Arbetslinjen rubbar balansen

Att vara för arbetslinjen är ungefär lika kontroversiellt i svensk politik som att vara för fred. Så inleddes utredningen "Vad är arbetslinjen" av Anna Hedborg mfl som gavs ut 2005.


Lite så har det blivit. Att alliansen lyckades göra begreppet till sitt i förra valet innebar inte att de uppfann hjulet. Enligt ovannämnda utredning så har arbetslinjen anor ända från 1840-talet. Frågan är då vad arbetslinjen är bra för? Och för vem?


Man kan visserligen definiera arbetslinjen på lite olika sätt. Men i grunden handlar det om att samhället ställer ett avgörande villkor på medborgaren: Du måste prestera. Du måste göra det vi säger åt dig att göra, om du inte själv klarar av din egen försörjning.

Mona Sahlin pekade på skillnaderna (s) står för i jämförelse med regeringens i söndagens debatt i Agenda mot statsminister Reinfeldt. "Ni står för en arbetslinje där människor blir av med sin försörjning om de inte får jobb. Ni lägger hela ansvaret på arbetstagarna. Vår arbetslinje ställer även krav på arbetsgivarna, de måste erbjuda heltidsjobb. Först om man i det läget nekar är vi beredda att sänka ersättningen". (Det hela är inte exakt citerat, men innehållet var ovanstående).

Och nej, större än så är inte heller skillnaden. (s) vill tvinga människor att jobba, regeringen likaså. Liksom vänsterpartiet. (s) och (v) vill ställa krav på arbetsgivarna också. Däri ligger skillnaden.

Frågan vem arbetslinjen är bra för är det inte många som ställer. Det anses naturligt att ställa kravet av moraliska skäl. Du ska jobba för att du kan jobba. Punkt. Trots att det för alla borde vara uppenbart vem som tjänar på det.

Det finns två parter på arbetsmarknaden. Arbetsgivare och arbetstagare. Med den nuvarande regeringens politik kan det knappast råda några tvivel om att maktbalansen rubbas till arbetsgivarnas fördel.

Även med en s-arbetslinje så läggs makten uppenbart hos arbetsgivarna. Detta för att de åtgärder man kan sätta in mot medborgare utan anställning alltid kommer vara mycket hårdare än de sanktioner man eventuellt kan ha mot företag som inte kan eller vill anställa.

För självklart ska man heller inte kunna tvinga varken ett privat företag eller en offentlig verksamhet att anställa människor på heltid. För vilken frihet skapas av det? Ingen, för i många branscher är det helt överflödigt att ha anställda mer än några timmar åt gången. Och många fall är både arbetstagare och arbetsgivare fullkomligt nöjda med det.

Det finns bara ett parti som vill slopa arbetslinjen helt. Som tror att människor vill arbeta. Men som inte vill tvinga någon. Varken anställd eller anställare. Som tror på frihet och kreativitet. Miljöpartiet.

Nämnda modell, byggd av människors och företags kompromissanda, gemensamma intressen, kreativitet och frihet, skulle kunna heta "Nya Svenska modellen". Den gamla har ju havererat fullständigt.