S har inte lärt sig nånting alls

I veckan beslutade den borgerliga regeringen att motorvägsprojektet Förbifart Stockholm ska byggas. En nätt liten sak för budgeterat 28.000 miljoner kronor, som kommer smeta ut Stockholm över en gigantisk yta. Man bygger en infrastruktur som tillhör 70-talet, man bygger efter en ökad bilism, istället för att bygga för en hållbar framtid. Det är helt enkelt det enskilt värsta beslut som den borgerliga regeringen tagit under hela mandatperioden.

Bloggen tänkte dock inte beröra detta närmare, det har gjorts på såväl bloggar som i radio och mp.se. Bloggen tänkte istället ge några tankar åt de Grönas nära allierade, Socialdemokraterna.

Sossarna har haft linjen att man stöder motorvägsprojektet. Man gör det för att det är en "nödvändig satsning" som ska minska trycket på Essingeleden. Man kallar det ibland till och med för en miljösatsning.

Socialdemokraterna må tycka som de vill, men man gör en rejäl tabbe. En tabbe som visar att man helt uppenbart inte lärt sig sin läxa. Att förnyelsen av partiet inte kommit någonstans. Att man är kvar i gamla spår, och därför inte kommer ha någon chans att återta makten i Stockholms stadshus.

2002 så gick finansborgarrådet i Stockholm, Annika Billström, stenhårt ut och sa tvärt nej till en annan hållbarhetsreform i trafikpolitiken, trängselskatter. Billström trodde att detta skulle garantera Stockholmarnas stöd och internt stöd.

Nu gick det inte som Billström ville. Hon blev överkörd av Miljöpartiet i riksdagen, som gjorde upp med S och V. Billström fick förvisso sitta mandatperioden ut, men hade ingen chans i valet 2006. De borgerliga vann. Men mer överraskande, iallafall för Billström: Stockholmarna röstade ja till trängselavgifter.

Nu går S återigen offside i frågan om framtidens infrastruktur. Man tror att väljarna vill ha Förbifarten, baserad på simpla opinionsundersökningar. Men som man frågar får man svar. Och som man förklarar och utformar politiken, påverkar också väljarna, förstås.

De rödgröna borde göra framtidens infrastruktur till sin stora fråga. För S del inte i första hand för att man applåderar allt, utan för att det dels är ett tydligt alternativ till den moderatledda regeringen, men dels för att det faktiskt är vad folket vill ha. När man får alternativen på bordet. Vilken klimatnytta gör 28 miljarder av våra gemensamma pengar till Förbifart Stockholm? Varför inte satsa dessa på kollektivtrafiken?

Lär av gamla misstag, S. En förnyelse av politiken behöver inte vara en högervridning, det kan lika gärna, eller bättre förstås, vara något sommarfräscht hållbart. Det är oansvarigt att bygga samhället för långa transporter, när vi måste effektivisera och minimera transporterna.

Tänk om, låt rött bli rätt i den här frågan.

Blockpolitik och majoritetsprincipen

Long time no see. Men även om bloggen inte uppdateras som förr i tiden, så kan ihärdiga läsare fortfarande se fram emot mer utfylliga analyser med ojämna mellanrum. Smalare men vassare, med andra ord.

Ämnet för dagen är Blockpolitik och miljöpartiets utveckling. Inte minst mot bakgrund av Birger Schlaugs ihärdiga analyser både här och där. Det förra språkröret, och de Grönas främsta företrädare på 90-talet, menar huvudsakligen i sin kritik att miljöprtiets tillväxt- och konsumtionskritik suddats ut, att planerna på koalitionen med (s) och (v) banar väg för ett tvåpartisystem, och att ett nytt parti behövs för att stå fritt från blockpolitiken, och ta tillbaka det miljöpartiet stod för på 80-talet.

Schlaug, och en del andra som håller med honom i högre eller lägre utsträckning, gör en grov feleanalys i frågan om blockoberoende och om ett nytt parti som ska stå "utanför" denna.

Jag förnekar inte att det finns två block i riksdagen idag. Ett borgerligt, som stöder regeringen, och ett rödgrönt, som vill bilda regering efter valet 2010. Men att dessa block skulle vara bestående är inte gjutet i sten, och det är den felanalysen Schlaug med flera gör. Att man ingår i en koalition med andra partier, eller politiska "block", gör inte att "blocken" inte kan komma att ändras framöver. Partier utvecklas, nya bildas, andra går under, och vilka som har nytta av att samverka med vilka förändras. Styrkan inom konstellationer förändras med allmänna val. Ingenting är statiskt. Ett rödgrönt block finns idag, precis som ett borgerligt, men det kan ändras idag och imorgon.

Regeringen styr riket enligt regeringsformen. Regeringen kan avsättas om en riksdagsmajoritet röstar för ett misstroende. Indirekt så måste regeringen ha stöd, aktivt eller passivt, av en riksdagsmajoritet. Det är en sund princip som de allra flesta ställer sig bakom. Särskilt eftersom alternativet, med enmansvalkretsar a' la England, innebär ett riktigt tvåpartisystem.

Det svenska systemet innebär således att partier måste gå ihop, om inget parti ensamt vinner majoritet. Något som hänt vid ett par tillfällen då (s) gjort det, men det lär knappast hända på länge igen, och tur är väl det. Det är bra. Det innebär nämligen att en mångfald av både partier och viljeinriktningar tar plats såväl hos majoriteten som hos opposition, vilket vi kan se idag. Och även om den nuvarande regeringen domineras av moderater, så har även de andra borgerliga partierna fått igenom hjärtefrågor.

Att stå "fri från blockpolitiken", som Schlaug förespråkar, innebär med det svenska systemet att man vill stå utanför inflytande och makt. Man vill tycka saker, men inte gå ihop med andra partier och jämka sig samman till majoritetsbeslut som drivs igenom. Man tror att ställa sig utanför är att ta ansvar. Man tror helt felaktigt att man låser in sig för framtiden genom att göra uppgörelser i nuet.

Invändningen som kommer är då att man vill "stå fri innan valet", och göra uppgörelser och kompromisser efteråt. Två allvarliga invändningar finns mot det, som gör en sån hållning orimlig ur grönt perspektiv:

1) Det stärker de stora partierna, i dagsläget (s) och (m). De som har organisation, inarbetade nätverk, erfarenheter, med mera, gynnas av ostrukturerade korta förhandlingar. Att grundligt diskutera hur processer ska gå till, hur man ska ge och ta, med mera, skapar en mer jämlik förhandlingssituation. Att "vänta till efter valet" är ur den aspekten att välja mindre politisk mångfald och mindre inflytande för mindre partier.

2) Det ger partiledningarna mer makt på väljarnas bekostnad. Genom att inte "binda sig" innan valet, får partiledningarna fritt spelutrymme att hitta allianser efter eget behag. Väljarna får finna sig i att titta på och med vissa risker finna sig i att bli lurade. Det är en attityd som inte borde vara grön, men som kommit att bli det på grund av en rubbad självbild som några som står över alla andra. Eller "utanför blockpolitiken", som man uttrycker det.

Sammanfattningsvis, vill man påverka kan man inte stå utanför, såvida man inte får egen majoritet. Ju tidigare man är i en förhandlingsprocess, ju större chans har man att påverka innehållet i kompromissen. Och att man är inne i en förhandlingsprocess gör inte att man bundit upp sig för all framtid.

Den andra delen av Schlaugs kritik mot konsumtions- och tillväxtkritiken i Miljöpartiet blivit alltmer undanskymt, stämmer delvis. De Gröna har förvisso fortfarande sitt politiska fokus på livskvalitet, lyfter fram möjlighet till deltid när andra pratar om rätt till heltid och vill ta ut delar av tillväxten i sänkt arbetstid. Men att driva en politik för nolltillväxt är svårt. Att det skapas stora svårigheter i Malmös kommunalekonomi när inkomstökningen stannar vid 3,2 procent istället för 4,0, talar sitt tydliga språk. Att ett nytt grönt parti skulle kunna reda ut frågan på ett bättre sätt än Miljöpartiet har gjort tror jag däremot inte ett ögonblick på.

Jag skulle gärna ställa tre stulna frågor till Birger Schlaug: Vad vill du göra, hur vill du göra det, och med vem vill du göra det?

Halvtid!

Det känns lite som att jag nu börjar förstå innebörden av den gamla s-devisen stolt men inte nöjd, efter att Malmös styrande politiska majoritet (s), (v) och (mp) idag ger ut sin halvtidsrapport. Under de två år våra partier styrt vår fantastiska stad så har vi åstadkommit mycket mer än vad jag innan kunde tro. 220 punkter över alla områdena partierna kom överens om i valplattformen för två år sedan.

Företrädare från majoritetspartierna, Fredrik Fernqvist (mp), Ilmar Reepalu (s) och Anneli Philipson (v), skriver även på Sydsvenskans Aktuella frågor om vad vi gjort, och vilka utmaningar som väntar framöver.

När partiöverenskommelsen var underskriven så sa Ilmar Reepalu på presskonferensen att vi är så ense att vi "drömmer samma drömmar på nätterna". Rapporten visar att påståendet inte är helt taget ur luften.

För de Grönas del så visar det på vilket sätt vi tillsammans lyckats med förvandlingen från litet oppositionsparti, till att vara en del av en majoritet som gör konkreta saker. Detta i alla Malmös 20 nämnder och kommunfullmäktige.

Om någon vill ha rapporten är det bara att slänga iväg ett mail.

Mp bör inte vänsterprassla

I fredags skrev Grön Ungdoms båda språkrör Jakop Dalunde och Maria Ferm, tillsammans med miljöpartiets partistyrelsesammankallande Magnus johansson, en artikel på DN-debatt som handlade om att vänsterpartiet inte har något att tillföra i ett rödgrönt samarbete.

Christian är odelat positiv till utspelet och menar att Vänsterpartiets världsfrånvända politik gör att de kanske måste negligeras om ett starkt alternativ inför valet 2010 ska gå att skapa.

Frågan lyder: Är vänsterpartiets politik världsfrånvänd?

Både ja och nej. Allting är ju relativt. Granskar man riksdagsprotokoll ser man snabbt att vänsterpartiet och miljöpartiet i många frågor är överens. Det är vanligt att v och mp är riksdagens enda opposition, när s och borgarna är överens i frågor. Ett svar är alltså nej. Vänsterpartiets politik är i mångt och mycket inte mer världsfrånvänd än miljöpartiets, eller någon annans.

Å andra sidan så är det många frågor där vänsterpartiet inte är överens med något annat parti. Synen på att siffrorna i budgeten måste gå ihop är det mest slående. Medan (v) hejvilt lovar både guld och gröna skogar, både godis och bidrag och jobb, så är tvärtom de Gröna ytterst försiktiga med att ens föreslå ofinansierade reformer.

Synen på demokrati är en annan sak som inte kan negligeras. Även om artikelns argument om att vänsterpartiets hemsida saknar kritik mot Kuba känns rätt meningslös (man kan faktiskt inte kräva att man ska radda upp allt man är emot, särskilt inte på vänsterns sida), så är det inte uppenbart hur vänsterpartiet ställer sig i utrikespolitiska frågor. Detta är givetvis problematiskt. Att kämpa för mänskliga rättigheter och demokrati över hela världen måste vara det viktigaste målet för svensk utrikespolitik.

Anledningen till att vänsterpartiet ska stå utanför är för mig dock uppenbart: Alla som agerat tjänar på det. Vänsterpartiet tjänar på det, man behöver inte kompromissa om sin politik och kan agera dubbel opposition, både mot alliansne och s + mp.

De Gröna å sin sida behöver inte beblanda sig med yttervänsterpolitik. Man behöver inte alls ta hänsyn till (v) i utformningen av en gemensam valplattform med (s). Det är förstås enbart positivt.

För alliansens del så kan man skrämmas med vänsterspöket. Det kommer troligen inte vara lika enkelt närmare valet. Men det beror mycket på hur framförallt (kd) ligger till i mätningarna närmare valet. Samt hur det går för (sd). Om de väntas byta plats med (kd), eller t.o.m bli vågmästare, så kommer blockpolitiken kastas om.

Socialdemokraternas strateger håller antagligen på att tänka på de här olika scenarierna. Med vem ska man samarbeta med, om någon, och vilka effekter får det. Både politiskt, men också väljarmässigt.

Magnus Johansson, Jakop Dalunde och Maria Ferm har iallafall dragit samma slutsats som jag. Varken vi eller dom tjänar något på att (v) ska vara med på planeringsstadiet. De har inget att tillföra.

Röda och gröna synsätt

Det inom socialdemokraterna som brukar kritiseras av oss gröna allra mest är snarare dess organisation, och centralistiska tankar, än dess politik. Det politiska som oftast kritiseras är för övrigt också den socialdemokratiska centralismen. Den centralistiska tankegången står i tvär kontrast med den mer anarkistiska och decentralistiska gröna synen.

Att jämföra socialdemokraternas stadgar med de Grönas visar skillnaden på ett illustrativt sätt. Medan socialdemokraternas stadgar består av 44 sidor, så är de Grönas inklämda på 2.

En skillnad gäller hur ombuden till kongressen fastställs. I Miljöpartiet får varje lokalavdelning utse ett ombud för varje påbörjat hundratal antal medlemmar. Detta medför att de allra flesta lokalavdelningar får skicka ett ombud och en ersättare var. Medelstora har två, och avdelningar stora som Malmö 4.
Socialdemokraterna har 350 ombud på sin kongress. Dessa fördelas till dess distrikt efter antalet medlemmar. Ett distrikt med 10 procent av medlemmarna får 35 ombud att fördela, exempelvis.

Detta har förstås med partiernas olika storhet att göra. Likaså det faktum att s-märkta riksdagsledamöter långtifrån är säkra på en kongressplats. Endast en per påbörjat tiotal får delta. Vilket förstås beror att de är så många. För de 19 gröna riksdagsledamöterna gäller förstås inte samma knapphet.

SSU har rätt att skicka en representant, vilket förstås blir ordföranden (eller förbundssekreteraren, om ordföranden avgått). För Grön Ungdom gäller samam regler som vanliga lokalavdelningar. Förbundet kan alltså skicka ett tjugotal representanter, om man vill.

Den allra största skillnaden hittar man dock om man vill undersöka partiernas regionavdelningar (mp) eller distrikt (s). I s-stadgarna hittar man i kapitel 3 massor av paragrafer och regler som gäller för partiets distrikt. För de Gröna stadgas att regioner ska bestå av minst en riksdagsvalkrets, att deras stadgar inte får bryta mot riksorganisationens, men att man i övrigt är fri att besluta om sin organisation.

Mot bakgrund av den gröna anarkistiska grundsynen är detta fullkomligt logiskt. Effekterna av denna frihet är emellertid inte helt okomplicerad. Åtminstone inte vad gäller regionernas kontakter och ansvar gentemot riksorganisationen. Eller när en regionavdelning av någon anledning inte fungerar.

Att centralisera är inte bra om det tar död på kreativitet och stoppar innovativa försök. Om det däremot innebär en tydlig struktur så att styrelser förstår hur de bör organisera, så kan det i vissa lägen finnas fördelar. Men att fatta ett centralt beslut "detta gäller om inget annat beslutas" vore nog den gyllene medelvägen.

Och modellen med ett fast antal ombud kan jag inte låta bli att gilla. Fast de Gröna borde lägga sig lägre än 350, exempelvis på 250. Och införa en miniminivå så att även vita regioner får representation.

Det är inte bara (s) som har att lära från de Gröna. Vi borde faktiskt låta oss inspireras också.

I spåkulan: 2010, ett politiskt rymdäventyr

Många politiktyckare spekulerar hur det ska gå efter valet 2010. Ny borgerlig regering, ny s-regering, s-v-mp-regering, s-mp-regering, m-fp-kd-c-mp-regering, eller något annat. Inför förra valet satsade jag på en högoddsare till regering: s + m. Det gick inte, den gången. Att oddset var högt, 1001 gånger pengarna, säger bara att det var osannolikt då. Samma odds var det nämligen på Mona Sahlin som ny socialdemokratisk partiordförande...

Nåväl. Om man ska lära av historien och försöka se framåt ännu en gång, hur bör man då resonera? Det beror på vilka premisser man väljer att bygga sitt resonemang på. De jag kan tänka mig att kalkylera med är följande, eftersom jag inte tror att nuvarande regering kommer att få en riksdagsmajoritet återigen.

* Kristdemokraterna åker ur riksdagen. Det både tror och hoppas jag.

* Vänsterpartiet åker inte ur riksdagen. Lika säkert som att vänsterpartiet alltid lägger sig när det gäller, lika säkert är att de stannar i riksdagen. Det finns tillräckligt med strategiska sossar, och vänstersossar, för att det inte ska vara något problem.

* Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Antagligen. eller kanske. Om de inte kommer in i EU-parlamentet så kommer de heller inte in i riksdagen. Men mitt resonemang om slutligt resultat faller inte med (sd):s inträde i riksdagen.

* (s) och (mp) får inte ensamma majoritet. Om s och mp får egen majoritet, så blir detta den nya regeringskoalitionen. Och egentligen så är det nog det jag tror blir fallet. Men isåfall blir det en alltför förutsägbar gissning om framtiden. Och en förutsägbar blogg är en tråkig blogg. Därför får en premiss vara att s och mp inte får majoritet.

* Den sista premissen: Det kommer bli spänningar mellan de borgerliga partierna. Eftersom oppositionen kommer leda i opinionsmätningar även framöver.

Dessa premisser leder till slutsatsen: Nästa regering kommer bestå av socialdemokraterna och folkpartiet.

När Maria Ferm i Veckans debatt fick frågan "är folkpartiet det riksdagsparti som är längst åt höger idag?" så svarade hon helt rätt "deras skolpolitik är iallafall inte liberal". Hon kunde, om hon inte varit språkrör utan politisk analytiker, svarat att folkpartiet tvärtom är borgerlighetens vänster. Det är dom som vill ha fortsatt höga sjukförsäkringar, det är dom som vill prioritera medelklassen. Deras skolpolitik skiljer sig inte på några större sätt. Båda resonerar liknande i jämställdhets- och integrationsfrågor.
Folkpartiet har heller inte, till skillnad mot centerpartiet, drivit näringslivsfrågor på samma sätt. De har heller inte retat upp fackförbunden som moderaterna och centern.

För socialdemokraternas perspektiv så vore ett samarbete med fp betydligt mer lättsmält, än ett moderatsamarbete. Många inom (s) skulle också föredra det framför en koalitionsregering med de Gröna.

För folkpartiet vore det svårare. Men visst går det. Man visade efter valet 2002 att man är beredda att samarbeta för att uppnå kompromisser. Och man kommer ha många prioriteringar som är snarlika socialdemokraternas. Och man kommer få fler ministerposter än i nuvarande regering, som är moderatdominerad.

Socialdemokraterna och folkpartiet 2010 alltså. Kom ihåg var du läste det först.

---
Uppdatering: Ytterliggare ett tecken som styrker spåkulans tillförlitlighet.

Att inte luras

På ETC.se diskuteras huruvida miljöpartiet "lurat väljarna", eftersom man i Örebro, och på en del andra ställen, samarbetar med de borgerliga partierna. Region Skåne är ju ett annat exempel.

Anklagelser om lureri är allvarliga, särskilt eftersom de är fullständigt substanslösa. Miljöpartiet de Gröna har aldrig sagt att man aldrig kan samarbeta med andra partier, inte heller borgerliga. De Gröna har aldrig sagt sig vara ett vänsterparti. Vi är inte borgerliga. Inte mittemellan. Vi är gröna.

Det finns gröna stänk även i andra partier. Det gör att man kan samarbete med dem om man är grön, i mer eller mindre utsträckning. Ett folkparti som är grönare än ett socialdemokratiskt, är lättare för Miljöpartiet att samarbeta med.

Svårare än så är det faktiskt inte. Väljarna behöver inte känna sig lurade.

Det våras för Ledaren

Många kommentatorer har tolkat Mona Sahlins åtgärd att peta Pär Nuder som socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman som ett sätt att få folk att glömma tiden med Göran Persson. Pär Nuder är givetvis intimt förknippad med GP, han var genom åren såväl statssekreterare i statsrådsberedningen som samordningsminister och slutligen finansminister.

Dessutom är ju Pär Nuder som bekant en oerhört tråkig person, utifrån sett iallafall. Okarismatisk och grå. Att han påstås vara en god talare kan inte på något sätt uppväga de egenskaperna.

Men om anledningen var att Nuder var förknippad med den gamla tiden, som man vill bort ifrån, var anledningen, kan Sahlin ha begått ett stort misstag. Om det är någonting som får människor att minnas Persson, så var det hans sätt att handplocka och handslänga s-ministrar och medarbetare som om det vore äpplen.

Det kan vara ett nödvändigt ont emellanåt, och det här kan vara ett sånt exempel. Det kan förstås finnas fler, och ingen ska förstås ha en plats bara för att man haft den länge. Det är en svår balansgång, särskilt då förväntningarna på en mjukare ledarstil är större nu, än den var med GP.

Hursomhelst bör Mona Sahlin se upp, om hon vill att socialdemokraterna ska uppfattas på ett annat sätt än under Göran Perssons Ledning. En kvinnlig Buffel är inte bättre än en manlig.

Trängselavgifter i Köpenhamn?

Köpenhamns socialdemokratiske borgmästare Ritt Bjerregaard vill införa trängselavgifter, vilket givetvis är en alldeles utmärkt idé. Liksom i andra storstäder så är trafiken ett stort problem i Köpenhamn.

Om Köpenhamn skulle införa trängselavgifter skulle processen i Malmö självfallet också underlättas. Hur ogärna man än vill vara lillebror, så har man alltför ofta onödigt svårt att gå före den danska huvudstaden. Visar de vägen i den här frågan, så kommer Malmö snabbt följa efter. Men vi kan ju, om vi ligger i, hinna före.

För precis som i Sverige så finns det onödiga konstitutionella hinder för kommuner att införa trängselavgifter. Dessa klassificieras nämligen som en skatt, och skatt får bara staten ta ut. Folketinget i Danmark och riksdagen i Sverige äger alltså frågan. Och liksom i Sverige säger den danska högerregeringen nej. Argumenten är rätt så lika de också:

Motståndarna här i Köpenhamn har pekat på en stor kostnad för de mest
ekonomiskt utsatta, ensamstående mammor till exempel. Ett påstående som
överborgmästare fnyser åt.

Men som Ritt Bjerregaard säger:

Vem sitter i bilen? Jo en man som är fyrtio plus och som tjänar över
genomsnittet.

Inte heller i Malmö har socialdemokraterna, hittills i varje fall, varit så entusiastiska till trängselavgifter. Men det kanske vänder?

Majoritetsseminarium

Idag hade majoriteten i Malmö Stad, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och De Gröna, ett gemensamt seminarium för första gången. En milstolpe helt enkelt. Temat var främlingsfientligt, och arrangemanget väl ordnat och intressant.

Ålderstrukturen bland deltagarna var sämre än jag förväntade. Fortfarande så är jag bland de absolut yngsta, och räknar man bort Johanna och Sara från (mp), så var det knappt någon under 30. Dock så var antalet kommunalråd och nämndsordförande imponerande många, vilket var kul.

Alexander Bengtsson från Expo talade om Sverigedemokraterna, och deras kommunpolitiska handlingsprogram (som inte tagits av kommunrepresentanter, utan av deras partistyrelse).

Förhoppningsvis kan majoriteten ha fler gemensamma seminarier efterhand.

Väl Godkänt i ämnet Politisk Strategi

Socialdemokraterna vill numera införa betyg i skolan från årskurs 6. Man är beredda att begrava frågan genom att genomföra en "bred kompromiss" med den borgerliga regeringen. Ni vet, skolan är ju ett område där det bör råda stabilitet oavsett vilken regering som råkar sitta vid makten för närvarande. Eller?

Det är ett ganska vanligt resonemang, att man måste hitta breda blocköverskridande lösningar på olika politiska områden, för att hitta långsiktig stabilitet. Energifrågan är ett vanligt exempel. Konstitutionella frågor och pensionsfrågan andra. Och nu också skolfrågan.

De lagar som inte ändras så lätt i Sverige är de fyra grundlagarna. Dessa måste antas med två riksdagsbeslut med mellanliggande val. Vilket är ett utmärkt system, även om man oftare dessutom borde folkomrösta om ändringarna. Och detta räcker! Mer stabilitet och blocköverskridande kompromisser behövs faktiskt inte.

Att (s) ger efter i betygsfrågan är taktiskt smart. Egentligen spelar det inte så stor roll om betyg ges från årskurs sex eller årskurs åtta. Men man får bort en av folkpartiets största profilfrågor, eller åtminstone naggar den rejält i kanten. Däremot säger man nej till "betygsliknande skriftliga omdömen" från årskurs ett. Ett förslag som bara är estet-politik. Givetvis kan de skolor som vill ge skriftliga omdömen redan idag! De registreras ju inte och har ingen formell betydelse. Men kan vara ett utmärkt sätt för vårdnadshavare att följa barnts skolgång!

Detta är det antagligen inte många som vet eller tänker på. Socialdemokraternas förslag "i mitten" verkar nog vettigt för många. Även om det i praktiken saknar betydelse. För saknat betydelse har ju även folkpartiets skolpolitik gjort!

Mona Sahlins är nog smartare än vad många tror. Jag tror att hon kommer bli Sveriges nästa statsminister. Med vilken reell politik återstår att se.

Arbetslinjen rubbar balansen

Att vara för arbetslinjen är ungefär lika kontroversiellt i svensk politik som att vara för fred. Så inleddes utredningen "Vad är arbetslinjen" av Anna Hedborg mfl som gavs ut 2005.


Lite så har det blivit. Att alliansen lyckades göra begreppet till sitt i förra valet innebar inte att de uppfann hjulet. Enligt ovannämnda utredning så har arbetslinjen anor ända från 1840-talet. Frågan är då vad arbetslinjen är bra för? Och för vem?


Man kan visserligen definiera arbetslinjen på lite olika sätt. Men i grunden handlar det om att samhället ställer ett avgörande villkor på medborgaren: Du måste prestera. Du måste göra det vi säger åt dig att göra, om du inte själv klarar av din egen försörjning.

Mona Sahlin pekade på skillnaderna (s) står för i jämförelse med regeringens i söndagens debatt i Agenda mot statsminister Reinfeldt. "Ni står för en arbetslinje där människor blir av med sin försörjning om de inte får jobb. Ni lägger hela ansvaret på arbetstagarna. Vår arbetslinje ställer även krav på arbetsgivarna, de måste erbjuda heltidsjobb. Först om man i det läget nekar är vi beredda att sänka ersättningen". (Det hela är inte exakt citerat, men innehållet var ovanstående).

Och nej, större än så är inte heller skillnaden. (s) vill tvinga människor att jobba, regeringen likaså. Liksom vänsterpartiet. (s) och (v) vill ställa krav på arbetsgivarna också. Däri ligger skillnaden.

Frågan vem arbetslinjen är bra för är det inte många som ställer. Det anses naturligt att ställa kravet av moraliska skäl. Du ska jobba för att du kan jobba. Punkt. Trots att det för alla borde vara uppenbart vem som tjänar på det.

Det finns två parter på arbetsmarknaden. Arbetsgivare och arbetstagare. Med den nuvarande regeringens politik kan det knappast råda några tvivel om att maktbalansen rubbas till arbetsgivarnas fördel.

Även med en s-arbetslinje så läggs makten uppenbart hos arbetsgivarna. Detta för att de åtgärder man kan sätta in mot medborgare utan anställning alltid kommer vara mycket hårdare än de sanktioner man eventuellt kan ha mot företag som inte kan eller vill anställa.

För självklart ska man heller inte kunna tvinga varken ett privat företag eller en offentlig verksamhet att anställa människor på heltid. För vilken frihet skapas av det? Ingen, för i många branscher är det helt överflödigt att ha anställda mer än några timmar åt gången. Och många fall är både arbetstagare och arbetsgivare fullkomligt nöjda med det.

Det finns bara ett parti som vill slopa arbetslinjen helt. Som tror att människor vill arbeta. Men som inte vill tvinga någon. Varken anställd eller anställare. Som tror på frihet och kreativitet. Miljöpartiet.

Nämnda modell, byggd av människors och företags kompromissanda, gemensamma intressen, kreativitet och frihet, skulle kunna heta "Nya Svenska modellen". Den gamla har ju havererat fullständigt.

Peter Eriksson om vänstern

Språkröret Peter Eriksson är intervjuad i dagens Svenska Dagbladet. Artikeln handlar om att Peter Eriksson vill att miljöpartiet och socialdemokraterna ska gå fram som ett regeringsalternativ till valet 2010. Han vill inte låta vänsterpartiet vara med. Eller, kan man också tolka det som, tror han inte att vänsterpartiet vill vara med.

Jag är osäker på var vänstern står och vad de vill. Det låter som om de tänker driva en valrörelse bara på återställare. Det är oklart om de ens vill vara med i ett sådant här regeringsalternativ.

Och självklart är det osäkert. Det är massor med saker som skiljer partierna åt. (mp) och (v) vilar helt enkelt på olika värdegrund. Själv är jag också mycket skeptisk till vänsterpartiet som parti. Man är så van att agera dörrmatta åt (s), utan att någonsin få cred eller ens en klapp på axeln, att man får lillebrorsko(mp)lex för miljöpartiet, som helt frankt kan hota med att rösta med borgare. Och därmed få igenom mindre, trots att man är större.

Givetvis är det flera vänsterpartister som kommenterar. Och inte i så om-Peter-positiva ordalag.

Jag tycker Peter har helt rätt i sin v-kritik. Att däremot påstå att s och mp "har något framtidsinriktat att erbjuda svenska folket" vill jag först se något konkret av. Eriksson sa precis samma sak sommaren 2006, men fick inte det minsta svarsmål från socialdemokraterna. Risken finns att mp i sin iver efter att få gå ihop med s går i vänsterfällan. Man blir dörrmatta åt (s) i ett tidigt skede och kan sedan inte hota med att gå ihop med alliansen.

Det finns också gigantiska politiska skillnader mellan s och mp, kanske större än mellan mp och v. Det handlar om synen på demokrati, på människor, på försvaret och handel, ja listan kan göras längre Även partikulturen är extremt annorlunda.

Och visst kan man diskutera huruvida det är realistiskt att tro att (s) och (mp) får ensam majoritet. Det lär krävas uppåt 10 procent för mp och ungefär 40 för s. Om nu inte (v) är beredda att agera dörrmatta även åt mp? Men den regeringen lär bli bräckligare än vad jag vill vara med om...

Ideologiska skäl och randiga orsaker

Är det någon annan än jag som tänkt på hur ofta repliken "de säljer ut statens egendom av ideologiska skäl" används? Socialdemokraterna brukar säga så om regeringens planer på utförsäljningar, senast riksdagsledamoten Luciano Astudillo. Men (s) är inte ensamma, även Alliansen använder samma retoriska knep emmellanåt. "(S) vill av ideologiska skäl ha kvar apoteket", eller vad det nu kan vara.

Ingen som tänkt på att det är det bästa argumentet man kan ha? Ett ideologiskt skäl är icke att förakta. Bättre det än en meningslös orsak, liksom.

Och, att vilja ha kvar ett statligt ägande grundar sig faktiskt också på ideologiska skäl. Hoppas jag.

Nya moderater

Via Jakop Dalunde hittade jag en artikel om unga politiker i DN Stockholm, där Pontus Magnusson Jansson var med bland andra. Vilket var kul, men det jag började fundera över är att om det är så att det är moderaterna som på senare tid varit det parti som varit bäst på förnyelse?

Enligt artikeln så är 12 av de 19 yngsta kommunfullmäktigeledamöterna i Stockholms län från moderaterna. Sydsvenskan har tidigare gjort en liknande framställning i 9 av de skånska småkommunerna.

Man måste såklart betänka att det inte är en helt rättvis bild, då moderaterna är ett mycket större parti än exempelvis miljöpartiet. Det kan också bero på att partiet på många ställen gjorde en uppryckning i valet 2006, och då fick nya platser att besätta. Det blir ju helt klart en smidigare generationsväxling om man slipper peta folk från befintliga platser.

Icke desto mindre verkar moderaterna vara en förebild, inte minst för socialdemokraterna och andra borgerliga partier.

Tapp eller topp

Det finns två saker i den politiska jargongen som ofta stör mig. Det ena är opinionsundersökningar, och hur man från en månad till en annan mäter "utvecklingen" av ett parti, hur "populärt" ett utspel är, eller vilken betydelse en utnämning eller "affär" haft. Egentligen är det inte själva opinionsundersökningarna jag stör mig på, men på vilket sätt de framställs ha en sån oerhörd betydelse, vilket inte är sant i de allra flesta fall.

Den andra saken jag stör mig på, är på det sätt många beskriver "ras" i mätningar, eller "tappade väljare". Och då behöver det inte vara i form av opinionsmätningar, utan även i allmänna val.

Folkpartiet fick färre röster i valet 2006 än 2002, det är ett faktum. Vad det beror på kan man bara spekulera och analysera. De flesta anser att "tappet" beror på dataintrångsskandalen, så även folkpartiet själva enligt sin valanalys. Andra, som jag, tror att folkpartiet fick ett högre resultat än de var förtjänta av 2002. Och det viktiga där är, att det inte var på grund av några språktest eller nån Leijonkung, utan bara på grund av att moderatledaren Bo Lundgren var Sveriges gråaste och mest visionslösa person.

Kort sagt, folkpartiet har inte gjort något "tapp" i ordets egentliga betydelse!

Kristdemokraterna fick knappt 12 procent i valet 1998, likaså vänsterpartiet. Folkpartiet var då betydligt mindre (4,7%) och socialdemokraterna gjorde ett förhållandevis mediokert valresultat (36,4%).

Och visst, både kd och v gjorde betydligt sämre resultat både 2002 och 2006. Men omvänt gäller ju än mer, de båda gjorde oväntat bra resultat 1998, och de flesta inklusive jag själv vill förklara deras respektive framgångar med andra faktorer än partierna själva!

Samma sak gäller socialdemokraterna. I 2006 års val gjorde man ett "tapp" jämfört med 2002, 39,8 sjönk till 35 procent. Den populäraste förklaringen är att det blev maktskifte för att "väljarna var trötta på Persson". Men redan 1998, när väljarna svårligen kunde vara trötta på Persson, så fick man knappt bättre än valet i höstas. Kan man då tala om att det är att "tappa" väljare?

Människor är inte statiska, utan förändras över tid. Precis som partierna, de består ju trots allt också av människor. Att jämföra ett val i en tid med ett nytt är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt. Och att ta väljare för givna, är också vanskligt. Har man inga säkra väljare, har man heller inga att tappa.

Inför karenstid

Att vara engagerad i både näringsliv och politik är ofta känsligt, åtminstone om det handlar om större företag. När den gamle näringsministern Björn Rosengren snabbt gick över till Tele2, fanns det självklart massor med problem, då han i sin ministerroll haft hand om Telia och försäljningen av detsamma.

På samma sätt kritiserades Göran Persson, för att alltför snabbt ge sig in i näringslivet efter sitt politiska avslut. Och under ett seminarium i Almedalen så kritiserade Karin Svensson Smith (mp) flera gamla riksdagskollegor i trafikutskottet, för att nu lobba på henne i helt nya roller.

Och visst, jag håller definitivt med om att det finns problem med det. Även om det antagligen är svårt att praktiskt komma tillrätta med det.

Ett annat snarlikt problem törs ingen diskutera. Nämligen hur många som håller på med fackliga frågor samtidigt som de är politiskt engagerade. Där gäller hos socialdemokraterna närmast motsatsen. Det är knappast en slump att LO:s ordförande har en plats i socialdemokraternas verkställande utskott.

Likväl så är det ett demokratiskt problem, när en intresseorganisation är så involverat i ett politiskt parti.

Inför en karensperiod för politiker som går in i fackföreningsrörelsen!

Provocerande, (s)!

Socialdemokraterna hade idag ett ekonomiseminarium under Almedalen. Och någon enad front med De Gröna visade man verkligen inte, eller vad sägs om följande utspel: Slopa eller inskränk kommunernas möjlighet till skatteuttag.

Det är provocerande.

Det Sverige behöver är större frihet för kommuner och regioner att utforma skatter och avgifter. Och för den delen, bidrag och andra förmåner.

Vill en kommun ta ut förmögenhetsskatt, fine. Vill någon kommun införa ett extra barnbidrag, fine. Vill någon införa lokalt jobbavdrag, fine!

Vi behöver decentralisering, inte centralisering. Ibland undrar jag om inte socialdemokraterna och miljöpartiet är alltför olika för att kunna regera ihop i en framtida regering.

Folkhemsosse 1950

Har du någon gång hört ett påstående av typen:

jag skulle gärna rösta på socialdemokraterna/jag hade varit
socialdemokrat, om dom hade varit samma nu som på
50-talet.

Det har jag hört. Åtskilliga gånger. Av så pass politiskt olika människor, som sverigedemokrater, vänsterpartister, unga folkpartister, MUF:are, kristdemokrater, den förre moderatledaren Bo Lundgren, miljöpartister och en och annan centerpartist.

Frågan är, hur kan människor med så olika åsikter, längta tillbaka till samma sak? Och varför till socialdemokraterna 1950, av alla saker att längta till?

Ett svar är givetvis att man har olika bild av vad s-1950 är för något. Vissa kommer ihåg den utbyggda offentliga välfärden. Andra minns skattehöjningar på en krona om året (skattetrycket ökade från ca 20 till 50 procent mellan 1930 och 1960), hur borgerliga politiker kan drömma sig tillbaka till det kan vara svårt att förstå.

Då inställer sig frågan, varför gör de det? Vissa vet inte om hur skattesatserna höjdes. Men andra gör det, naturligtvis. Den fd moderatledaren Bo Lundgren är ett exempel. Då måste man söka vidare förklaringar.

Ett skulle vara att man väljer att se till de värden som "fanns" under den här tiden- jämlikhet, trygghet och tradition. Detta är ju alla fall såsom historiebeskrivningen säger oss, jag tror inte att det var så annorlunda jämfört med idag, snarare tvärtom. Och om det, som jag tror, inte var bättre ställt med jämlikheten på 50-talet, faller också detta argument. Då gäller det bara att slå hål på myten.

En tredje sak som man inte kan bortse ifrån, var att massor av saker blev mycket bättre under efterkrigstidens Sverige, även om man bortser ifrån välfärdsmodellen. Människor blev friare och fick större makt över sina egna liv. Om friheten skapade den ekonomiska rikedomen, eller om det var tvärtom, vet jag inte. De flesta fick iallafall både pengar över, och rätten att välja sin livspartner, för att ta två exempel.

Sannolikt så menar de som säger sig sakna socialdemokraterna 1950 varken höjda skatter eller en utbyggd offentlig sektor. Det man saknar är framtidstro och positiva framtidsvisioner, men också större makt över sin egen situation. Det som, helt felaktigt enligt mig, sammanfattas i begreppet "folkhemstanken" Om det fanns mer än idag på 50-talet vet jag inte heller. Men jag är skeptisk. Saker och ting kan aldrig ses objektivt ur en synvinkel, men när historien skrivs så är det genom två ögon. Och eftersom det mesta under lång tid blev bättre, så är det lätt att tänka sig att människor också var positiva inför framtiden.

Jag saknar inte socialdemokraterna 1950. Jag saknar en visionär framtidsdebatt. En debatt, där uttrycken det går inte och det har vi inte råd med är bannlysta. Utan där man säger vad man vill, utan omskrivningar i att man "måste", på grund av EU eller nationalekonomin.

Att Framtidsdebatten verkligen funnits tvivlar jag på. Dags att starta den?

Rotelansvar och nämndsordförande

Jag tycker inte det är konstigt att socialdemokraterna i fritidsnämnden avgår. Möjligen är oppositionens kommentar oväntad, jag tror säkert socialdemokraterna som är ett så stort parti kan få fram kompetent folk, som John Roslund (m) sa.

Jag är inte heller överraskad att den avgångna ordföranden Lynn Ljungberg samtidigt sitter kvar som kommunalråd. Men kommentaren från kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu förbryllar mig:

Det är unikt att man sitter som ordförande i en nämnd som man även har rotelansvar för

Vilket inte är sant.

Sanningen är istället både Agneta Eriksson (utbildningsnämnden) och Anders Rubin (stadsbyggnadsnämnden) är ordförande i de nämnder de har rotelansvar för, förutom tidigare nämnda Ljungberg. Övriga kommunalråd med rotelansvar är endast Kent Andersson och Birgitta Nilsson.

Däremot borde det inte vara så. Och förhoppningsvis kan (s) i Malmö lära sig av detta.