avgångskraven haglar... inte

Betänk följande: Moderaternas partiordförande är på konferens med partiledningen, ungdomsförbundet, och en del uppdragslösa 'vanliga' medlemmar. Man spelar 'nationalistisk' musik. Man spelar rasistisk musik. Man spelar vit makt-musik och nazistisk musik. Den moderata partiordföranden börjar sjunga om att Olof Palme gick på bio och blev skjuten.

Ovanstående skulle vara en ohygglig skandal, som skulle få moderatledningen och ungdomsförbundets ledning på fall. Det skulle inte kunna accepteras, det är ovärdigt ett demokratiskt politiskt parti, som vill styra Sverige och få människors förtroende till att göra det.

Men när Sverigedemokraterna gör detta, så höjs inga röster på någons avgång. Istället konstateras torrt att man inte är förvånad. Och nej, det kanske man inte är. Men anledningen till det är att de absolut flesta helt saknar förtroende för partiet. Det är inget konstigt, men leder till att granskningen inte tas på det allvar det förtjänar. Och frågorna till Jimmie Åkesson från Kaliber lämnades obesvarade eftersom han inte ville. Ungdomsförbundets vice ordförande fick istället stå för försvaret!

Sverigedemokraternas förre partiledare, Mikael Jansson, införde i mitten på 90-talet förbud mot användande av uniformer på officiella möten. Man ville få bort nazi-stämpeln på partiet. Jag trodde faktiskt inte att Jimmie Åkesson skulle ta partiet steget tillbaka, och legitimera vit makt-musik på efterfesterna.

Men givetvis är det främmande för Mona Sahlin att begära Jimmie Åkessons avgång. Vem skulle ha ersättas av? Ungdomsförbundets ordförande Erik Almqvist, som lyssnar och sjunger samma musik och som tycker att skämt om somalier och qurter-pounders är roliga? Någon av kommunfullmäktigeledamöterna i Malmö, som pratar i termer av "raser"? Nej, sanningen är att Jimmie Åkesson inte på något sätt är mer extrem än någon annan sverigedemokrat, snarare tvärtom.

Den som får avgå idag eller den närmaste tiden lär istället vara Wanja Lundby-Wedin. Om det är rätt eller fel avgjorde bloggen förra veckan, men allt är ju relativt.

Glädjande är iallafall att vi som alltid hävdat att SD inte är som vilket parti som helst faktiskt kan sträcka på oss och konstatera att vi har haft rätt. Åkesson och Almqvist kan gärna sitta kvar, och de kan fortsätta lyssna på sin musik och dra sina skämt. Sverigedemokraterna är sin egen värsta fiende.

I spåkulan: 2010, ett politiskt rymdäventyr

Många politiktyckare spekulerar hur det ska gå efter valet 2010. Ny borgerlig regering, ny s-regering, s-v-mp-regering, s-mp-regering, m-fp-kd-c-mp-regering, eller något annat. Inför förra valet satsade jag på en högoddsare till regering: s + m. Det gick inte, den gången. Att oddset var högt, 1001 gånger pengarna, säger bara att det var osannolikt då. Samma odds var det nämligen på Mona Sahlin som ny socialdemokratisk partiordförande...

Nåväl. Om man ska lära av historien och försöka se framåt ännu en gång, hur bör man då resonera? Det beror på vilka premisser man väljer att bygga sitt resonemang på. De jag kan tänka mig att kalkylera med är följande, eftersom jag inte tror att nuvarande regering kommer att få en riksdagsmajoritet återigen.

* Kristdemokraterna åker ur riksdagen. Det både tror och hoppas jag.

* Vänsterpartiet åker inte ur riksdagen. Lika säkert som att vänsterpartiet alltid lägger sig när det gäller, lika säkert är att de stannar i riksdagen. Det finns tillräckligt med strategiska sossar, och vänstersossar, för att det inte ska vara något problem.

* Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Antagligen. eller kanske. Om de inte kommer in i EU-parlamentet så kommer de heller inte in i riksdagen. Men mitt resonemang om slutligt resultat faller inte med (sd):s inträde i riksdagen.

* (s) och (mp) får inte ensamma majoritet. Om s och mp får egen majoritet, så blir detta den nya regeringskoalitionen. Och egentligen så är det nog det jag tror blir fallet. Men isåfall blir det en alltför förutsägbar gissning om framtiden. Och en förutsägbar blogg är en tråkig blogg. Därför får en premiss vara att s och mp inte får majoritet.

* Den sista premissen: Det kommer bli spänningar mellan de borgerliga partierna. Eftersom oppositionen kommer leda i opinionsmätningar även framöver.

Dessa premisser leder till slutsatsen: Nästa regering kommer bestå av socialdemokraterna och folkpartiet.

När Maria Ferm i Veckans debatt fick frågan "är folkpartiet det riksdagsparti som är längst åt höger idag?" så svarade hon helt rätt "deras skolpolitik är iallafall inte liberal". Hon kunde, om hon inte varit språkrör utan politisk analytiker, svarat att folkpartiet tvärtom är borgerlighetens vänster. Det är dom som vill ha fortsatt höga sjukförsäkringar, det är dom som vill prioritera medelklassen. Deras skolpolitik skiljer sig inte på några större sätt. Båda resonerar liknande i jämställdhets- och integrationsfrågor.
Folkpartiet har heller inte, till skillnad mot centerpartiet, drivit näringslivsfrågor på samma sätt. De har heller inte retat upp fackförbunden som moderaterna och centern.

För socialdemokraternas perspektiv så vore ett samarbete med fp betydligt mer lättsmält, än ett moderatsamarbete. Många inom (s) skulle också föredra det framför en koalitionsregering med de Gröna.

För folkpartiet vore det svårare. Men visst går det. Man visade efter valet 2002 att man är beredda att samarbeta för att uppnå kompromisser. Och man kommer ha många prioriteringar som är snarlika socialdemokraternas. Och man kommer få fler ministerposter än i nuvarande regering, som är moderatdominerad.

Socialdemokraterna och folkpartiet 2010 alltså. Kom ihåg var du läste det först.

---
Uppdatering: Ytterliggare ett tecken som styrker spåkulans tillförlitlighet.

Sahlin nedvärderar jämställdhet

Mona Sahlin tycker att Moderaternas förslag, att barnbidraget ska delas lika mellan föräldrarna, är löjligt. Just det. Inte dåligt, eller fel. Utan löjligt. "Vilken skillnad gör det om en mamma och pappa som lever tillsammans får två avier, istället för en?", frågor hon journalisten retoriskt.

Ja, Mona. Det här att nedvärdera jämställdhetsfrågor som obetydliga och/eller symboliska är ju klassiskt. Kvinnor behövde ingen rösträtt, de skulle ju ändå rösta som sina män. Kvinnor behöver inget tillträde till arbetsmarknaden, de blir ju försörjda av sina män. Att kvinnor har lägre lön har inget med diskriminering att göra, eller några strukturella orsaker, det handlar om enskilda kvinnors egna val. Och det spelar väl ingen roll om hemarbetet delas exakt lika? Huvudsaken alla är hyfsat nöjda.

Att Mona Sahlin kommer med utlåtandet löjligt känns särskilt tråkigt. Hon, som en av de mest hängivna för att slopa partnerskapslagen, och istället införa en könsneutral äktenskapsbalk. Många menar att det är en löjligt symbolfråga. Och visst, givetvis är det också en symbolfråga. Men löjlig? Nej, det tycker inte jag, och det hoppas jag inte mona Sahlin tycker heller.

Skärpning, Sahlin. Sluta nedvärdera jämställdhet, även om den kommer från (m).

Glad 8 mars, förresten.

Inte så provokativt

Oj. Göran Persson har tillsammans med sin fru ansökt om avdrag för de hushållsnära tjänster paret köpt det senaste året. Något som är fullt lagligt, men som (s) och Persson varit emot. Någon som blir upprörd? Nej, inte jag heller. Lika lite som jag hade gått i taket om någon moderat tagit ut 80% a-kassa, när de egentligen velat ha nivån på 65 eller 70 procent.

Mona Sahlin och Thomas Östros provocerar däremot på DN debatt. "En starkare arbetslinje. Vi tolererar inte regeringens avvikelser från arbetslinjen". Det lär betyda hårda förhandlingar, då de Gröna lär ha en annan syn på människor och arbetsmarknadspolitiken.

Det våras för Ledaren

Många kommentatorer har tolkat Mona Sahlins åtgärd att peta Pär Nuder som socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman som ett sätt att få folk att glömma tiden med Göran Persson. Pär Nuder är givetvis intimt förknippad med GP, han var genom åren såväl statssekreterare i statsrådsberedningen som samordningsminister och slutligen finansminister.

Dessutom är ju Pär Nuder som bekant en oerhört tråkig person, utifrån sett iallafall. Okarismatisk och grå. Att han påstås vara en god talare kan inte på något sätt uppväga de egenskaperna.

Men om anledningen var att Nuder var förknippad med den gamla tiden, som man vill bort ifrån, var anledningen, kan Sahlin ha begått ett stort misstag. Om det är någonting som får människor att minnas Persson, så var det hans sätt att handplocka och handslänga s-ministrar och medarbetare som om det vore äpplen.

Det kan vara ett nödvändigt ont emellanåt, och det här kan vara ett sånt exempel. Det kan förstås finnas fler, och ingen ska förstås ha en plats bara för att man haft den länge. Det är en svår balansgång, särskilt då förväntningarna på en mjukare ledarstil är större nu, än den var med GP.

Hursomhelst bör Mona Sahlin se upp, om hon vill att socialdemokraterna ska uppfattas på ett annat sätt än under Göran Perssons Ledning. En kvinnlig Buffel är inte bättre än en manlig.

Väl Godkänt i ämnet Politisk Strategi

Socialdemokraterna vill numera införa betyg i skolan från årskurs 6. Man är beredda att begrava frågan genom att genomföra en "bred kompromiss" med den borgerliga regeringen. Ni vet, skolan är ju ett område där det bör råda stabilitet oavsett vilken regering som råkar sitta vid makten för närvarande. Eller?

Det är ett ganska vanligt resonemang, att man måste hitta breda blocköverskridande lösningar på olika politiska områden, för att hitta långsiktig stabilitet. Energifrågan är ett vanligt exempel. Konstitutionella frågor och pensionsfrågan andra. Och nu också skolfrågan.

De lagar som inte ändras så lätt i Sverige är de fyra grundlagarna. Dessa måste antas med två riksdagsbeslut med mellanliggande val. Vilket är ett utmärkt system, även om man oftare dessutom borde folkomrösta om ändringarna. Och detta räcker! Mer stabilitet och blocköverskridande kompromisser behövs faktiskt inte.

Att (s) ger efter i betygsfrågan är taktiskt smart. Egentligen spelar det inte så stor roll om betyg ges från årskurs sex eller årskurs åtta. Men man får bort en av folkpartiets största profilfrågor, eller åtminstone naggar den rejält i kanten. Däremot säger man nej till "betygsliknande skriftliga omdömen" från årskurs ett. Ett förslag som bara är estet-politik. Givetvis kan de skolor som vill ge skriftliga omdömen redan idag! De registreras ju inte och har ingen formell betydelse. Men kan vara ett utmärkt sätt för vårdnadshavare att följa barnts skolgång!

Detta är det antagligen inte många som vet eller tänker på. Socialdemokraternas förslag "i mitten" verkar nog vettigt för många. Även om det i praktiken saknar betydelse. För saknat betydelse har ju även folkpartiets skolpolitik gjort!

Mona Sahlins är nog smartare än vad många tror. Jag tror att hon kommer bli Sveriges nästa statsminister. Med vilken reell politik återstår att se.

Arbetslinjen rubbar balansen

Att vara för arbetslinjen är ungefär lika kontroversiellt i svensk politik som att vara för fred. Så inleddes utredningen "Vad är arbetslinjen" av Anna Hedborg mfl som gavs ut 2005.


Lite så har det blivit. Att alliansen lyckades göra begreppet till sitt i förra valet innebar inte att de uppfann hjulet. Enligt ovannämnda utredning så har arbetslinjen anor ända från 1840-talet. Frågan är då vad arbetslinjen är bra för? Och för vem?


Man kan visserligen definiera arbetslinjen på lite olika sätt. Men i grunden handlar det om att samhället ställer ett avgörande villkor på medborgaren: Du måste prestera. Du måste göra det vi säger åt dig att göra, om du inte själv klarar av din egen försörjning.

Mona Sahlin pekade på skillnaderna (s) står för i jämförelse med regeringens i söndagens debatt i Agenda mot statsminister Reinfeldt. "Ni står för en arbetslinje där människor blir av med sin försörjning om de inte får jobb. Ni lägger hela ansvaret på arbetstagarna. Vår arbetslinje ställer även krav på arbetsgivarna, de måste erbjuda heltidsjobb. Först om man i det läget nekar är vi beredda att sänka ersättningen". (Det hela är inte exakt citerat, men innehållet var ovanstående).

Och nej, större än så är inte heller skillnaden. (s) vill tvinga människor att jobba, regeringen likaså. Liksom vänsterpartiet. (s) och (v) vill ställa krav på arbetsgivarna också. Däri ligger skillnaden.

Frågan vem arbetslinjen är bra för är det inte många som ställer. Det anses naturligt att ställa kravet av moraliska skäl. Du ska jobba för att du kan jobba. Punkt. Trots att det för alla borde vara uppenbart vem som tjänar på det.

Det finns två parter på arbetsmarknaden. Arbetsgivare och arbetstagare. Med den nuvarande regeringens politik kan det knappast råda några tvivel om att maktbalansen rubbas till arbetsgivarnas fördel.

Även med en s-arbetslinje så läggs makten uppenbart hos arbetsgivarna. Detta för att de åtgärder man kan sätta in mot medborgare utan anställning alltid kommer vara mycket hårdare än de sanktioner man eventuellt kan ha mot företag som inte kan eller vill anställa.

För självklart ska man heller inte kunna tvinga varken ett privat företag eller en offentlig verksamhet att anställa människor på heltid. För vilken frihet skapas av det? Ingen, för i många branscher är det helt överflödigt att ha anställda mer än några timmar åt gången. Och många fall är både arbetstagare och arbetsgivare fullkomligt nöjda med det.

Det finns bara ett parti som vill slopa arbetslinjen helt. Som tror att människor vill arbeta. Men som inte vill tvinga någon. Varken anställd eller anställare. Som tror på frihet och kreativitet. Miljöpartiet.

Nämnda modell, byggd av människors och företags kompromissanda, gemensamma intressen, kreativitet och frihet, skulle kunna heta "Nya Svenska modellen". Den gamla har ju havererat fullständigt.

Vem sa:

Jag välkomnar en debatt om nätmobbing. Jag tror den är
viktig.

a) Göran Hägglund
b) Mona Sahlin
c) Alex Schulman

Jag blev själv lite förvånad.

Nostalgi, på begäran

Jag har blivit ombedd att förklara en kryptisk antydning jag skrivit på De Grönas interna community Gittan.

Det handlar om ett tillfälle för några år sedan. Jag satt i kommunfullmäktige i Söderhamn, och hade lämnat in en motion. Förslaget var att Söderhamn skulle ansöka hos regeringen om att bli testkommun för att pröva sänkt rösträttsålder i nästa val 2006. Lite typiskt för kommunpolitiker som vill leka riksdagsledamöter, men ändå.

Redan när motionen lämnades in, så blev det en rätt uppskruvad debatt i lokaltidningen. Tyvärr finns inte dessa kvar på nätet. En medborgare skrev in en artikel med rubriken Omoget yttrande, Rasmus Ling!. Detta på grund av en formulering i motionen, där jag skrev något om att 16-åringar inte behövde ha mindre erfarenhet av samhället än äldre, och gott kunde vara med och fatta genomtänkta beslut. Jag svarade naturligtvis på det också, på mitt mest diplomatiska sätt.

Ett par månader senare var frågan så öppen för beslut i fullmäktige. Man föreslog avslag, och hänvisade särskilt till en riksdagsdebatt mellan Gustav Fridolin och dåvarande demokratiministern Mona Sahlin, som kommit till genom denna interpellation.

Mona Sahlins svar var ju negativt, men hon hade inget bra svar på varför det fungerar i många tyska förbundsrepubliker, men att det inte skulle fungera här. Hon sa också att det "isåfall måste prövas först". Vilket ju också jag skrev i min kommunala motion.

Fullmäktigedebatten var bra, och samtliga partier yttrade sig. Socialdemokraterna var stenhårt emot, trots att de inte kunde bestrida mitt påstående att "Mona Sahlin säkert väntar på ett lokalt initiativ". Moderaterna och Folkpartiet var emot, med argument som vi måste ju tänka på våra ungdomsförbund.

Centerpartiet var splittrat. Ett par argumenterade väl för motionen.
Nästan hela vänsterpartiet var för, kanske hjälpte det till att jag påminde om att 16-årskravet faktiskt står i deras partiprogram (jag hade tillochmed letat upp sidan i deras program, lite imponerade blev de nog allt).

Och slutligen Kristdemokraterna, röstade allesammans för. Det var överraskande, men såklart jätteroligt. Det handlar ju bara om en ansökan, det är klart vi ska pröva!, löd ställningstagandet efter att ha lyssnat på den timslånga debatten.

Resultatet blev 16 för och 35 emot. Men det kändes som en seger.

Upprördhet och stora problem

Jag har hittat till en ganska omtalad artikel, åtminstone har Johan, Jakop och Birger kommenterat den.

Vad gäller då upprördheten? Jo, att Mona Sahlin i artikeln säger att det är ett jätteproblem på frågan Kan man i längden samarbeta med två partier som säger att man ska lämna den europeiska unionen?

Observera. Hon svarar inte "nej". Hon svarar att det är ett jätteproblem. Vilket även andra miljöpartister, som EU-parlamentarikern Carl Schlyter, sagt att det är. Hon hävdar inte heller att miljöpartiet måste byta politik.

Jag har svårt att förstå den upprördhet blogginläggen ovan ger uttryck för. Men så är jag ju också emot ett svenskt utträde ur EU.