Lycka till Alexander

Idag, internationella kvinnodagen 2009, skriver Alexander Chamberland på Aftonbladet debatt att han lämnar Miljöpartiet för Feministiskt initiativ.

Det är förstås bara att önska Alexander lycka till med sitt fortsatta politiska arbete. Att medlemmar kommer till och lämnar är varken något nytt eller något dramatiskt, tvärtom. Däremot lämnar Alexanders artikel ett par frågetecken.

* Alexander menar att han från och med nu "huvudsakligen kommer ägna sig åt utomparlamentariskt arbete". En liten motfråga blir väl bara: Vilket parlamentariskt arbete har Alexander bedrivit tidigare? Såvitt jag känner till har det huvudsakliga arbetet i Miljöpartiet också varit utomparlamentariskt. Och inget fel i det, men insinuationen att det enda partier ägnar sig åt är att trycka på knappar i riksdagen känns tråkig. Tvärtom kan man konstatera att partierna fortfarande är bland de viktigaste opinionsbildarna i samhällsdebatten.

Och det skulle onekligen vara spännande om Alexander Chamberland, som är förste reserv till just riksdagen, verkligen skulle hålla fast vid "det utomparlamentariska", om han skulle få chansen till ett inhopp i riksdagen...

* Vidare drar Chamberland slutsatsen att "idag är Miljöpartiet ett parti som verkar tro blint på att de uppnår reell förändring enbart genom riksdags- och regeringsbeslut".

Mitt svar är att det beror helt på vilken fråga det handlar om. Många frågor krävs det riksdagsbeslut för att få igenom förändringar snabbt. Ska kommunerna undvika nedskärningar så krävs ökade statsbidrag till kommunerna. Om detta inte görs så måste kommunerna skära ner, vilket i större utsträckning drabbar kvinnor. Det finns många liknande frågor inom trafik-, social-, kultur-, och utbildnings- och alla andra politiska områden.

Men det handlar givitvis också, som Alexander Chamberland menar, om att påverka människors värderingar inom olika områden. Inom HBT-politiken är det kanske allra tydligast. Det som ska uppnås är trots allt lika rättigheter (hur en fråga som lika rättigheter för människor fortfarande kan anses vara radikalt är förstås helt otroligt, men är ju också ett tydligt bevis för att lika regler, genom tex riksdagsbeslut, inte är allt, utan att det krävs såväl opinionsbildning, som fortbildning och genusglasögon vid fattande av beslut), och det fixar man tyvärr inte i en handvändning. Tvärtemot vad Chamberland menar, så är dock de politiska partierna före gemene person i sådana frågor. Kristdemokraterna är 4-5 % i riksdagen, men deras människosyn är mer representerad än så i samhället.

Men i den här frågan finns alltid mycket att göra, och jag är övertygad om att Alexander kommer göra det jättebra även framöver.

* Slutligen handlar Chamberlands val om att lämna De Gröna även, som tur är, även åt sakpolitik. Att miljöpartiet prioriterat barntid åt föräldrar och inte tagit ställning för kvoterad föräldraförsäkring är fullt förståerliga skäl att lämna ett parti, om man har starka åsikter om motsatsen. Min fråga är dock när F! och andra som gör anspråk på att vara de bästa feministerna tar tag i den mest klockrena feministiska frågan: Höjd garantipension. Där kan vi snacka strukturell diskriminering. Men tantfrågor är sällan högst på agendan även bland feministiskt medvetna grupper, tyvärr.

Att partiet skulle sakna en heltäckande maktanalys är såklart något jag inte håller med Chamberland om. Chamberlands maktanalys må vara en annan än de Grönas, men därifrån till att hävda att ingen analys finns, känns bara som bitter slagordsretorik.

Slutligen är det förstås bara att beklaga att Alexander känt sig slätstruken som grön debattör, men bara att hoppas att han kommer att trivas bättre i sin nya organisation.

Med Hillary som president

Var inne och kikade på Hillary Clintons kampanjsida, för att bli USA:s nästa president. Det simpla syftet var såklart att börja kolla in vad de olika kandidaterna egentligen går till val på i världens mäktigaste land.

Under "ISSUSES" står de punkter Hillary Clinton går till val på. Den första är Strengthing the middle class, där det framgår att det är fler som går i personlig konkurs än gick ut från college. Vilket Clinton vill ändra, bland annat genom högre minimilöner. Andra åtgärder är tillgänglig sjukvård för alla amerikaner (45 miljoner amerikanser sägs vara utan sjukförsäkring), sänka energikostnaderna, "skapa bra jobb med bra löner" (hur nu det ska gå till?) och få den federala budgeten i balans (för framtida generationers skull, känns argumentationen igen?). Hon vill även utöka möjligheten till kvalitativ barnomsorg.

En anna punkt Hillary Clinton tar upp är att avsluta kriget i Irak. Ur taktisk synvinkel är frågan svår för Clinton, eftersom hon röstade för invasionen i senaten. Nu vill hon påbörja en förflyttning hemåt inom 90 dagar.

En anna punkt långt framme är glädjande nog Energy independence and global warming, d v s ett energioberoende och arbete mot global uppvärmning. Hon vill anslå 50 miljarder dollar åt energieffektivisering, satsning på inhemska bränslen, etanol, "ren kol-teknologi" och "utveckling".

Hur mycket 50 miljarder dollar är? Jättemycket. Som jämförelse: USA:s trupper i Irak och Afghanistan kostar 12 miljarder dollar i månaden, d v s 144 miljarder dollar om året.

En annan viktig punkt för Clinton är att satsa på the Veterans, d v s gamla militärer. Bättre sjukvård och högre pensioner, även för anhöriga.

Supporting parents and caring for children är punkt nummer 6, där det står i allmänna ordalag om hur situationen för de amerikanska barnen ska bli bättre.

I övrigt presenteras en rad förslag för att förbättra förtroendet för regeringen, genom ökad transparens på olika sätt, och olika åtgärder för "förstärkt demokrati" (bland annat genom att göra valdagen till nationell helgdag). Clinton vill även hjälpa staterna att förbättra den registrering som ska göras innan man får rösta i presidentvalet, och förbättra den bitvis undermåliga teknologi som finns på vissa ställen. Minns presidentvalet 2001 i Florida?

Sammanfattningsvis: Hillary Clinton är definitivt inte grön. Hon står dock för en hel del bra saker, varav satsningen på hållbar energi är det viktigaste, även om hon både vill sänka energipriserna och satsa på "ren kol". Ett avslut av närvaron i Irak är inte oproblematisk, samtidigt är det antagligen det enda sättet att på sikt få en hållbar situation. Och höjda minimilöner och allmän sjukförsäkring är jättebra åtgärder (när ska man i Sverige kunna få rösta på höjda minimilöner, istället för att förlita sig på att LO aldrig fixar det?).

En som gett Hillary Clinton sitt fulla stöd är Alexander Chamberland, språkrör Grön Ungdom, i sitt senaste nyhetsbrev:

I’m chanting for Hillary Clinton for President 2008! Jag är amerikansk
medborgare och det är även henne som jag kommer att rösta på. Självklart skulle
jag helst vilja se en grön president, men det är inte särskilt realistiskt.
Anledningen som jag verkligen hoppas på Hillary är att det är en viktig
feministisk delseger, att en kvinna sitter på posten som världens mäktigaste
människa. Jag tror att det kan leda till att miljontals tjejer världen över
börjar tänka ”jag kan också”.

Vilket är ett oroväckande uttalande. Dels för att jag anser att man alltid ska rösta efter vad man tycker, men också för att det är jättedumt att låta könet avgöra vad man lägger sin röst på. Eller Chamberland kanske väljer att rösta på Condi Rice om hon blir republikanernas kandidat, om demokraterna ställer upp med en man som sin kandidat? Det hoppas jag inte.

Aktuellt odds på Hillary Clinton som USA:s nästa president på Ladbrokes är 2 gånger pengarna. Storfavorit alltså.

Löjlig bojkott

Tomas Melin skrev igår ytterliggare ett kritiskt blogginlägg mot pressmeddelanden skickade av Grön Ungdoms språkrör Alexandfer Chamberland och Ellinor Scheffer.

Denna gång gäller det utspelet att man ska bojkotta PR-byrå och företagsanknutna arrangemang i Almedalen.

Den här gången håller jag helt med Tomas Melin. När jag läste pressmeddelandet började jag också fundera över det. Vad är syftet? Särskilt som det bara gäller för i år?

Min gissning är att det var ett sista desperat försök att nå ut i mediabruset. Att man inte hade något eget utspel som var förberett/tillräckligt intressant, och därför drog efter det sista halmstrået som fanns.

För om man ska bojkotta de debatter som anordnas på Almedalen, varför ska man då överhuvudtaget åka dit?

Även Lage Rahm kommenterar.