Lycka till Alexander

Idag, internationella kvinnodagen 2009, skriver Alexander Chamberland på Aftonbladet debatt att han lämnar Miljöpartiet för Feministiskt initiativ.

Det är förstås bara att önska Alexander lycka till med sitt fortsatta politiska arbete. Att medlemmar kommer till och lämnar är varken något nytt eller något dramatiskt, tvärtom. Däremot lämnar Alexanders artikel ett par frågetecken.

* Alexander menar att han från och med nu "huvudsakligen kommer ägna sig åt utomparlamentariskt arbete". En liten motfråga blir väl bara: Vilket parlamentariskt arbete har Alexander bedrivit tidigare? Såvitt jag känner till har det huvudsakliga arbetet i Miljöpartiet också varit utomparlamentariskt. Och inget fel i det, men insinuationen att det enda partier ägnar sig åt är att trycka på knappar i riksdagen känns tråkig. Tvärtom kan man konstatera att partierna fortfarande är bland de viktigaste opinionsbildarna i samhällsdebatten.

Och det skulle onekligen vara spännande om Alexander Chamberland, som är förste reserv till just riksdagen, verkligen skulle hålla fast vid "det utomparlamentariska", om han skulle få chansen till ett inhopp i riksdagen...

* Vidare drar Chamberland slutsatsen att "idag är Miljöpartiet ett parti som verkar tro blint på att de uppnår reell förändring enbart genom riksdags- och regeringsbeslut".

Mitt svar är att det beror helt på vilken fråga det handlar om. Många frågor krävs det riksdagsbeslut för att få igenom förändringar snabbt. Ska kommunerna undvika nedskärningar så krävs ökade statsbidrag till kommunerna. Om detta inte görs så måste kommunerna skära ner, vilket i större utsträckning drabbar kvinnor. Det finns många liknande frågor inom trafik-, social-, kultur-, och utbildnings- och alla andra politiska områden.

Men det handlar givitvis också, som Alexander Chamberland menar, om att påverka människors värderingar inom olika områden. Inom HBT-politiken är det kanske allra tydligast. Det som ska uppnås är trots allt lika rättigheter (hur en fråga som lika rättigheter för människor fortfarande kan anses vara radikalt är förstås helt otroligt, men är ju också ett tydligt bevis för att lika regler, genom tex riksdagsbeslut, inte är allt, utan att det krävs såväl opinionsbildning, som fortbildning och genusglasögon vid fattande av beslut), och det fixar man tyvärr inte i en handvändning. Tvärtemot vad Chamberland menar, så är dock de politiska partierna före gemene person i sådana frågor. Kristdemokraterna är 4-5 % i riksdagen, men deras människosyn är mer representerad än så i samhället.

Men i den här frågan finns alltid mycket att göra, och jag är övertygad om att Alexander kommer göra det jättebra även framöver.

* Slutligen handlar Chamberlands val om att lämna De Gröna även, som tur är, även åt sakpolitik. Att miljöpartiet prioriterat barntid åt föräldrar och inte tagit ställning för kvoterad föräldraförsäkring är fullt förståerliga skäl att lämna ett parti, om man har starka åsikter om motsatsen. Min fråga är dock när F! och andra som gör anspråk på att vara de bästa feministerna tar tag i den mest klockrena feministiska frågan: Höjd garantipension. Där kan vi snacka strukturell diskriminering. Men tantfrågor är sällan högst på agendan även bland feministiskt medvetna grupper, tyvärr.

Att partiet skulle sakna en heltäckande maktanalys är såklart något jag inte håller med Chamberland om. Chamberlands maktanalys må vara en annan än de Grönas, men därifrån till att hävda att ingen analys finns, känns bara som bitter slagordsretorik.

Slutligen är det förstås bara att beklaga att Alexander känt sig slätstruken som grön debattör, men bara att hoppas att han kommer att trivas bättre i sin nya organisation.

Moderat kvotering

De ännu nyare moderaterna vill att efter valet 2010 ha en större representativitet, och deras partistyrelse har tagit fram rekommendationer, skriver Svenska dagbladet. 20 % av de förtroendevalda ska vara "helt nya", inte ens ersättarplatser i fritidsnämnden räknas bort. (Måhända har Per Schlingmann noterat potentialen hos just de som varit ersättare i fritidsnämnden...) Vidare ska 50 % av kandidaterna på valbar plats vara kvinnor.

I moderaternas fall är detta nog något som kan öppna upp partiet, en välkommen utluftning som kan få in nytt friskt blod, i den fortsatta utvecklingen av partiet. Men vi kan nog vara ganska så säkra på att det inte kommer handla om någon tvingande kvotering, vilket också fått de mer kritiska att acceptera målsättningen. Ska bli spännande att se hur det lyckas.

För ett mindre parti, som De Gröna, är frågan om kvotering en annan. I de flesta riksdagsvalkretsar har mp ett mandat, och då spelar en varvad lista inte så stor roll. Eftersom kvinnor i högre utsträckning än män hoppar av uppdrag i förtid, så missgynnar en strikt varvad lista kvinnor.

I ett parti med klart övertag av kvinnliga medlemmar, så missgynnar också en strikt varvning kvinnor. Fler att konkurrera på lika många platser.

Det kan finnas skäl att se hur den modera utvecklingen går gällande representationen efter valet. Kanske har vi saker att lära.

There the action is

Igår offentliggjordes att ännu ett malmöitiskt kommunalråd ska avgå vid halvårsskiftet, nämligen Birgitta Nilsson (s), med ansvar för sociala- och äldrefrågor i kommunen. Tidigare har Lynn Ljunberg, kommunalråd med ansvar för kultur- och fritidsfrågor meddelat sin avgång.

Två av sex s-märkta kommunalråd alltså. Och två kvinnor. Eftersom s sedan början av 90-talet praktiserar "varannan damernas" så ska två nya kvinnor in. Spekulationerna om de nya är förvisso intressanta, men jag tänker inte gå in på det.

Istället tänkte jag visa på den sifferfeminism som praktiseras inom såväl (s) som inom många andra partier, inklusive Miljöpartiet. Den feminism där man tycker sig lösa problemen genom att lika många platser viks åt vardera könet. I Malmö Stad är det nämligen extra tydligt att antalet har mycket liten betydelse, eftersom olika poster har olika mycket makt.

Kommunalråd med rotelansvar för finanserna, statsbyggnad, tekniska verksamheten och arbete är alla män. There the action is, helt enkelt.

Kommunalråd med mjuka politiska sektorer- såsom utbildning, sociala frågor, äldrefrågor, kultur- och fritidsfrågor, är kvinnor. Definitivt inte oviktiga områden, men likväl inte alls med samma dignitet.

På samma sätt ser det för övrigt ut i regeringen. Och i den förra regeringen. Och regeringen innan dess.

Sahlin nedvärderar jämställdhet

Mona Sahlin tycker att Moderaternas förslag, att barnbidraget ska delas lika mellan föräldrarna, är löjligt. Just det. Inte dåligt, eller fel. Utan löjligt. "Vilken skillnad gör det om en mamma och pappa som lever tillsammans får två avier, istället för en?", frågor hon journalisten retoriskt.

Ja, Mona. Det här att nedvärdera jämställdhetsfrågor som obetydliga och/eller symboliska är ju klassiskt. Kvinnor behövde ingen rösträtt, de skulle ju ändå rösta som sina män. Kvinnor behöver inget tillträde till arbetsmarknaden, de blir ju försörjda av sina män. Att kvinnor har lägre lön har inget med diskriminering att göra, eller några strukturella orsaker, det handlar om enskilda kvinnors egna val. Och det spelar väl ingen roll om hemarbetet delas exakt lika? Huvudsaken alla är hyfsat nöjda.

Att Mona Sahlin kommer med utlåtandet löjligt känns särskilt tråkigt. Hon, som en av de mest hängivna för att slopa partnerskapslagen, och istället införa en könsneutral äktenskapsbalk. Många menar att det är en löjligt symbolfråga. Och visst, givetvis är det också en symbolfråga. Men löjlig? Nej, det tycker inte jag, och det hoppas jag inte mona Sahlin tycker heller.

Skärpning, Sahlin. Sluta nedvärdera jämställdhet, även om den kommer från (m).

Glad 8 mars, förresten.

Det är med arbetstidsfrågan vi vinner

Man ska inte stirra sig blind på opinionsmätningar när man analyserar ett politiskt förslag eller en politisk situation. Det har länge varit min grundinställning. Det finns hur många exempel som helst på frågor där väljarna inte valt som man utifrån analyser trott. Det kan förstås i sin tur bero på många olika saker, som att man inte tänkt igenom frågeställningen ordentligt.

Många gröna frågar sig dock, med visst fog, varför inte miljöpartiet lyfter i opinionsmätningarna, med tanke på den klimatdebatt som förs och som ju borde gynna oss. Vi har den mest genomtänkta politiken, objektivt sett. Vi har även den bästa och mest kostnadseffektiva politiken för en omställning av samhället. En del menar att miljöfrågorna aldrig kommer lyfta oss, som Birger Schlaug. Maria Ferm tycker att vi ska byta namn till De Gröna och prata mer om andra frågor.


Miljöpartiet De Gröna har tydligt prioriterat klimatet som den främsta paradfrågan under mandatperioden. Jag säger inte att det är en misslyckad prioritering med hänvisning till opinionsmätningarna. Men jag hävdar att det är ett stort och otympligt område. Det är alltför brett. Vi måste få tillbaka några frågor som är våra, där vi är de som tillfrågas när det kommer upp till debatt, på samma sätt som flyktingfrågan var den under förra mandatperioden.

Arbetstidsfrågan. Det är den vi ska lyfta och driva. Av flera skäl.

* Frågan har en tydlig klimatkoppling, och det är viktigt då jag menar att vi inte ska lämna klimatfrågan, utan tvärtom göra den mer tydlig. Ta ut den ökade tillväxten i mer fri tid, istället för ökad prylkonsumtion.

* Det är en klockren jämställdhetsfråga, eftersom kvinnor oftare är deltidsarbetande med dagens timtal, och gör 80 procent av det obetalda hemarbetet. Det är också en jämställdhetsfråga som är tydlig, vilket inte alltid jämställdhetsfrågor är.

* Vi har potential att vinna väljare. Eftersom inget parti driver frågan så har vi här en jättechans att vinna över alla de som faktiskt ser det som en viktig fråga. Inte minst med tanke på det socialdemokratiska kvinnoförbundets beslut att slopa kravet härom året.

* Det gör oss unika. Vi får chans att sticka ut. Få mediautrymme. Äga en fråga.

* Det borde kunna ena miljöpartiet internt. Det är en gammal fråga äldre medelmmar lätt appellerar till, och som kan argumentationen. Men samtidigt fräsch eftersom ingen pratat om den på länge.

* Vi får en bra chans att angripa att facken, istället för att bli angripna. De har inte jobbat med den här frågan alls, utan haft "rätt till heltid" (dvs 40-timmarsvecka) som det överhängande målet. Frågan om arbetstiden är uppenbarligen för viktig för att lämnas i händerna på LO, kan vi med fog hävda.

Kort sagt, gör arbetstidsfrågan till vår prioriterade fråga 2008.