Policyn som ofinns

I måndags mailade jag Malmö FF och undrade över deras miljöpolicy. Jag menar, företaget omsätter över 100 miljoner om året. På hemsidan fanns inget att hitta. Och inget svar har jag fått. Lite dåligt.

Djurgården fick ett likadant mail. Dom har inte svarat heller.

Det ryktas om att Maria, som tyvärr också väljer att flytta från Skånes största stad för mälardalens största, fått medlemskap i Hammarby som välkomstpresent. Om det stämmer vet jag inte. Men om det gör det, kanske en liten uppmaning om att servera ekologisk kaffe på matcherna är på väg?

Kort sagt: Idrottsrörelsen måste vara med på noterna i klimatarbetet. Såväl de små föreningarna som de stora.

Safari fast i tullen

När svenska herrfotbollandslagets vänsterback blir stoppad i tullen, och inte får följa med resten av laget efter en mellanlandning i USA, för att han är född i Teheran, så är det lätt att förstå situationen för alla de som är födda i Teheran, ska mellanlanda i USA, men inte har back-up av fotbollslandlaget och media. Det kan inte vara lätt.

Detta hände Behrang Safari, Malmö FF:s bäste spelare under förra säsongen (enda bra möjligtvis?), och som belöning för det har fått chansen i landslaget.

Men det värsta är kommentaren från fotbollsförbundets ordförande: Lars-Åke Lagrell: ”man förstår ju dem ändå, att de är misstänksamma”.

Det han borde säga är: "De ska ge fan i att sabba vår planering!". Eller säga nånting, iallafall. Bedrövligt. Ordföranden för det egna förbundet är uppenbarligen inte på landslagets sida. Med såna vänner behöver man inga fiender.

Anja Gatu på Sydsvenskan bloggar också om det.

Nu öppnas äntligen gränserna

Igår skrev Aftonbladet om en mycket trevlig nyhet för svensk fotboll: Svenska fotbollsförbundet slopar reglerna kring hur många utländska spelare varje lag får ställa upp med i match.

Idag är det fri rörlighet inom EU/ESS-området, men det har funnits en begränsning av icke EU/EES-spelare till max tre stycken per lag och match. Att ha en startelva av greker, spanjorer, danskar, skottar, engelsmän och portugiser har varit okej, men inte ett lag bestående av 7 malmöiter och 4 chilenare, exempelvis.

Förändringen är givetvis enbart positiv. Det kommer leda till en hårdare konkurrens, bättre spelare, större möjligheter för svenska lag att hävda sig i Europa, bättre fotboll vilket ger större publik, intresse och intäkter.

Vissa väljer såklart, som alltid, att se allt i svart och problem. Man är orolig för att unga inhemska talanger kommer få svårt att ta plats i sina lag, och att det kommer få långsiktiga negativa konsekvenser för landslaget. Det är givetvis en korkad och trångsynt inställning.

Vi kommer aldrig få ett bra svenskt landslag om inte våra spelare på egna meriter ens kan ta plats i allsvenskan. Tvärtom får de större chans att utvecklas och bli bättre ju bättre spelarna i deras omgivning är. Vissa tror också att "kortsiktiga billiga importer" kommer gå före "långsiktig utveckling", läs "klubbarna kommer värva lovande afrikanska spelare istället för att satsa på spelare från klubbens ungdomslag". Vilket också är ett felaktigt resonemang.

Nästan alla spelare som slår igenom i allsvenskan och får chansen i en bättre liga, eller bättre betald liga, tar den. Det gäller såväl unga som äldre. Att satsa "långsiktigt" för svenska klubbar finns inte, i bemärkelsen satsa på samma spelare i minst fem år.

Ta Malmö FF. 2004 tog laget SM-guld. Idag, tre år senare, finns tre spelare kvar från truppen. Och två av dessa spelade bara halva säsongen, då de kom som nyförvärv samma sommar (Yksel Osmanovski och Daniel Andersson). Niklas Skoog är den enda som är kvar från starten av guldsäsongen 2004.

Argumenten mot obegränsad arbetskradftsinvandring är alltså desamma som den vanliga arbetsmarknaden. Och argumentationen haltar onekligen. Fortsätt öppna gränserna!