Folkpartiet vs Miljöpartiet

I valet kommer Sverige ha två tydliga kandidater till att bli statsminister, om inget väldigt oförutsägbart inträffar. Sittande statsminister Reinfeldt och det största oppositionspartiets partiledare Sahlin.

Dessa kommer att jämföras och debattera mot varandra. De kommer att försöka vara respektive blocks samlande kraft. De har till uppgift att attrahera de viktiga marginalväljarna, som tvekar mellan höger och vänster. För att lyckas med det så gäller det att dels prata om de frågor som anses viktiga, men också att inte sticka ut för mycket, då marginalväljaren riskerar att skrämmas bort. Följdaktligen kommer Reinfeldt och Sahlin att försöka skrämmas med ett socialistiskt Vänsterparti med en fd kommunistisk partiledare, respektive borgerliga partier som nu hotar arbetstagarna genom förändringar av arbetsrätten.

Valrörelsens spännande duell kommer följaktligen att ske på ett annat håll. Två partier som har medvind, är raka och tydliga, och som kommer att vara två tydliga alternativ i en rad frågor. Det handlar om Folkpartiet och Miljöpartiet. Främst Jan Björklund och Maria Wetterstrand.

Folkpartiet kommer gå till val på att bygga ut kärnkraften, att införa euron som valuta, att satsa hårdare på den militära närvaron i Afghanistan, att förändra turordningsreglerna samt frågor om skola, trygghet och integration. Partiet har lyckats i opinionen för att man inte ber om ursäkt för vad man tycker, utan tvärtom marknadsför sina åsikter på ett offensivt sätt.

På motsvarande sätt agerar Miljöpartiet. Även om MP och FP faktiskt har flera beröringspunkter, så kommer man i de uppräknade frågorna ovan att vara den tydligaste motståndaren till Folkpartiet. Till det finns andra viktiga frågor, som Förbifart Stockholm. Och även om Maria Wetterstrand rent personligt förefaller så olika Jan Björklund man kan bli, så har de gemensamt att det är två raka politiker som står upp för vad de tycker, och som har tydliga visioner om framtiden. Så som en ledare och politiker ska vara.

Statsministerduellen kommer därför att vara mindre intressant än mellan FP-MP. Det kommer gynna dessa partier, och jag gissar att de kommer vara tydliga nummer två i respektive block. Det är också positivt utifrån en disksussion som finns att blockpolitiken gör att alla partier slåss om mitten. Det ligger förstås något i det, men med partier som visar tydlighet och vilja så behöver det inte bli så.

Kärnkraft, infrastruktur, NATO- och EMU-medlemskap, militär närvaro i Afghanisatan. Wetterstrand slår Björklund 7 dagar i veckan.

Artikel i kvällsposten

Idag har jag inne en debattartikel i Kvällsposten/Expressen, som bemöter Lars Ohlys inlägg 28 februari. Tyvärr finns den inte på nätet.

Så här var den ursprungliga (i tidningen nerkortad till 2000 tecken):

De Grönas språkrör Maria Wetterstrand gick i veckan ut i den interna medlemstidningen Grönt, och sa att hon inte längre anser att Sverige bör lämna EU. Wetterstrand beskriver i artikeln hur hennes engagemang mot EU successivt minskat sedan omröstningen 1994, för att den senaste tiden slagit om, så att fördelarna med medlemskapet numera överväger nackdelarna.
För förståsigpåare utanför Miljöpartiet handlar Wetterstrands utspel om en reträtt för socialdemokraterna i sin strävan efter att bilda en koalitionsregering 2010, något bland annat Lars Ohly anför i Kvällsposten 28/2. Man tycker sig också veta att det handlar om språkrörens strävan efter att övertyga ”gräsrötterna” i miljöpartiet om nödvändigheten av denna anpassning, något som inte heller stämmer.
Till de Grönas kongress i maj så handlar 4-5 motioner om att Miljöpartiet bör avskaffa sitt krav på utträde ur EU. Den med flest underskrifter, som undertecknad skrivit huvuddelen av, samlade närmare 50 namn. Bland underskrivarna finns såväl kommunalråd som riksdagsledamöter, lokala och regionala företrädare, till vanliga medlemmar utan förtroendeuppdrag. Flera lokalavdelningar har också gett sitt stöd, och i Miljöpartiet Stockholms län ville en majoritet stödja motionen (det krävdes 2/3 majoritet för att ge stöd enligt stadgarna). Det handlar, kort sagt, om att många av miljöpartiets medlemmar vill att Sverige ska vara kvar i EU, inte bara språkrören, som man får en känsla av att Lars Ohly och media vill rapportera.
Den andra missuppfattningen är att denna åsikt, att Sverige bör förbli medlemmar i EU, grundar sig i att en regeringsbildning med socialdemokraterna ska underlättas, eller att fler väljare ska attraheras. För det första, så vore en miljöpartistisk EU-utträdesåsikt inte på något sätt avgörande för om (mp) och (s) skulle kunna bilda regering. Lika lite som moderaternas syn på landstingens avskaffande är ett hinder för den nuvarande borgerliga regeringen. Det visade inte minst det samarbete mellan (s), (v) och (mp) under åren 1998 till 2006, som resulterade i 16 gemensamma statsbudgetar.
Anledningen till vårt ställningstagande är politiskt, inte strategiskt. Ingen av underskrivarna till motionen tycker att EU ser bra ut som det gör idag. Det finns massor med exempel på frågor där EU håller på att utvecklas åt helt fel håll, och många exempel där politiken är rent förkastlig. Jordbrukspolitiken och militariseringen är det värsta exemplen. Inte heller Lissabonfördraget kommer att innebära några förbättringar om det går igenom bland medlemsländerna, utan tvärtom en ökad centralisering.
I sak är alltså vi miljöpartister som anser att Sverige ska vara kvar i EU, och de som vill gå ur, eniga om mycket. Men självfallet inte om allt. Många av oss anser att överstatliga beslut ibland är att föredra framför mellanstatliga. Framförallt för att det går att åstadkomma en öppnare och mer demokratisk process, något som är omöjligt när mellanstatliga förhandlingar ska till i slutna rum. Samt, för att länder kan tvingas till åtgärder som är nödvändiga, som att exempelvis radikalt sänka sina klimatförstörande utsläpp.
Det finns många argument mot EU, och många i miljöpartiet, kanske en majoritet, kommer tycka att miljöpartiet ska fortsätta driva utträdeskravet ur EU. Men vi är många som vill ändra den linjen på kongressen, av politiska skäl. Och det är sannerligen inte bara Maria Wetterstrand.

Rasmus Ling
Medlem i Miljöpartiet de Gröna i Malmö
Huvudförfattare till motionen ”Avskaffa utträdeskravet ur EU”

Tillbaka till visionerna

Efter att både Maria Wetterstrand och Per Gahrton kommit ut som positiva till svenskt EU-medlemskap, så kanske det börjar röra på sig i partiet. Även om det ännu inte är en majoritet som vill vara kvar, så går det inte längre att avfärda gruppen som en marginaliserad grupp. Tvärtom så är det en betydande andel som vill vara kvar.

Många försöker peka ut detta som språkrörens kamp mot "gräsrötterna", något som inte stämmer. Tvärtom så är det ett lika representativt urval som i vilken annan skiljefråga som helst. Graden av radikalitet, om man nu kan definiera det, är heller inte större eller mindre i gruppen som vill var kvar i EU.

En annan viktig sak, är att det inte handlar om en anpassning för att kunna bilda regering med socialdemokraterna. Tvärtom är det utav politiska skäl vi vill att Sverige ska förbli medlem i EU. Det är den diskussionen man får ta. Och inte avfärda alla förändringsambitioner med att det är en anpassningspolitik.

Nej, tillbaka till visionerna. Satsa på kommunikationerna inom Europa. Ett fungerande järnvägsnät bör vara prio 1. Och åtgärda de hutlösa telepriserna mellan länderna. Och en massa annat.

Kärnkraften inte HELA lösningen?

Kärnkraften tar för lång tid att bygga upp. Man får mer för pengarna med andra satsningar. Det finns risker med kärnkraft i instabila länder som Pakistan och Iran.

Är detta De Grönas nya politik? Så lät det nämligen på P1 morgon när Peter Eriksson debatterade frågan med Erland Källén.

Visserligen så har miljöpartiet inte drivit kärnkraftsfrågan särskilt aktivt på ganska länge. Något pliktskyldigt pressmeddelande i samband med effekthöjningar i befintliga kärnkraftverk, Wetterstrand har suttit i någon debattpanel eller morgonsoffa, och givetvis svar på direkta frågor. Men därifrån till att sväva på målet vid direkta frågor är jättestort.

Precis som Birger Schlaug skriver, så är detta ett helt nytt sätt att debattera frågan om kärnkraft för en miljöpartist. Inte ett ord om utsläpp och risker vid uranbrytning, inte ett ord om säkerhetsrisken (vilket med tanke på de många incidenter de senare åren faktiskt är ett kraftfullt argument), eller ett ord om hur slutförvaringen ska gå till. Inte ett ord om den subvention som kärnkraften så länge haft, och fortfarande har.

Kärnkraften i Sverige ska avvecklas snabbt med början omedelbart, står det i miljöpartiets partiprogram. Så brukar också Maria Wetterstrand formulera sig. Frågan är om detta är en kursändring, eller en dålig dag på jobbet?

För många utomstående har miljöpartiet haft två frågor där man inte får gå mot partilinjen: EU och kärnkraft. Att jämställa dessa två är för mig obegripligt. Visst har partiet varit väldigt enade i frågan om EU, men inte alls på samma sätt som i kärnkraftsfrågan. I den frågan har enigheten varit så total att det inte liknar annat än möjligen sverigedemokraternas interna eneghet kring invandring.

Jag har länge varit rädd för att frågan kring klimatet tar fokus från andra viktiga miljöfrågor (ja, andra frågor också förstås). Oron verkar oroväckande befogad.

C- som i Copyright

Centerpartiet är ett lustigt parti. Precis som jag förutsåg igår så prioriterade (c) miljö i Almedalen. Men inte nog med det: Man ville även byta namn på sitt parti. Och visst, jag har alltid tyckt att "Centerpartiet" varit ett löjligt namn som ingenting betyder, men "Miljöpartiet Orginalet"? Då vore det väl bättre att byta tillbaka till "Bondeförbundet".



Att (c) la den första motionen i riksdagen som hade med miljö att göra, spelar faktiskt inte så stor roll. Men om centern nu förvandlas till ett parti för miljön så är jag nöjd nock.

Nu är det ett år sedan Maria Wetterstrand höll sitt Almedlstal om Östersjön. Jag var en av dem som tyckte att det kändes konstigt att tala om det, eftersom ingen annan sa nåt om det. Jo, Reinfeldt sa angående det "Miljön är ingen prioriterad fråga för oss moderater". Från c-håll var det tyst.

Nu är det annat ljud i skällan. Hoppas det händer något också.

Idag pratar Mona Sahlin. Hett tips: Hon lägger fram någon delvis ny politik, och attackerar moderaterna.