiden.

Att hindra kommuner från att använda sina egna pengar till dåliga reformer, kan aldrig vara miljöpartiets riksdagsgrupps sak att ha åsikter om. Det bästa vore om kommunerna helt fritt kunde införa vilken sorts vårdnadsbidrag de ville, eller helt låta bli. För man kan ju undra varför just 3000 kronor står skrivet i sten?

Nya moderater

Via Jakop Dalunde hittade jag en artikel om unga politiker i DN Stockholm, där Pontus Magnusson Jansson var med bland andra. Vilket var kul, men det jag började fundera över är att om det är så att det är moderaterna som på senare tid varit det parti som varit bäst på förnyelse?

Enligt artikeln så är 12 av de 19 yngsta kommunfullmäktigeledamöterna i Stockholms län från moderaterna. Sydsvenskan har tidigare gjort en liknande framställning i 9 av de skånska småkommunerna.

Man måste såklart betänka att det inte är en helt rättvis bild, då moderaterna är ett mycket större parti än exempelvis miljöpartiet. Det kan också bero på att partiet på många ställen gjorde en uppryckning i valet 2006, och då fick nya platser att besätta. Det blir ju helt klart en smidigare generationsväxling om man slipper peta folk från befintliga platser.

Icke desto mindre verkar moderaterna vara en förebild, inte minst för socialdemokraterna och andra borgerliga partier.

Muhammedbilder i Nerikes Allehanda

För några dagar sedan publicerade Nerikes Allehanda tecknade bilder föreställande profeten Muhammed. Jag har inte sett dem och kan inte säga huruvida de var kränkande, men själva menar de att så inte var fallet. Främst genom att de klargör sin inställning till de omtalade karikatyrbilderna av Muhammed i den danska tidningen Jyllands-Posten förra året:

Den danska regeringen klarade inte att göra två saker samtidigt. Den borde på ett tidigt stadium ha sagt att karikatyrerna i Jyllands-Posten var osmakliga och dåliga, samtidigt som den klargjorde att det är tillåtet att göra osmakliga och plumpa karikatyrer i en demokrati.

Vilket är precis vad jag hela tiden hävdat, och som även Mehmet Kaplan skriver i ett pressmeddelande.

Tryckfrihet är viktigt, tidningar ska få publicera vad de vill. Men det är fanimej politikers skyldighet att ta avstånd från saker som publiceras, om det är något uppenbart kränkande.

Tryckfrihet innebär inte att man inte har rätt att protestera. Inte heller mot tidningar.

Med Hillary som president

Var inne och kikade på Hillary Clintons kampanjsida, för att bli USA:s nästa president. Det simpla syftet var såklart att börja kolla in vad de olika kandidaterna egentligen går till val på i världens mäktigaste land.

Under "ISSUSES" står de punkter Hillary Clinton går till val på. Den första är Strengthing the middle class, där det framgår att det är fler som går i personlig konkurs än gick ut från college. Vilket Clinton vill ändra, bland annat genom högre minimilöner. Andra åtgärder är tillgänglig sjukvård för alla amerikaner (45 miljoner amerikanser sägs vara utan sjukförsäkring), sänka energikostnaderna, "skapa bra jobb med bra löner" (hur nu det ska gå till?) och få den federala budgeten i balans (för framtida generationers skull, känns argumentationen igen?). Hon vill även utöka möjligheten till kvalitativ barnomsorg.

En anna punkt Hillary Clinton tar upp är att avsluta kriget i Irak. Ur taktisk synvinkel är frågan svår för Clinton, eftersom hon röstade för invasionen i senaten. Nu vill hon påbörja en förflyttning hemåt inom 90 dagar.

En anna punkt långt framme är glädjande nog Energy independence and global warming, d v s ett energioberoende och arbete mot global uppvärmning. Hon vill anslå 50 miljarder dollar åt energieffektivisering, satsning på inhemska bränslen, etanol, "ren kol-teknologi" och "utveckling".

Hur mycket 50 miljarder dollar är? Jättemycket. Som jämförelse: USA:s trupper i Irak och Afghanistan kostar 12 miljarder dollar i månaden, d v s 144 miljarder dollar om året.

En annan viktig punkt för Clinton är att satsa på the Veterans, d v s gamla militärer. Bättre sjukvård och högre pensioner, även för anhöriga.

Supporting parents and caring for children är punkt nummer 6, där det står i allmänna ordalag om hur situationen för de amerikanska barnen ska bli bättre.

I övrigt presenteras en rad förslag för att förbättra förtroendet för regeringen, genom ökad transparens på olika sätt, och olika åtgärder för "förstärkt demokrati" (bland annat genom att göra valdagen till nationell helgdag). Clinton vill även hjälpa staterna att förbättra den registrering som ska göras innan man får rösta i presidentvalet, och förbättra den bitvis undermåliga teknologi som finns på vissa ställen. Minns presidentvalet 2001 i Florida?

Sammanfattningsvis: Hillary Clinton är definitivt inte grön. Hon står dock för en hel del bra saker, varav satsningen på hållbar energi är det viktigaste, även om hon både vill sänka energipriserna och satsa på "ren kol". Ett avslut av närvaron i Irak är inte oproblematisk, samtidigt är det antagligen det enda sättet att på sikt få en hållbar situation. Och höjda minimilöner och allmän sjukförsäkring är jättebra åtgärder (när ska man i Sverige kunna få rösta på höjda minimilöner, istället för att förlita sig på att LO aldrig fixar det?).

En som gett Hillary Clinton sitt fulla stöd är Alexander Chamberland, språkrör Grön Ungdom, i sitt senaste nyhetsbrev:

I’m chanting for Hillary Clinton for President 2008! Jag är amerikansk
medborgare och det är även henne som jag kommer att rösta på. Självklart skulle
jag helst vilja se en grön president, men det är inte särskilt realistiskt.
Anledningen som jag verkligen hoppas på Hillary är att det är en viktig
feministisk delseger, att en kvinna sitter på posten som världens mäktigaste
människa. Jag tror att det kan leda till att miljontals tjejer världen över
börjar tänka ”jag kan också”.

Vilket är ett oroväckande uttalande. Dels för att jag anser att man alltid ska rösta efter vad man tycker, men också för att det är jättedumt att låta könet avgöra vad man lägger sin röst på. Eller Chamberland kanske väljer att rösta på Condi Rice om hon blir republikanernas kandidat, om demokraterna ställer upp med en man som sin kandidat? Det hoppas jag inte.

Aktuellt odds på Hillary Clinton som USA:s nästa president på Ladbrokes är 2 gånger pengarna. Storfavorit alltså.

Danska val

Danmark är ett lite lustigt land. Det spekulerades kraftigt huruvida statsminister Anders Fogh Rasmussen i tisdags skulle utlysa val i höst, vilket han inte gjorde. Däremot la han fram ett skatteminskningspaket, vilket kommer göra att ännu fler svenskar kommer söka sig till den danska arbetsmarknaden.

I Danmark låter man sällan den politiska mandatperioden gå sin fulla period, utan nyval brukar lysas ut med jämna mellanrum. Till skillnad från i Sverige, där det endast används någon enstaka gång.

Jag ser för- och nackdelar. Den främsta nackdelen är att det lätt blir rörigt och kaotiskt, och att politiken kan upplevas som än tjafsigare, om man exempelvis inte är överens om när val ska hållas. Men det finns också en fördel. Om man nu gör ett tankeexperiment:

Den borgerliga alliansen gick till val på lägre inkomstskatter genom ett jobbavdrag, slopad fastighetsskatt, fler betygssteg i skolan och några saker till. Säg att man skulle kunna infria alla sina vallöften inom två år, alltså halva mandatperioden. Vad ska man då göra resten av tiden fram till nästa val? Rulla tummarna?

Alternativet är ju att man börjar genomföra saker som står i respektive partis program. Det skulle kunna handla om att slopa Sveriges Television, införa euro, gå med i NATO, sälja ut fler statliga företag, och andra mer eller mindre klassiska högerfrågor.

Och visst, folket har valt dom. Men nånstans måste ändå en gräns gå för vilket mandat en val regering har, utan att be om nytt förtroende.

Jag tycker det finns tillfällen då det vore bra om regeringen utlyste nyval även i Sverige, för att be folket om mandat innan reformer ska fattas beslut om som inte diskuterats i föregående valrörelse. Givetvis måste det vara frågor av dignitet. Och det är inget som bör missbrukas, Danmark är inte så sjovt som man kan tro alla gånger.

Kommunalt självstyre, vad menas?

Det var ju ett tag sen man kikade i partiprogrammet. Jag bläddrade lite i demokratidelen nyss, inte minst för att kolla hur det står skrivet angående kommunernas självstyre.

Där står:

Det kommunala självstyret måste stärkas. Kommuners beskattningsrätt bör
utvidgas.

I höst har De Gröna rådslag om socialförsäkringar, vilket är jättespännande och viktigt på ala möjliga sätt. Men prioriterat efter det tycker jag faktiskt frågan om vilka befogenheter, inte minst skattemässigt, som miljöpartiet, faktiskt tycker att Sveriges kommuner ska ha. Det är nämligen långtifrån klart. Ska kommen få införa koldioxidskatt? Eller ligger det på regionen? eller båda? Hur blev det med det höjda barnbidraget i Dals-ed?

Vidare står:

Lagar som inskränker det kommunala självstyret ska i huvudsak syfta till att
garantera medborgarens rättigheter, demokratiska såväl som sociala, gentemot
kommunen.

Vilket kan vara hur radikalt som helst, om man tolkar det välvilligt. Men man kan faktiskt också tolka det som en total urvattning av allt vad kommunal självbestämmanderätt är.

Man kan exempelvis anse att maxtaxa på dagis är en reform som medborgaren bör ha rätt till, gentemot kommunen. Eller att man har rätt att ha en fritidsgård i varje stadsdel. Eller kommunalt stöd till Sveriges bridgeklubbar. Listan kan, bokstavligt talat, göras oändligt på vad man kan anse att medborgarna ska för "demokratiska såväl som sociala", rättigheter gentemot kommunen.

Dessa frågor måste miljöpartiet göra klart vad vi egentligen tycker i konkret politik. Vilka frågor vill vi föra ner till regional, kommunal och individnivå?

Tintin och Per Klarberg

Ja, nu är det dags för en ny offentlig diskussion om yttrandefriheten kontra andra friheter. Som friheten att inte bli hetsad mot, gestaltad av lagen Hets mot folkgrupp.

Det är nu seriefiguren Tintin som blivit polisanmäld för hets mot folkgrupp. Det gäller seriealbumet Tintin i Kongo från 1930. "Enligt anmälan innehåller boken rasistiska nidbilder av afrikaner och bör betraktas som hets mot folkgrupp".

Jag har ännu inte läst albumet, men blir ju såklart extremt sugen för att stilla min nyfikenhet. Jag har svårt att tro att det är så grovt att det inte kan få finnas kvar i bibliotek, så som gjorts i USA och Storbritannien.

Dagens sverigedemokrat i sydsvenskan, Per Klarberg från Trelleborg, tyckte att Trelleborg "av princip för yttrandefrihetens skull" skulle ta dit Lars Vilks Muhammedutsällning.

Visst, det är inte bara Sd som tycker man ska provocera och tänja på gränser. Jag tycker inte att religion ska vara en helig ko och gå före yttrandefriheten, men det blir ju spännande när Klarberg får motfrågan:

Tycker du att Ecco Homo-utsällningen* skulle ha välkomnats till Trelleborg?

och svaret blir:

ähh... hahaha. Nu satte du mig i rävsaxen. Nej, jag tycker inte om den
utställningen. Den var jättekränkande.

Så går det när hatpropaganda kläs ut i ord som yttrandefrihet. Den måste per definition gälla alla för att vara giltig. Men just därför så är det faktiskt viktigt att den så långt som det bara är möjligt faktiskt får finnas även i verkligheten.

-----------------------------------------------------
*Ecco Homo-utställningen visades i Stockholm 1998, och framställde Jesus som aidssjuk, homosexuell och transvestit. Många tyckte såklart inte om den.

Det här med extra val

Tentaplugg är inget roligt. Därför tog jag mig en liten paus, och blev genast på dåligt humör. Såg att vårt språkrör i tjänst, Peter Eriksson, uttalat sig negativt i DN angående utspelet från de borgerliga partisekreterarna på DN debatt om kommunernas möjlighet att utlysa extra val.

Jag tycker det är för dåligt. När alliasnen är mer radikala än miljöpartiet i frågor som rör kommunal bestämmanderätt, så känns det oerhört fel. Att Marita Ulvskog skulle vara emot är väl knappast nåt att bry sig om, men De Gröna?

Argumentet

det kan bli ett val om man ska rösta på sverigedemokraterna eller inte. Det
tycker jag inte alls är bra

är för övrigt det värsta jag känner i den här diskussionen. OM det blir effekten, vilket det säkerligen blir om det är vad man är ute efter, så får man naturligtvis låta bli. Det är ju inte därför möjligheten ska finnas.

Riksdagen får utlysa nyval, efter speciella regler. Det måste gå tre månader, och den gamla regeringen måste avgå innan extra val får lysas ut. Vilket man enkelt kan överföra på kommunal nivå.

Det mest skrämmande är att det gröna språkröret inte är ensam, massor med miljöpartister förefaller vara livrädda för att ge Sveriges kommuner utökade befogenheter. Man kan fundera över om det är en tilltagande sosseanpassning som ligger bakom?

I vilket fall är det himla tråkigt.

Samtyckeskrav för sex?

Zaida Catalán skriver på sin blogg om hur Sverige borde införa en samtyckeskrav när det gäller sex. Detta för att väldigt många av de våldtäktsmål som kommer upp i domstol ger friande dom, och att de flesta inte ens anmäls, och att en majoritet av de som anmäls inte når upp till domstol.

Även Maria skriver om det.

Att våldtäkt oftast inte leder till rättslig påföljd ska inte ses som att det är ett i samhällets ögon accepterat brott. Maria gör exempelvis en raljant jämförelse med att gå mot röd gubbe- vilket är förbjudet men trivialt- och menar att våldtäkt i det närmaste är en av samhället accepterad sak. Det, menar jag, är inte fallet. Anledningen till de många friande domarna är ju att det är det kanske svåraste brottet att bevisa, av det enkla skälet att sex är en så vanlig sak som de flesta har, om än i olika omfattning.

Jag skulle vilja skriva "alla" vill ha sex på något sätt, men nöjer mig med "nästan alla". Vissa vill ha gruppsex, sex fulla, sex utomhus, ja en längre lista på olika preferenser finns här.

Och den allra vanligaste våldtäkten är ju den som begås av en pojkvän eller före detta pojkvän, alltså någon man tidigare haft en sexuell relation med. Det försvårar det hela, rent juridiskt.

Men det största problemet med en samtyckeslag, är att den med största sannolikhet skulle bli ett slag i luften. Hur ska man kunna bevisa att någon gett sitt samtycka till att sex, genom att bara säga ja? Ord kommer i en domstolssituation fortfarande stå mot ord.

Alternativet är förstås att man sätter sig ner och faktiskt skriver under ett samtyckeskontrakt. Teoretiskt så är det antagligen den enda åtgärden där man faktiskt skulle kunna få en samtyckeslag som kan gälla. Men alla förstår att det är fullständigt orealistiskt.

Något annat som ligger nära är att prata om omvänd bevisbörda, "delad bevisbörda", eller annat. Men som Tomas skriver på Marias blogg, det är emot en av de mest fundamentala rättsprinciperna som finns. Man måste betraktas som oskyldig tills motsatsen är bevisad.

Jag undrar om det framöver kommer resas några krav på samtyckeslagstiftning av våld? Misshandel är förbjudet oavsett hur mycket man är med på det, eller vad man kommit överens om, eller hur man kommit överens om det. En typisk morallag alltså.

Och många är de gröna ideologer som brukar förakta morallagar, i vilken form de än vara månde?

Ungersk folkomröstning

Det ungerska folket har vid två tillfällen folkomröstat. Det har dels gällt inträde i NATO, dels i EU. Nu verkar det enligt TT vara dags för en tredje. Frågan som folket denna gång ska ta ställning till är "anser du att det ungerska parlamentet ska ta initiativ till en lag om att introducera siesta?"

Om det kan man ju fundera. Men frågan är ju hur man ska få soffliggarna att gå till valurnan?