En grön paradox

Wallner skriver på sin blogg om den "konservativa paradoxen", att å ena sidan förespråka kompetens istället för kön när det gäller kvotering, men å andra sidan förespråka kvotering när det gäller vårdnadshavare till barn.

Även om även Kristdemokraterna vilar på konservativ grund, så tycker jag att "kompetensargumentet" snarare är ett liberalt argument än ett konservativt. Det spelar ingen roll vilket kön man har, det är vem man är och vad man kan som har betydelse. Vissa neokonservativa lär förvisso låna argumentet för att hitta en ursäkt till att inte få med några kvinnor alls.

Men ändå. Låt gå för att det även kan fungera som ett konservativt argument. Det man isåfall inte får glömma är att samma paradox när det gäller kön och kompetens även gäller omvänt. Det vill säga de som tycker att hur bra barnuppfostrare man är inte beror på könet, utan på faktorer som förmåga att visa och ge kärlek, lära om rätt och fel, och dylikt. Men att samma personer kan tycka att en jämlik könsfördelning är det fundamentala målet för en sammansatt styrelse.

Vad gäller den förstnämnda frågan, om föräldrars kön och kompetens, finns inga delade meningar inom De Gröna, jag har iallafall aldrig hört någon. Vi är rörande överens om att föräldrarnas kön är ointressant. Synen på människan som kallas queer.

Ologiskt nog så har de flesta en helt annan syn på exempelvis kvotering i bolagsstyrelser. Här anser man plötsligt att en jämlik fördelning är ett allt annat överhängande mål, även när det får absurda konsekvenser. Helt oqueert, om man frågar mig. Oliberalt. Ogrönt.

En vanlig invändning är att "det bara är en metod för att ge kvinnor plats så att könet får minskad betydelse". Vilket är ungefär som att försöka minska en snöboll genom att rulla den i mer snö. Resultatet blir det motsatta, man tydliggör könsskillnaderna istället för att negligera dem.

Jag bloggade i våras om de ideologiska skillnaderna som finns på kön inom miljöpartiet. Det är givetvis lika aktuellt fortfarande.

Ideologiska syn på kön

Det jag tycker är mest intressant med Alexander Lindskogs provokativa inlägg angående rätten att sälja sin egen kropp, är det gigantiska spännvidden som finns inom Miljöpartiet, när det gäller feminismen.

Å ena sidan finns radikalfeministerna, samt de inte fullt lika radikala feministerna. De vill ha kvotering, de vill ha mer resurser till kvinnojourer, märkta pengar till kvinnors organisering och företagande, kanske till och med feministiskt självförsvar i skolan, och så vidare. En del av kraven är fullt befogade, andra tycker jag är tveksamma, eller är helt emot.

På andra sidan står queerfeminsterna. De som hävdar att kön är en social konstruktion, och i första hand vill göra upp med den. Denna falang måste ideologiskt anses vara betydligt mer frihetlig eller liberal. Hjärtefrågor kan vara juridisk samlevnadsbalk som inte grundar sig på någrasomhelst traditionella former för samlevnad, utan ska vara så pass flexibel att den gäller alla. Ett annat exempel är att man vill ha ett könsneutralt språk, "hen" istället för "han" eller "hon". Eftersom falangen driver så frihetliga krav, så är det svårt att peka på exakta saker som ska genomföras via lagstiftning, men ett ständigt närvarande perspektiv för människors olikheter, skulle jag sammanfatta falangens ideal.

Många gånger är inte skiljelinjen tydlig. Den radikalfeministiska falangen tycker givetvis också att alla samlevnadsformer ska vara lika accepterade som något annat. Och lika lön oavsett kön, är ingen emot (däremot kan man fråga sig hur viktigt det är för partiet, men det är en annan fråga). Många som definierar sig som queera gillar emellanåt också radikalfeminsternas förslag, många är inte främmande för kvotering, trots att man anser kön vara en social konstruktion. Det är då naturligtvis en fråga om hur pragmatisk man är.

Det spännande är dock när falangerna konfronteras. Den här frågan, om sexköp, är ett givet sådant. Observera att detta inte helt överensstämmer med Mp:s partiprogram skriver Alexander Lindskog, och det är väl antagligen årets understatement. En kongressdiskussion på det här ämnet skulle få en klar majoritet att gå i taket, jag vågar påstå att det skulle bli den hetaste debatten på många många år. Om nu tillräckligt många skulle våga vara på Lindskogs sida, vilket jag inte alls är säker på.

Och jo, det finns även en grupp miljöpartister som inte alls vill kalla sig feminist i någon form. Dessa kan ju också ibland vara överens med någon av falangerna, det är ju oundvikligt. Jag hävdar ändå att gruppen är marginell. Eller så märks den bara inte i diskussionen, det är fullt möjligt.

Sakfrågan då? Jag är pragmatisk i den här frågan. Min övertygelse är att sexköpslagen förhindrar mer lidande än vad den orsakar. Huvudfrågan för mig är att hjälpa de kvinnor som har det svårt, sociala problem, missbruk, och så vidare.

Det jag är allergisk mot, som även Alexander Lindskog använder, är att beskylla motståndare till något för att ha "moralpanik". Alla har moral. Även Hells Angels och Carl-Axel Roslund (m). Moral kan se helt olika ut. Att vara för något bara för att det är radikalt, och mot den rådande samhällsmoralen, är dock bara höjden av omogenhet.