I veckans nummer av den socialistiska veckotidningen Efter arbetet så ställs ett antal frågor till olika kandidater till EU-parlamentet från de olika partierna. Kandidaterna får lite olika frågor, men en av frågorna som alla får är huruvida EU:s utvidgning bör fortsätta, och särskilt med tanke på Turkiet.
De flesta partier svarar att Turkiet måste leva upp till mänskliga rättigheter, men sedan kan bli en tillgång. Alla partier utom två. Sverigedemokraterna, förstås. Och Vänsterpartiet!
Vilmer Andersen, regionråd för V i Skåne, är den som besvarat frågan "Är du positiv till en utvidgning av EU? Ska Turkiet få komma med?"
Och svaret lyder:
– Nej, inte till Turkiet, de är inte mogna. Man måste uppfylla de mänskliga rättigheterna, dessutom är Turkiet ett gränsområde som kanske inte tillhör Europa. Man kan ha bilateralt samarbete, men de ska inte vara medlem, det passar inte alls.
Vänsterpartiet menar således att det "inte passar" att Turkiet blir medlemmar, eftersom landet "kanske inte tillhör Europa". Helt plötsligt handlar det om annat än mänskliga rättigheter!
Vänsterpartiet bör tydligt besvara frågan vad man anser om framtida turkiskt medlemskap. För mig är frågan både viktig och självklar: Turkiet ska få bli medlemmar om man uppfyller specifika krav på mänskliga rättigheter, och man ska få en tydlig tidsplan att arbeta efter.
Frågan är om Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är överens?
Visar inlägg med etikett Vänsterpartiet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vänsterpartiet. Visa alla inlägg
fredag, maj 29, 2009
lördag, december 13, 2008
Blockpolitik och majoritetsprincipen
Long time no see. Men även om bloggen inte uppdateras som förr i tiden, så kan ihärdiga läsare fortfarande se fram emot mer utfylliga analyser med ojämna mellanrum. Smalare men vassare, med andra ord.
Ämnet för dagen är Blockpolitik och miljöpartiets utveckling. Inte minst mot bakgrund av Birger Schlaugs ihärdiga analyser både här och där. Det förra språkröret, och de Grönas främsta företrädare på 90-talet, menar huvudsakligen i sin kritik att miljöprtiets tillväxt- och konsumtionskritik suddats ut, att planerna på koalitionen med (s) och (v) banar väg för ett tvåpartisystem, och att ett nytt parti behövs för att stå fritt från blockpolitiken, och ta tillbaka det miljöpartiet stod för på 80-talet.
Schlaug, och en del andra som håller med honom i högre eller lägre utsträckning, gör en grov feleanalys i frågan om blockoberoende och om ett nytt parti som ska stå "utanför" denna.
Jag förnekar inte att det finns två block i riksdagen idag. Ett borgerligt, som stöder regeringen, och ett rödgrönt, som vill bilda regering efter valet 2010. Men att dessa block skulle vara bestående är inte gjutet i sten, och det är den felanalysen Schlaug med flera gör. Att man ingår i en koalition med andra partier, eller politiska "block", gör inte att "blocken" inte kan komma att ändras framöver. Partier utvecklas, nya bildas, andra går under, och vilka som har nytta av att samverka med vilka förändras. Styrkan inom konstellationer förändras med allmänna val. Ingenting är statiskt. Ett rödgrönt block finns idag, precis som ett borgerligt, men det kan ändras idag och imorgon.
Regeringen styr riket enligt regeringsformen. Regeringen kan avsättas om en riksdagsmajoritet röstar för ett misstroende. Indirekt så måste regeringen ha stöd, aktivt eller passivt, av en riksdagsmajoritet. Det är en sund princip som de allra flesta ställer sig bakom. Särskilt eftersom alternativet, med enmansvalkretsar a' la England, innebär ett riktigt tvåpartisystem.
Det svenska systemet innebär således att partier måste gå ihop, om inget parti ensamt vinner majoritet. Något som hänt vid ett par tillfällen då (s) gjort det, men det lär knappast hända på länge igen, och tur är väl det. Det är bra. Det innebär nämligen att en mångfald av både partier och viljeinriktningar tar plats såväl hos majoriteten som hos opposition, vilket vi kan se idag. Och även om den nuvarande regeringen domineras av moderater, så har även de andra borgerliga partierna fått igenom hjärtefrågor.
Att stå "fri från blockpolitiken", som Schlaug förespråkar, innebär med det svenska systemet att man vill stå utanför inflytande och makt. Man vill tycka saker, men inte gå ihop med andra partier och jämka sig samman till majoritetsbeslut som drivs igenom. Man tror att ställa sig utanför är att ta ansvar. Man tror helt felaktigt att man låser in sig för framtiden genom att göra uppgörelser i nuet.
Invändningen som kommer är då att man vill "stå fri innan valet", och göra uppgörelser och kompromisser efteråt. Två allvarliga invändningar finns mot det, som gör en sån hållning orimlig ur grönt perspektiv:
1) Det stärker de stora partierna, i dagsläget (s) och (m). De som har organisation, inarbetade nätverk, erfarenheter, med mera, gynnas av ostrukturerade korta förhandlingar. Att grundligt diskutera hur processer ska gå till, hur man ska ge och ta, med mera, skapar en mer jämlik förhandlingssituation. Att "vänta till efter valet" är ur den aspekten att välja mindre politisk mångfald och mindre inflytande för mindre partier.
2) Det ger partiledningarna mer makt på väljarnas bekostnad. Genom att inte "binda sig" innan valet, får partiledningarna fritt spelutrymme att hitta allianser efter eget behag. Väljarna får finna sig i att titta på och med vissa risker finna sig i att bli lurade. Det är en attityd som inte borde vara grön, men som kommit att bli det på grund av en rubbad självbild som några som står över alla andra. Eller "utanför blockpolitiken", som man uttrycker det.
Sammanfattningsvis, vill man påverka kan man inte stå utanför, såvida man inte får egen majoritet. Ju tidigare man är i en förhandlingsprocess, ju större chans har man att påverka innehållet i kompromissen. Och att man är inne i en förhandlingsprocess gör inte att man bundit upp sig för all framtid.
Den andra delen av Schlaugs kritik mot konsumtions- och tillväxtkritiken i Miljöpartiet blivit alltmer undanskymt, stämmer delvis. De Gröna har förvisso fortfarande sitt politiska fokus på livskvalitet, lyfter fram möjlighet till deltid när andra pratar om rätt till heltid och vill ta ut delar av tillväxten i sänkt arbetstid. Men att driva en politik för nolltillväxt är svårt. Att det skapas stora svårigheter i Malmös kommunalekonomi när inkomstökningen stannar vid 3,2 procent istället för 4,0, talar sitt tydliga språk. Att ett nytt grönt parti skulle kunna reda ut frågan på ett bättre sätt än Miljöpartiet har gjort tror jag däremot inte ett ögonblick på.
Jag skulle gärna ställa tre stulna frågor till Birger Schlaug: Vad vill du göra, hur vill du göra det, och med vem vill du göra det?
Ämnet för dagen är Blockpolitik och miljöpartiets utveckling. Inte minst mot bakgrund av Birger Schlaugs ihärdiga analyser både här och där. Det förra språkröret, och de Grönas främsta företrädare på 90-talet, menar huvudsakligen i sin kritik att miljöprtiets tillväxt- och konsumtionskritik suddats ut, att planerna på koalitionen med (s) och (v) banar väg för ett tvåpartisystem, och att ett nytt parti behövs för att stå fritt från blockpolitiken, och ta tillbaka det miljöpartiet stod för på 80-talet.
Schlaug, och en del andra som håller med honom i högre eller lägre utsträckning, gör en grov feleanalys i frågan om blockoberoende och om ett nytt parti som ska stå "utanför" denna.
Jag förnekar inte att det finns två block i riksdagen idag. Ett borgerligt, som stöder regeringen, och ett rödgrönt, som vill bilda regering efter valet 2010. Men att dessa block skulle vara bestående är inte gjutet i sten, och det är den felanalysen Schlaug med flera gör. Att man ingår i en koalition med andra partier, eller politiska "block", gör inte att "blocken" inte kan komma att ändras framöver. Partier utvecklas, nya bildas, andra går under, och vilka som har nytta av att samverka med vilka förändras. Styrkan inom konstellationer förändras med allmänna val. Ingenting är statiskt. Ett rödgrönt block finns idag, precis som ett borgerligt, men det kan ändras idag och imorgon.
Regeringen styr riket enligt regeringsformen. Regeringen kan avsättas om en riksdagsmajoritet röstar för ett misstroende. Indirekt så måste regeringen ha stöd, aktivt eller passivt, av en riksdagsmajoritet. Det är en sund princip som de allra flesta ställer sig bakom. Särskilt eftersom alternativet, med enmansvalkretsar a' la England, innebär ett riktigt tvåpartisystem.
Det svenska systemet innebär således att partier måste gå ihop, om inget parti ensamt vinner majoritet. Något som hänt vid ett par tillfällen då (s) gjort det, men det lär knappast hända på länge igen, och tur är väl det. Det är bra. Det innebär nämligen att en mångfald av både partier och viljeinriktningar tar plats såväl hos majoriteten som hos opposition, vilket vi kan se idag. Och även om den nuvarande regeringen domineras av moderater, så har även de andra borgerliga partierna fått igenom hjärtefrågor.
Att stå "fri från blockpolitiken", som Schlaug förespråkar, innebär med det svenska systemet att man vill stå utanför inflytande och makt. Man vill tycka saker, men inte gå ihop med andra partier och jämka sig samman till majoritetsbeslut som drivs igenom. Man tror att ställa sig utanför är att ta ansvar. Man tror helt felaktigt att man låser in sig för framtiden genom att göra uppgörelser i nuet.
Invändningen som kommer är då att man vill "stå fri innan valet", och göra uppgörelser och kompromisser efteråt. Två allvarliga invändningar finns mot det, som gör en sån hållning orimlig ur grönt perspektiv:
1) Det stärker de stora partierna, i dagsläget (s) och (m). De som har organisation, inarbetade nätverk, erfarenheter, med mera, gynnas av ostrukturerade korta förhandlingar. Att grundligt diskutera hur processer ska gå till, hur man ska ge och ta, med mera, skapar en mer jämlik förhandlingssituation. Att "vänta till efter valet" är ur den aspekten att välja mindre politisk mångfald och mindre inflytande för mindre partier.
2) Det ger partiledningarna mer makt på väljarnas bekostnad. Genom att inte "binda sig" innan valet, får partiledningarna fritt spelutrymme att hitta allianser efter eget behag. Väljarna får finna sig i att titta på och med vissa risker finna sig i att bli lurade. Det är en attityd som inte borde vara grön, men som kommit att bli det på grund av en rubbad självbild som några som står över alla andra. Eller "utanför blockpolitiken", som man uttrycker det.
Sammanfattningsvis, vill man påverka kan man inte stå utanför, såvida man inte får egen majoritet. Ju tidigare man är i en förhandlingsprocess, ju större chans har man att påverka innehållet i kompromissen. Och att man är inne i en förhandlingsprocess gör inte att man bundit upp sig för all framtid.
Den andra delen av Schlaugs kritik mot konsumtions- och tillväxtkritiken i Miljöpartiet blivit alltmer undanskymt, stämmer delvis. De Gröna har förvisso fortfarande sitt politiska fokus på livskvalitet, lyfter fram möjlighet till deltid när andra pratar om rätt till heltid och vill ta ut delar av tillväxten i sänkt arbetstid. Men att driva en politik för nolltillväxt är svårt. Att det skapas stora svårigheter i Malmös kommunalekonomi när inkomstökningen stannar vid 3,2 procent istället för 4,0, talar sitt tydliga språk. Att ett nytt grönt parti skulle kunna reda ut frågan på ett bättre sätt än Miljöpartiet har gjort tror jag däremot inte ett ögonblick på.
Jag skulle gärna ställa tre stulna frågor till Birger Schlaug: Vad vill du göra, hur vill du göra det, och med vem vill du göra det?
söndag, november 02, 2008
Halvtid!
Det känns lite som att jag nu börjar förstå innebörden av den gamla s-devisen stolt men inte nöjd, efter att Malmös styrande politiska majoritet (s), (v) och (mp) idag ger ut sin halvtidsrapport. Under de två år våra partier styrt vår fantastiska stad så har vi åstadkommit mycket mer än vad jag innan kunde tro. 220 punkter över alla områdena partierna kom överens om i valplattformen för två år sedan.
Företrädare från majoritetspartierna, Fredrik Fernqvist (mp), Ilmar Reepalu (s) och Anneli Philipson (v), skriver även på Sydsvenskans Aktuella frågor om vad vi gjort, och vilka utmaningar som väntar framöver.
När partiöverenskommelsen var underskriven så sa Ilmar Reepalu på presskonferensen att vi är så ense att vi "drömmer samma drömmar på nätterna". Rapporten visar att påståendet inte är helt taget ur luften.
För de Grönas del så visar det på vilket sätt vi tillsammans lyckats med förvandlingen från litet oppositionsparti, till att vara en del av en majoritet som gör konkreta saker. Detta i alla Malmös 20 nämnder och kommunfullmäktige.
Om någon vill ha rapporten är det bara att slänga iväg ett mail.
Företrädare från majoritetspartierna, Fredrik Fernqvist (mp), Ilmar Reepalu (s) och Anneli Philipson (v), skriver även på Sydsvenskans Aktuella frågor om vad vi gjort, och vilka utmaningar som väntar framöver.
När partiöverenskommelsen var underskriven så sa Ilmar Reepalu på presskonferensen att vi är så ense att vi "drömmer samma drömmar på nätterna". Rapporten visar att påståendet inte är helt taget ur luften.
För de Grönas del så visar det på vilket sätt vi tillsammans lyckats med förvandlingen från litet oppositionsparti, till att vara en del av en majoritet som gör konkreta saker. Detta i alla Malmös 20 nämnder och kommunfullmäktige.
Om någon vill ha rapporten är det bara att slänga iväg ett mail.
söndag, april 27, 2008
Mp bör inte vänsterprassla
I fredags skrev Grön Ungdoms båda språkrör Jakop Dalunde och Maria Ferm, tillsammans med miljöpartiets partistyrelsesammankallande Magnus johansson, en artikel på DN-debatt som handlade om att vänsterpartiet inte har något att tillföra i ett rödgrönt samarbete.
Christian är odelat positiv till utspelet och menar att Vänsterpartiets världsfrånvända politik gör att de kanske måste negligeras om ett starkt alternativ inför valet 2010 ska gå att skapa.
Frågan lyder: Är vänsterpartiets politik världsfrånvänd?
Både ja och nej. Allting är ju relativt. Granskar man riksdagsprotokoll ser man snabbt att vänsterpartiet och miljöpartiet i många frågor är överens. Det är vanligt att v och mp är riksdagens enda opposition, när s och borgarna är överens i frågor. Ett svar är alltså nej. Vänsterpartiets politik är i mångt och mycket inte mer världsfrånvänd än miljöpartiets, eller någon annans.
Å andra sidan så är det många frågor där vänsterpartiet inte är överens med något annat parti. Synen på att siffrorna i budgeten måste gå ihop är det mest slående. Medan (v) hejvilt lovar både guld och gröna skogar, både godis och bidrag och jobb, så är tvärtom de Gröna ytterst försiktiga med att ens föreslå ofinansierade reformer.
Synen på demokrati är en annan sak som inte kan negligeras. Även om artikelns argument om att vänsterpartiets hemsida saknar kritik mot Kuba känns rätt meningslös (man kan faktiskt inte kräva att man ska radda upp allt man är emot, särskilt inte på vänsterns sida), så är det inte uppenbart hur vänsterpartiet ställer sig i utrikespolitiska frågor. Detta är givetvis problematiskt. Att kämpa för mänskliga rättigheter och demokrati över hela världen måste vara det viktigaste målet för svensk utrikespolitik.
Anledningen till att vänsterpartiet ska stå utanför är för mig dock uppenbart: Alla som agerat tjänar på det. Vänsterpartiet tjänar på det, man behöver inte kompromissa om sin politik och kan agera dubbel opposition, både mot alliansne och s + mp.
De Gröna å sin sida behöver inte beblanda sig med yttervänsterpolitik. Man behöver inte alls ta hänsyn till (v) i utformningen av en gemensam valplattform med (s). Det är förstås enbart positivt.
För alliansens del så kan man skrämmas med vänsterspöket. Det kommer troligen inte vara lika enkelt närmare valet. Men det beror mycket på hur framförallt (kd) ligger till i mätningarna närmare valet. Samt hur det går för (sd). Om de väntas byta plats med (kd), eller t.o.m bli vågmästare, så kommer blockpolitiken kastas om.
Socialdemokraternas strateger håller antagligen på att tänka på de här olika scenarierna. Med vem ska man samarbeta med, om någon, och vilka effekter får det. Både politiskt, men också väljarmässigt.
Magnus Johansson, Jakop Dalunde och Maria Ferm har iallafall dragit samma slutsats som jag. Varken vi eller dom tjänar något på att (v) ska vara med på planeringsstadiet. De har inget att tillföra.
Christian är odelat positiv till utspelet och menar att Vänsterpartiets världsfrånvända politik gör att de kanske måste negligeras om ett starkt alternativ inför valet 2010 ska gå att skapa.
Frågan lyder: Är vänsterpartiets politik världsfrånvänd?
Både ja och nej. Allting är ju relativt. Granskar man riksdagsprotokoll ser man snabbt att vänsterpartiet och miljöpartiet i många frågor är överens. Det är vanligt att v och mp är riksdagens enda opposition, när s och borgarna är överens i frågor. Ett svar är alltså nej. Vänsterpartiets politik är i mångt och mycket inte mer världsfrånvänd än miljöpartiets, eller någon annans.
Å andra sidan så är det många frågor där vänsterpartiet inte är överens med något annat parti. Synen på att siffrorna i budgeten måste gå ihop är det mest slående. Medan (v) hejvilt lovar både guld och gröna skogar, både godis och bidrag och jobb, så är tvärtom de Gröna ytterst försiktiga med att ens föreslå ofinansierade reformer.
Synen på demokrati är en annan sak som inte kan negligeras. Även om artikelns argument om att vänsterpartiets hemsida saknar kritik mot Kuba känns rätt meningslös (man kan faktiskt inte kräva att man ska radda upp allt man är emot, särskilt inte på vänsterns sida), så är det inte uppenbart hur vänsterpartiet ställer sig i utrikespolitiska frågor. Detta är givetvis problematiskt. Att kämpa för mänskliga rättigheter och demokrati över hela världen måste vara det viktigaste målet för svensk utrikespolitik.
Anledningen till att vänsterpartiet ska stå utanför är för mig dock uppenbart: Alla som agerat tjänar på det. Vänsterpartiet tjänar på det, man behöver inte kompromissa om sin politik och kan agera dubbel opposition, både mot alliansne och s + mp.
De Gröna å sin sida behöver inte beblanda sig med yttervänsterpolitik. Man behöver inte alls ta hänsyn till (v) i utformningen av en gemensam valplattform med (s). Det är förstås enbart positivt.
För alliansens del så kan man skrämmas med vänsterspöket. Det kommer troligen inte vara lika enkelt närmare valet. Men det beror mycket på hur framförallt (kd) ligger till i mätningarna närmare valet. Samt hur det går för (sd). Om de väntas byta plats med (kd), eller t.o.m bli vågmästare, så kommer blockpolitiken kastas om.
Socialdemokraternas strateger håller antagligen på att tänka på de här olika scenarierna. Med vem ska man samarbeta med, om någon, och vilka effekter får det. Både politiskt, men också väljarmässigt.
Magnus Johansson, Jakop Dalunde och Maria Ferm har iallafall dragit samma slutsats som jag. Varken vi eller dom tjänar något på att (v) ska vara med på planeringsstadiet. De har inget att tillföra.
onsdag, mars 12, 2008
I spåkulan: 2010, ett politiskt rymdäventyr
Många politiktyckare spekulerar hur det ska gå efter valet 2010. Ny borgerlig regering, ny s-regering, s-v-mp-regering, s-mp-regering, m-fp-kd-c-mp-regering, eller något annat. Inför förra valet satsade jag på en högoddsare till regering: s + m. Det gick inte, den gången. Att oddset var högt, 1001 gånger pengarna, säger bara att det var osannolikt då. Samma odds var det nämligen på Mona Sahlin som ny socialdemokratisk partiordförande...
Nåväl. Om man ska lära av historien och försöka se framåt ännu en gång, hur bör man då resonera? Det beror på vilka premisser man väljer att bygga sitt resonemang på. De jag kan tänka mig att kalkylera med är följande, eftersom jag inte tror att nuvarande regering kommer att få en riksdagsmajoritet återigen.
* Kristdemokraterna åker ur riksdagen. Det både tror och hoppas jag.
* Vänsterpartiet åker inte ur riksdagen. Lika säkert som att vänsterpartiet alltid lägger sig när det gäller, lika säkert är att de stannar i riksdagen. Det finns tillräckligt med strategiska sossar, och vänstersossar, för att det inte ska vara något problem.
* Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Antagligen. eller kanske. Om de inte kommer in i EU-parlamentet så kommer de heller inte in i riksdagen. Men mitt resonemang om slutligt resultat faller inte med (sd):s inträde i riksdagen.
* (s) och (mp) får inte ensamma majoritet. Om s och mp får egen majoritet, så blir detta den nya regeringskoalitionen. Och egentligen så är det nog det jag tror blir fallet. Men isåfall blir det en alltför förutsägbar gissning om framtiden. Och en förutsägbar blogg är en tråkig blogg. Därför får en premiss vara att s och mp inte får majoritet.
* Den sista premissen: Det kommer bli spänningar mellan de borgerliga partierna. Eftersom oppositionen kommer leda i opinionsmätningar även framöver.
Dessa premisser leder till slutsatsen: Nästa regering kommer bestå av socialdemokraterna och folkpartiet.
När Maria Ferm i Veckans debatt fick frågan "är folkpartiet det riksdagsparti som är längst åt höger idag?" så svarade hon helt rätt "deras skolpolitik är iallafall inte liberal". Hon kunde, om hon inte varit språkrör utan politisk analytiker, svarat att folkpartiet tvärtom är borgerlighetens vänster. Det är dom som vill ha fortsatt höga sjukförsäkringar, det är dom som vill prioritera medelklassen. Deras skolpolitik skiljer sig inte på några större sätt. Båda resonerar liknande i jämställdhets- och integrationsfrågor.
Folkpartiet har heller inte, till skillnad mot centerpartiet, drivit näringslivsfrågor på samma sätt. De har heller inte retat upp fackförbunden som moderaterna och centern.
För socialdemokraternas perspektiv så vore ett samarbete med fp betydligt mer lättsmält, än ett moderatsamarbete. Många inom (s) skulle också föredra det framför en koalitionsregering med de Gröna.
För folkpartiet vore det svårare. Men visst går det. Man visade efter valet 2002 att man är beredda att samarbeta för att uppnå kompromisser. Och man kommer ha många prioriteringar som är snarlika socialdemokraternas. Och man kommer få fler ministerposter än i nuvarande regering, som är moderatdominerad.
Socialdemokraterna och folkpartiet 2010 alltså. Kom ihåg var du läste det först.
---
Uppdatering: Ytterliggare ett tecken som styrker spåkulans tillförlitlighet.
Nåväl. Om man ska lära av historien och försöka se framåt ännu en gång, hur bör man då resonera? Det beror på vilka premisser man väljer att bygga sitt resonemang på. De jag kan tänka mig att kalkylera med är följande, eftersom jag inte tror att nuvarande regering kommer att få en riksdagsmajoritet återigen.
* Kristdemokraterna åker ur riksdagen. Det både tror och hoppas jag.
* Vänsterpartiet åker inte ur riksdagen. Lika säkert som att vänsterpartiet alltid lägger sig när det gäller, lika säkert är att de stannar i riksdagen. Det finns tillräckligt med strategiska sossar, och vänstersossar, för att det inte ska vara något problem.
* Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Antagligen. eller kanske. Om de inte kommer in i EU-parlamentet så kommer de heller inte in i riksdagen. Men mitt resonemang om slutligt resultat faller inte med (sd):s inträde i riksdagen.
* (s) och (mp) får inte ensamma majoritet. Om s och mp får egen majoritet, så blir detta den nya regeringskoalitionen. Och egentligen så är det nog det jag tror blir fallet. Men isåfall blir det en alltför förutsägbar gissning om framtiden. Och en förutsägbar blogg är en tråkig blogg. Därför får en premiss vara att s och mp inte får majoritet.
* Den sista premissen: Det kommer bli spänningar mellan de borgerliga partierna. Eftersom oppositionen kommer leda i opinionsmätningar även framöver.
Dessa premisser leder till slutsatsen: Nästa regering kommer bestå av socialdemokraterna och folkpartiet.
När Maria Ferm i Veckans debatt fick frågan "är folkpartiet det riksdagsparti som är längst åt höger idag?" så svarade hon helt rätt "deras skolpolitik är iallafall inte liberal". Hon kunde, om hon inte varit språkrör utan politisk analytiker, svarat att folkpartiet tvärtom är borgerlighetens vänster. Det är dom som vill ha fortsatt höga sjukförsäkringar, det är dom som vill prioritera medelklassen. Deras skolpolitik skiljer sig inte på några större sätt. Båda resonerar liknande i jämställdhets- och integrationsfrågor.
Folkpartiet har heller inte, till skillnad mot centerpartiet, drivit näringslivsfrågor på samma sätt. De har heller inte retat upp fackförbunden som moderaterna och centern.
För socialdemokraternas perspektiv så vore ett samarbete med fp betydligt mer lättsmält, än ett moderatsamarbete. Många inom (s) skulle också föredra det framför en koalitionsregering med de Gröna.
För folkpartiet vore det svårare. Men visst går det. Man visade efter valet 2002 att man är beredda att samarbeta för att uppnå kompromisser. Och man kommer ha många prioriteringar som är snarlika socialdemokraternas. Och man kommer få fler ministerposter än i nuvarande regering, som är moderatdominerad.
Socialdemokraterna och folkpartiet 2010 alltså. Kom ihåg var du läste det först.
---
Uppdatering: Ytterliggare ett tecken som styrker spåkulans tillförlitlighet.
onsdag, februari 20, 2008
Tjatiga vänstern
Fick ett svar av Daniel Sestrajcic (v), på det jag skrev för ett par veckor sen. Vänsterpartiet är ett ganska tjatigt parti. Tycker Melin lyckades med en perfekt beskrivning när det gällde en eventuell regeringskoalition 2010.
Väntar lite med att lägga ut svaret här. Tidningen måste väl vara först tänker jag.
Väntar lite med att lägga ut svaret här. Tidningen måste väl vara först tänker jag.
onsdag, januari 30, 2008
Våga vara grön
Ikväll kommer chefredaktören för ETC, Johan Ehrenberg, föreläsa på Malmö Högskola under parrollen "Våga vägra vara borgare". Såväl De Gröna i Malmö som Gröna Studenter är medarrangörer.
Att inte vara borgerlig kan förstås betyda en väldig massa olika saker. Det är inte meningen att det ska vara ett peppmöte för den samlade oppositionen. Däremot ett samtal om vad som faktiskt skulle kunna åstadkommas, och om vilka punkter man kan enas.
Vänsterpartisten i Malmö Daniel Sestrajcic tycker inte så. Han anser att De Gröna inte skulle ha varit med som arrangör, eftersom Miljöpartiet samarbetar med m, c, fp och kd i Region Skåne.
Så här skriver Sestrajcic i både ETC och Sydsvenskan.
Jag funderar på att svara och upplysa Daniel Sestrajcic att allt som inte är vänster behöver vara höger. En intressant afton ska det bli iallafall.
Att inte vara borgerlig kan förstås betyda en väldig massa olika saker. Det är inte meningen att det ska vara ett peppmöte för den samlade oppositionen. Däremot ett samtal om vad som faktiskt skulle kunna åstadkommas, och om vilka punkter man kan enas.
Vänsterpartisten i Malmö Daniel Sestrajcic tycker inte så. Han anser att De Gröna inte skulle ha varit med som arrangör, eftersom Miljöpartiet samarbetar med m, c, fp och kd i Region Skåne.
Så här skriver Sestrajcic i både ETC och Sydsvenskan.
Jag funderar på att svara och upplysa Daniel Sestrajcic att allt som inte är vänster behöver vara höger. En intressant afton ska det bli iallafall.
söndag, januari 20, 2008
Majoritetsseminarium
Idag hade majoriteten i Malmö Stad, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och De Gröna, ett gemensamt seminarium för första gången. En milstolpe helt enkelt. Temat var främlingsfientligt, och arrangemanget väl ordnat och intressant.
Ålderstrukturen bland deltagarna var sämre än jag förväntade. Fortfarande så är jag bland de absolut yngsta, och räknar man bort Johanna och Sara från (mp), så var det knappt någon under 30. Dock så var antalet kommunalråd och nämndsordförande imponerande många, vilket var kul.
Alexander Bengtsson från Expo talade om Sverigedemokraterna, och deras kommunpolitiska handlingsprogram (som inte tagits av kommunrepresentanter, utan av deras partistyrelse).
Förhoppningsvis kan majoriteten ha fler gemensamma seminarier efterhand.
Ålderstrukturen bland deltagarna var sämre än jag förväntade. Fortfarande så är jag bland de absolut yngsta, och räknar man bort Johanna och Sara från (mp), så var det knappt någon under 30. Dock så var antalet kommunalråd och nämndsordförande imponerande många, vilket var kul.
Alexander Bengtsson från Expo talade om Sverigedemokraterna, och deras kommunpolitiska handlingsprogram (som inte tagits av kommunrepresentanter, utan av deras partistyrelse).
Förhoppningsvis kan majoriteten ha fler gemensamma seminarier efterhand.
torsdag, oktober 11, 2007
Arbetslinjen rubbar balansen
Att vara för arbetslinjen är ungefär lika kontroversiellt i svensk politik som att vara för fred. Så inleddes utredningen "Vad är arbetslinjen" av Anna Hedborg mfl som gavs ut 2005.
Lite så har det blivit. Att alliansen lyckades göra begreppet till sitt i förra valet innebar inte att de uppfann hjulet. Enligt ovannämnda utredning så har arbetslinjen anor ända från 1840-talet. Frågan är då vad arbetslinjen är bra för? Och för vem?
Man kan visserligen definiera arbetslinjen på lite olika sätt. Men i grunden handlar det om att samhället ställer ett avgörande villkor på medborgaren: Du måste prestera. Du måste göra det vi säger åt dig att göra, om du inte själv klarar av din egen försörjning.
Lite så har det blivit. Att alliansen lyckades göra begreppet till sitt i förra valet innebar inte att de uppfann hjulet. Enligt ovannämnda utredning så har arbetslinjen anor ända från 1840-talet. Frågan är då vad arbetslinjen är bra för? Och för vem?
Man kan visserligen definiera arbetslinjen på lite olika sätt. Men i grunden handlar det om att samhället ställer ett avgörande villkor på medborgaren: Du måste prestera. Du måste göra det vi säger åt dig att göra, om du inte själv klarar av din egen försörjning.
Mona Sahlin pekade på skillnaderna (s) står för i jämförelse med regeringens i söndagens debatt i Agenda mot statsminister Reinfeldt. "Ni står för en arbetslinje där människor blir av med sin försörjning om de inte får jobb. Ni lägger hela ansvaret på arbetstagarna. Vår arbetslinje ställer även krav på arbetsgivarna, de måste erbjuda heltidsjobb. Först om man i det läget nekar är vi beredda att sänka ersättningen". (Det hela är inte exakt citerat, men innehållet var ovanstående).
Och nej, större än så är inte heller skillnaden. (s) vill tvinga människor att jobba, regeringen likaså. Liksom vänsterpartiet. (s) och (v) vill ställa krav på arbetsgivarna också. Däri ligger skillnaden.
Frågan vem arbetslinjen är bra för är det inte många som ställer. Det anses naturligt att ställa kravet av moraliska skäl. Du ska jobba för att du kan jobba. Punkt. Trots att det för alla borde vara uppenbart vem som tjänar på det.
Det finns två parter på arbetsmarknaden. Arbetsgivare och arbetstagare. Med den nuvarande regeringens politik kan det knappast råda några tvivel om att maktbalansen rubbas till arbetsgivarnas fördel.
Även med en s-arbetslinje så läggs makten uppenbart hos arbetsgivarna. Detta för att de åtgärder man kan sätta in mot medborgare utan anställning alltid kommer vara mycket hårdare än de sanktioner man eventuellt kan ha mot företag som inte kan eller vill anställa.
För självklart ska man heller inte kunna tvinga varken ett privat företag eller en offentlig verksamhet att anställa människor på heltid. För vilken frihet skapas av det? Ingen, för i många branscher är det helt överflödigt att ha anställda mer än några timmar åt gången. Och många fall är både arbetstagare och arbetsgivare fullkomligt nöjda med det.
Det finns bara ett parti som vill slopa arbetslinjen helt. Som tror att människor vill arbeta. Men som inte vill tvinga någon. Varken anställd eller anställare. Som tror på frihet och kreativitet. Miljöpartiet.
Nämnda modell, byggd av människors och företags kompromissanda, gemensamma intressen, kreativitet och frihet, skulle kunna heta "Nya Svenska modellen". Den gamla har ju havererat fullständigt.
tisdag, oktober 09, 2007
Peter Eriksson om vänstern
Språkröret Peter Eriksson är intervjuad i dagens Svenska Dagbladet. Artikeln handlar om att Peter Eriksson vill att miljöpartiet och socialdemokraterna ska gå fram som ett regeringsalternativ till valet 2010. Han vill inte låta vänsterpartiet vara med. Eller, kan man också tolka det som, tror han inte att vänsterpartiet vill vara med.
Jag är osäker på var vänstern står och vad de vill. Det låter som om de tänker driva en valrörelse bara på återställare. Det är oklart om de ens vill vara med i ett sådant här regeringsalternativ.
Och självklart är det osäkert. Det är massor med saker som skiljer partierna åt. (mp) och (v) vilar helt enkelt på olika värdegrund. Själv är jag också mycket skeptisk till vänsterpartiet som parti. Man är så van att agera dörrmatta åt (s), utan att någonsin få cred eller ens en klapp på axeln, att man får lillebrorsko(mp)lex för miljöpartiet, som helt frankt kan hota med att rösta med borgare. Och därmed få igenom mindre, trots att man är större.
Givetvis är det flera vänsterpartister som kommenterar. Och inte i så om-Peter-positiva ordalag.
Jag tycker Peter har helt rätt i sin v-kritik. Att däremot påstå att s och mp "har något framtidsinriktat att erbjuda svenska folket" vill jag först se något konkret av. Eriksson sa precis samma sak sommaren 2006, men fick inte det minsta svarsmål från socialdemokraterna. Risken finns att mp i sin iver efter att få gå ihop med s går i vänsterfällan. Man blir dörrmatta åt (s) i ett tidigt skede och kan sedan inte hota med att gå ihop med alliansen.
Det finns också gigantiska politiska skillnader mellan s och mp, kanske större än mellan mp och v. Det handlar om synen på demokrati, på människor, på försvaret och handel, ja listan kan göras längre Även partikulturen är extremt annorlunda.
Och visst kan man diskutera huruvida det är realistiskt att tro att (s) och (mp) får ensam majoritet. Det lär krävas uppåt 10 procent för mp och ungefär 40 för s. Om nu inte (v) är beredda att agera dörrmatta även åt mp? Men den regeringen lär bli bräckligare än vad jag vill vara med om...
Jag är osäker på var vänstern står och vad de vill. Det låter som om de tänker driva en valrörelse bara på återställare. Det är oklart om de ens vill vara med i ett sådant här regeringsalternativ.
Och självklart är det osäkert. Det är massor med saker som skiljer partierna åt. (mp) och (v) vilar helt enkelt på olika värdegrund. Själv är jag också mycket skeptisk till vänsterpartiet som parti. Man är så van att agera dörrmatta åt (s), utan att någonsin få cred eller ens en klapp på axeln, att man får lillebrorsko(mp)lex för miljöpartiet, som helt frankt kan hota med att rösta med borgare. Och därmed få igenom mindre, trots att man är större.
Givetvis är det flera vänsterpartister som kommenterar. Och inte i så om-Peter-positiva ordalag.
Jag tycker Peter har helt rätt i sin v-kritik. Att däremot påstå att s och mp "har något framtidsinriktat att erbjuda svenska folket" vill jag först se något konkret av. Eriksson sa precis samma sak sommaren 2006, men fick inte det minsta svarsmål från socialdemokraterna. Risken finns att mp i sin iver efter att få gå ihop med s går i vänsterfällan. Man blir dörrmatta åt (s) i ett tidigt skede och kan sedan inte hota med att gå ihop med alliansen.
Det finns också gigantiska politiska skillnader mellan s och mp, kanske större än mellan mp och v. Det handlar om synen på demokrati, på människor, på försvaret och handel, ja listan kan göras längre Även partikulturen är extremt annorlunda.
Och visst kan man diskutera huruvida det är realistiskt att tro att (s) och (mp) får ensam majoritet. Det lär krävas uppåt 10 procent för mp och ungefär 40 för s. Om nu inte (v) är beredda att agera dörrmatta även åt mp? Men den regeringen lär bli bräckligare än vad jag vill vara med om...
tisdag, augusti 07, 2007
Tapp eller topp
Det finns två saker i den politiska jargongen som ofta stör mig. Det ena är opinionsundersökningar, och hur man från en månad till en annan mäter "utvecklingen" av ett parti, hur "populärt" ett utspel är, eller vilken betydelse en utnämning eller "affär" haft. Egentligen är det inte själva opinionsundersökningarna jag stör mig på, men på vilket sätt de framställs ha en sån oerhörd betydelse, vilket inte är sant i de allra flesta fall.
Den andra saken jag stör mig på, är på det sätt många beskriver "ras" i mätningar, eller "tappade väljare". Och då behöver det inte vara i form av opinionsmätningar, utan även i allmänna val.
Folkpartiet fick färre röster i valet 2006 än 2002, det är ett faktum. Vad det beror på kan man bara spekulera och analysera. De flesta anser att "tappet" beror på dataintrångsskandalen, så även folkpartiet själva enligt sin valanalys. Andra, som jag, tror att folkpartiet fick ett högre resultat än de var förtjänta av 2002. Och det viktiga där är, att det inte var på grund av några språktest eller nån Leijonkung, utan bara på grund av att moderatledaren Bo Lundgren var Sveriges gråaste och mest visionslösa person.
Kort sagt, folkpartiet har inte gjort något "tapp" i ordets egentliga betydelse!
Kristdemokraterna fick knappt 12 procent i valet 1998, likaså vänsterpartiet. Folkpartiet var då betydligt mindre (4,7%) och socialdemokraterna gjorde ett förhållandevis mediokert valresultat (36,4%).
Och visst, både kd och v gjorde betydligt sämre resultat både 2002 och 2006. Men omvänt gäller ju än mer, de båda gjorde oväntat bra resultat 1998, och de flesta inklusive jag själv vill förklara deras respektive framgångar med andra faktorer än partierna själva!
Samma sak gäller socialdemokraterna. I 2006 års val gjorde man ett "tapp" jämfört med 2002, 39,8 sjönk till 35 procent. Den populäraste förklaringen är att det blev maktskifte för att "väljarna var trötta på Persson". Men redan 1998, när väljarna svårligen kunde vara trötta på Persson, så fick man knappt bättre än valet i höstas. Kan man då tala om att det är att "tappa" väljare?
Människor är inte statiska, utan förändras över tid. Precis som partierna, de består ju trots allt också av människor. Att jämföra ett val i en tid med ett nytt är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt. Och att ta väljare för givna, är också vanskligt. Har man inga säkra väljare, har man heller inga att tappa.
Den andra saken jag stör mig på, är på det sätt många beskriver "ras" i mätningar, eller "tappade väljare". Och då behöver det inte vara i form av opinionsmätningar, utan även i allmänna val.
Folkpartiet fick färre röster i valet 2006 än 2002, det är ett faktum. Vad det beror på kan man bara spekulera och analysera. De flesta anser att "tappet" beror på dataintrångsskandalen, så även folkpartiet själva enligt sin valanalys. Andra, som jag, tror att folkpartiet fick ett högre resultat än de var förtjänta av 2002. Och det viktiga där är, att det inte var på grund av några språktest eller nån Leijonkung, utan bara på grund av att moderatledaren Bo Lundgren var Sveriges gråaste och mest visionslösa person.
Kort sagt, folkpartiet har inte gjort något "tapp" i ordets egentliga betydelse!
Kristdemokraterna fick knappt 12 procent i valet 1998, likaså vänsterpartiet. Folkpartiet var då betydligt mindre (4,7%) och socialdemokraterna gjorde ett förhållandevis mediokert valresultat (36,4%).
Och visst, både kd och v gjorde betydligt sämre resultat både 2002 och 2006. Men omvänt gäller ju än mer, de båda gjorde oväntat bra resultat 1998, och de flesta inklusive jag själv vill förklara deras respektive framgångar med andra faktorer än partierna själva!
Samma sak gäller socialdemokraterna. I 2006 års val gjorde man ett "tapp" jämfört med 2002, 39,8 sjönk till 35 procent. Den populäraste förklaringen är att det blev maktskifte för att "väljarna var trötta på Persson". Men redan 1998, när väljarna svårligen kunde vara trötta på Persson, så fick man knappt bättre än valet i höstas. Kan man då tala om att det är att "tappa" väljare?
Människor är inte statiska, utan förändras över tid. Precis som partierna, de består ju trots allt också av människor. Att jämföra ett val i en tid med ett nytt är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt. Och att ta väljare för givna, är också vanskligt. Har man inga säkra väljare, har man heller inga att tappa.
tisdag, juli 10, 2007
Ett sent uppvaknande, och en ny folkomröstning?
Jag, och 67 procent av svenska folket enligt SIFO, vill folkomrösta om det nya fördraget för EU, uppger företrädare från Junilistan, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet på DN Debatt.
Sverige är förtjänt av en ny debatt. En sådan folkomröstning handlar inte om ja eller nej till EU utan om ja eller nej till detta författningsförslag. Ett nej leder till omförhandling av fördraget och dessutom till möjlighet för Sverige att i likhet med Storbritannien och Danmark erhålla permanenta undantag från bland annat kravet på att införa euron.
Så sant som det är skrivet.
Dagens andra läsartips är Sydsvenskans ledare, som under rubriken "Sång för döva öron", skriver om det flummiga Kristdemokraterna som vill sänka bensinskatten.
I en verksam politik krävs det nog både morötter och piska – välavvägda incitament på marknadsekonomisk grund. Allt talar för att höjd bensinskatt hör hit. Kanske även lägre taxor och rejält utbyggd service i kollektivtrafiken.
Och man hyllar miljöministern. Men skriver inte ett ord om Miljöpartiet, som sedan 80-talet pratat om växthusseffekten medan Sydsvenskans ledarsida fram till nu negligerat frågan om planetens överlevnad helt. Nåja. Det är aldrig försent att bättra sig. Men att man skriver
Klimatfrågan är inte vilket ämne som helst. På kort tid har frågan fått nya proportioner. Nya dimensioner.
Det beror ju bara på vem man har lyssnat.
Sverige är förtjänt av en ny debatt. En sådan folkomröstning handlar inte om ja eller nej till EU utan om ja eller nej till detta författningsförslag. Ett nej leder till omförhandling av fördraget och dessutom till möjlighet för Sverige att i likhet med Storbritannien och Danmark erhålla permanenta undantag från bland annat kravet på att införa euron.
Så sant som det är skrivet.
Dagens andra läsartips är Sydsvenskans ledare, som under rubriken "Sång för döva öron", skriver om det flummiga Kristdemokraterna som vill sänka bensinskatten.
I en verksam politik krävs det nog både morötter och piska – välavvägda incitament på marknadsekonomisk grund. Allt talar för att höjd bensinskatt hör hit. Kanske även lägre taxor och rejält utbyggd service i kollektivtrafiken.
Och man hyllar miljöministern. Men skriver inte ett ord om Miljöpartiet, som sedan 80-talet pratat om växthusseffekten medan Sydsvenskans ledarsida fram till nu negligerat frågan om planetens överlevnad helt. Nåja. Det är aldrig försent att bättra sig. Men att man skriver
Klimatfrågan är inte vilket ämne som helst. På kort tid har frågan fått nya proportioner. Nya dimensioner.
Det beror ju bara på vem man har lyssnat.
måndag, juni 11, 2007
Nästa v-ledare?
Jadå, det är kul att ligga på 8,2 procent. Det hade nästan varit i överkant av vad vi skulle mäkta med, än så länge. Men det skulle fungera.
Men som vanligt får man ta demoskops mätningar- och andra institut också för den delen- för vad det är. Inte särskilt seriöst. För de allra flesta är politik som de udda sporterna i sommar-OS, det är kul vart fjärde år (eller när tänkte du senast "dubbeltrapp"?).
En sak som jag dock tycker är intressant är vänsterpartiets usla notering, 3,6 procent. Men det handlar ju inte bara om en tillfällig opinionsundersökning. Vänstern fick 5,85 procent i valet i höstas, mot 8,39 procent 2002. Och ingen blev förvånad över det tappet.
Partiledaren och kanskekommunisten Lars Ohly har varit en stor belastning för (v), även om han sades göra en bra valrörelse. Jag känner mig dock säker på att Ohly inte kommer vara partiledare i valet 2010 (iallafall inte för vänsterpartiet...). Han har aldrig varit spännande, och kommer inte bli det heller. Han är heller inte någon särskilt god debattör eller kommunikatör. Jag tror att enda anledningen till att han är partiordförande idag, är att det inte finns någon som är bättre hos v.
Men om även vänsterpartiet tröttnar, vilka kan alternativen vara?
* Rossana Dinamarca
Hon är förhållandevis orutinerad och ung, bara 34 år och riksdagsledamot sedan 2002. För (v) borde det vara positivt. Jag såg henne i en debatt i Almedalen i somras, och det gjorde hon helt okej.
* Mats Einarsson
47 år, riksdagsledamot sedan 1998, varit budgetförhandlare under flera år. Antagligen bara aningen mer karismatisk än Ohly, och det räcker naturligtvis inte.
* Ulla Hoffman
Kunde ha blivit det när Ohly tillträdde, men ville inte då och vill säkert inte nu heller.
* Kalle Larsson
Vänsterns flyktingpolitiska talesman. 38 år gammal, riksdagsledamot sedan 1998. Det låter onekligen som ett hett tips. Det som möjligen- eller möjligen inte- ligger honom i fatet är att han kallar sig k-ordet. Och han är kille, vilket kanske är ett problem också.
* Eva-Britt Svensson
Ett hett tips. Jobbat mot trafficking i EU-parlamentet, och är vice ordförande i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och även vice ordförande i partigruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster. Är kvinna.
Vänsterpartiet är också ett av partier som lätt skulle kunna ha en partiledare utanför riksdagen. Åtminstone när man nu har Lars Ohly i skyltfönstret.
* Jens Holm
Vänsterns andra EU-parlamentariker. Förhållandevis ung, 36 år, och kom in i EU-parlamentet så sent som i höstas, då Jonas Sjöstedt flyttade till Manhattan. Hade varit mer favorittippad hos mig om jag hade trott bättre om vänsterpartiets självbevarelsedrift.
Kanske finns det fler möjliga kandidater, som America Vera Zavala. Jag vet inte. Det jag tror är att det kommer vara en kvinna. Och att det faktiskt kommer ske ganska snart.
Men som vanligt får man ta demoskops mätningar- och andra institut också för den delen- för vad det är. Inte särskilt seriöst. För de allra flesta är politik som de udda sporterna i sommar-OS, det är kul vart fjärde år (eller när tänkte du senast "dubbeltrapp"?).
En sak som jag dock tycker är intressant är vänsterpartiets usla notering, 3,6 procent. Men det handlar ju inte bara om en tillfällig opinionsundersökning. Vänstern fick 5,85 procent i valet i höstas, mot 8,39 procent 2002. Och ingen blev förvånad över det tappet.
Partiledaren och kanskekommunisten Lars Ohly har varit en stor belastning för (v), även om han sades göra en bra valrörelse. Jag känner mig dock säker på att Ohly inte kommer vara partiledare i valet 2010 (iallafall inte för vänsterpartiet...). Han har aldrig varit spännande, och kommer inte bli det heller. Han är heller inte någon särskilt god debattör eller kommunikatör. Jag tror att enda anledningen till att han är partiordförande idag, är att det inte finns någon som är bättre hos v.
Men om även vänsterpartiet tröttnar, vilka kan alternativen vara?
* Rossana Dinamarca
Hon är förhållandevis orutinerad och ung, bara 34 år och riksdagsledamot sedan 2002. För (v) borde det vara positivt. Jag såg henne i en debatt i Almedalen i somras, och det gjorde hon helt okej.
* Mats Einarsson
47 år, riksdagsledamot sedan 1998, varit budgetförhandlare under flera år. Antagligen bara aningen mer karismatisk än Ohly, och det räcker naturligtvis inte.
* Ulla Hoffman
Kunde ha blivit det när Ohly tillträdde, men ville inte då och vill säkert inte nu heller.
* Kalle Larsson
Vänsterns flyktingpolitiska talesman. 38 år gammal, riksdagsledamot sedan 1998. Det låter onekligen som ett hett tips. Det som möjligen- eller möjligen inte- ligger honom i fatet är att han kallar sig k-ordet. Och han är kille, vilket kanske är ett problem också.
* Eva-Britt Svensson
Ett hett tips. Jobbat mot trafficking i EU-parlamentet, och är vice ordförande i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och även vice ordförande i partigruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster. Är kvinna.
Vänsterpartiet är också ett av partier som lätt skulle kunna ha en partiledare utanför riksdagen. Åtminstone när man nu har Lars Ohly i skyltfönstret.
* Jens Holm
Vänsterns andra EU-parlamentariker. Förhållandevis ung, 36 år, och kom in i EU-parlamentet så sent som i höstas, då Jonas Sjöstedt flyttade till Manhattan. Hade varit mer favorittippad hos mig om jag hade trott bättre om vänsterpartiets självbevarelsedrift.
Kanske finns det fler möjliga kandidater, som America Vera Zavala. Jag vet inte. Det jag tror är att det kommer vara en kvinna. Och att det faktiskt kommer ske ganska snart.
torsdag, maj 24, 2007
Att slå in öppna dörrar
Dagens icke-nyhet står Sydsvenskan för:
Mp och v släpper kravet på utträde
Det Sydsvenskan inte skriver är att varken De Gröna eller Vänsterpartiet krävt att frågan ens ska diskuteras, trots det åtta år långa samarbetet. Sydsvenskan hade också en löjlig bildtext, som inte finns på nätet, där det stod "2003 tyckte man något annat" med en bild på kongressens tema EMU- nej tack!. EMU syntes dock inte på bilden, man ville få det att se ut som att det stod "EU".
Mer oväntat var dock att Gudrun Schyman i Svenska Dagbladet gick ut med att det är "ointelligent" att driva frågan.
Visst, jag håller med. Men, hur många öppna dörrar måste Sydsvenskan och Svenska Dagbladet slå in? Ingen, inte ens Junilistan, driver frågan om utträde ur EU.
Mp och v släpper kravet på utträde
Det Sydsvenskan inte skriver är att varken De Gröna eller Vänsterpartiet krävt att frågan ens ska diskuteras, trots det åtta år långa samarbetet. Sydsvenskan hade också en löjlig bildtext, som inte finns på nätet, där det stod "2003 tyckte man något annat" med en bild på kongressens tema EMU- nej tack!. EMU syntes dock inte på bilden, man ville få det att se ut som att det stod "EU".
Mer oväntat var dock att Gudrun Schyman i Svenska Dagbladet gick ut med att det är "ointelligent" att driva frågan.
Visst, jag håller med. Men, hur många öppna dörrar måste Sydsvenskan och Svenska Dagbladet slå in? Ingen, inte ens Junilistan, driver frågan om utträde ur EU.
onsdag, maj 09, 2007
Popvänster-Fredrick?
Själv skrev jag ju om det redan i slutet på augusti, Fredrick Federley vill legalisera knark. Och han har visst testat också. Men seriöst, att Aftonbladet inte fattade det då, när han skrev att han var för en legalisering av "lätt narkotika", övergår mitt förstånd. Jag tycker för övrigt det är bra med ärliga politiker. Federley kommer bedömas efter sina politiska gärningar även i fortsättningen, iallafall hos mig.
Federley kommenterar själv på sin blogg.
Samtidigt vill vänsterpartiet inte att det ska vara lagligt att knarka. All hantering av droger ska vara olaglig. Men vi vänder oss mot att själva missbrukaren ska vara kriminell. (Enligt hemsidan).
Jag fattar inte meningen. En missbrukare som inte själv hanterar droger är ok. Men frågan är, finns det nån sådan? Självklart inte.
Men det är iallafall kul att Federley och vänsterpartiet kommit fram till (nästan) samma sak. Är centerpartisten månne på väg att bli popvänster?
Federley kommenterar själv på sin blogg.
Samtidigt vill vänsterpartiet inte att det ska vara lagligt att knarka. All hantering av droger ska vara olaglig. Men vi vänder oss mot att själva missbrukaren ska vara kriminell. (Enligt hemsidan).
Jag fattar inte meningen. En missbrukare som inte själv hanterar droger är ok. Men frågan är, finns det nån sådan? Självklart inte.
Men det är iallafall kul att Federley och vänsterpartiet kommit fram till (nästan) samma sak. Är centerpartisten månne på väg att bli popvänster?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
