I valet kommer Sverige ha två tydliga kandidater till att bli statsminister, om inget väldigt oförutsägbart inträffar. Sittande statsminister Reinfeldt och det största oppositionspartiets partiledare Sahlin.
Dessa kommer att jämföras och debattera mot varandra. De kommer att försöka vara respektive blocks samlande kraft. De har till uppgift att attrahera de viktiga marginalväljarna, som tvekar mellan höger och vänster. För att lyckas med det så gäller det att dels prata om de frågor som anses viktiga, men också att inte sticka ut för mycket, då marginalväljaren riskerar att skrämmas bort. Följdaktligen kommer Reinfeldt och Sahlin att försöka skrämmas med ett socialistiskt Vänsterparti med en fd kommunistisk partiledare, respektive borgerliga partier som nu hotar arbetstagarna genom förändringar av arbetsrätten.
Valrörelsens spännande duell kommer följaktligen att ske på ett annat håll. Två partier som har medvind, är raka och tydliga, och som kommer att vara två tydliga alternativ i en rad frågor. Det handlar om Folkpartiet och Miljöpartiet. Främst Jan Björklund och Maria Wetterstrand.
Folkpartiet kommer gå till val på att bygga ut kärnkraften, att införa euron som valuta, att satsa hårdare på den militära närvaron i Afghanistan, att förändra turordningsreglerna samt frågor om skola, trygghet och integration. Partiet har lyckats i opinionen för att man inte ber om ursäkt för vad man tycker, utan tvärtom marknadsför sina åsikter på ett offensivt sätt.
På motsvarande sätt agerar Miljöpartiet. Även om MP och FP faktiskt har flera beröringspunkter, så kommer man i de uppräknade frågorna ovan att vara den tydligaste motståndaren till Folkpartiet. Till det finns andra viktiga frågor, som Förbifart Stockholm. Och även om Maria Wetterstrand rent personligt förefaller så olika Jan Björklund man kan bli, så har de gemensamt att det är två raka politiker som står upp för vad de tycker, och som har tydliga visioner om framtiden. Så som en ledare och politiker ska vara.
Statsministerduellen kommer därför att vara mindre intressant än mellan FP-MP. Det kommer gynna dessa partier, och jag gissar att de kommer vara tydliga nummer två i respektive block. Det är också positivt utifrån en disksussion som finns att blockpolitiken gör att alla partier slåss om mitten. Det ligger förstås något i det, men med partier som visar tydlighet och vilja så behöver det inte bli så.
Kärnkraft, infrastruktur, NATO- och EMU-medlemskap, militär närvaro i Afghanisatan. Wetterstrand slår Björklund 7 dagar i veckan.
lördag, november 21, 2009
tisdag, november 10, 2009
Kandidat till regionfullmäktige!
I somras bestämde jag mig för att kandidera i valet 2010. Jag kommer att kandidera till regionfullmäktige.
Region Skåne är en intressant region. Den har, tillsammans med Västra Götaland, permanent utökat ansvar för ett flertal områden, som inte andra traditionella landsting fått (ännu). Det gäller regionala utvecklingsfrågor, tillväxt, infrastruktur och kollektivtrafik.
Inför den medlemsomröstning som ska avgöra listornas utseende så har jag skickat in nedanstående presentation:
Jorden är 5 miljarder år gammal. Mycket i världen har aldrig varit bättre än det är nu, men samtidigt finns det flera saker som är mer krisfyllda nu än tidigare under människans existens. Därför är jag politiskt engagerad i Miljöpartiet de Gröna. Jag kandiderar i första hand till regionfullmäktige i valet 2010.
Den enskilt viktigaste politiska frågan alla kategorier är klimatfrågan. Vi måste i alla sammanhang bedriva en politik för att åstadkomma förändring, för tyvärr går mycket fortfarande åt fel håll på klimatområdet. Region Skåne ska inte satsa några pengar på flygplatser och motorvägar.
Jag älskar frihet och demokrati. Varje individ är unik och har rätt att fatta sina egna beslut, så länge det inte går ut över någon annan. Gemensamma beslut ska fattas så nära människor som möjligt. Jag vill därför att Region Skåne och våra kommuner ska få utökad makt på bekostnad av riksdagen, samtidigt som många frågor bäst avgörs av var och en. Andra viktiga frihetsfrågor är integritet, jämställdhet, HBT-personers rättigheter och frågor som rör nyanlända människor från andra länder, till exempel adekvat information hemspråket.
Klimatkrisen och den ekonomiska krisen gör det ännu viktigare att arbeta för att rationalisera verksamheterna så att de kan bedrivas mer effektivt. Men det är mycket viktigt att komma ihåg att effektivitet inte bara handlar om ekonomi, utan fokus ska vara kvalitet: vi ska eftersträva bättre service för varje spenderad skattekrona.
Att åstadkomma ekologisk och social hållbarhet är ingen tebjudning. Vi gröna måste ta ansvar och stå upp för de beslut vi måste ta. Samtidigt måste vi för att uppnå resultat samarbeta med andra partier. Jag kommer att vara beredd att samarbeta med alla partier utom Sverigedemokraterna.
Efter flera års kommunpolitiskt arbete, som jag hoppas kunna fortsätta i någon form, så ser jag det som mycket spännande att kandidera till den regionala nivån. Jag hoppas på att få medlemmarnas förtroende att stå på valbar plats på listan.
Region Skåne är en intressant region. Den har, tillsammans med Västra Götaland, permanent utökat ansvar för ett flertal områden, som inte andra traditionella landsting fått (ännu). Det gäller regionala utvecklingsfrågor, tillväxt, infrastruktur och kollektivtrafik.
Inför den medlemsomröstning som ska avgöra listornas utseende så har jag skickat in nedanstående presentation:
Jorden är 5 miljarder år gammal. Mycket i världen har aldrig varit bättre än det är nu, men samtidigt finns det flera saker som är mer krisfyllda nu än tidigare under människans existens. Därför är jag politiskt engagerad i Miljöpartiet de Gröna. Jag kandiderar i första hand till regionfullmäktige i valet 2010.
Den enskilt viktigaste politiska frågan alla kategorier är klimatfrågan. Vi måste i alla sammanhang bedriva en politik för att åstadkomma förändring, för tyvärr går mycket fortfarande åt fel håll på klimatområdet. Region Skåne ska inte satsa några pengar på flygplatser och motorvägar.
Jag älskar frihet och demokrati. Varje individ är unik och har rätt att fatta sina egna beslut, så länge det inte går ut över någon annan. Gemensamma beslut ska fattas så nära människor som möjligt. Jag vill därför att Region Skåne och våra kommuner ska få utökad makt på bekostnad av riksdagen, samtidigt som många frågor bäst avgörs av var och en. Andra viktiga frihetsfrågor är integritet, jämställdhet, HBT-personers rättigheter och frågor som rör nyanlända människor från andra länder, till exempel adekvat information hemspråket.
Klimatkrisen och den ekonomiska krisen gör det ännu viktigare att arbeta för att rationalisera verksamheterna så att de kan bedrivas mer effektivt. Men det är mycket viktigt att komma ihåg att effektivitet inte bara handlar om ekonomi, utan fokus ska vara kvalitet: vi ska eftersträva bättre service för varje spenderad skattekrona.
Att åstadkomma ekologisk och social hållbarhet är ingen tebjudning. Vi gröna måste ta ansvar och stå upp för de beslut vi måste ta. Samtidigt måste vi för att uppnå resultat samarbeta med andra partier. Jag kommer att vara beredd att samarbeta med alla partier utom Sverigedemokraterna.
Efter flera års kommunpolitiskt arbete, som jag hoppas kunna fortsätta i någon form, så ser jag det som mycket spännande att kandidera till den regionala nivån. Jag hoppas på att få medlemmarnas förtroende att stå på valbar plats på listan.
måndag, september 07, 2009
Mina vänner SSU
Rubriken kanske kommer som en överraskning för somliga, men mot bakgrund av mitt blogginlägg från i lördags, så måste man ju hylla de goda krafter som finns inom den sk socialdemokratin. Och SSU har nu alltså tagit ställning mot Förbifart Stockholm. I en gemensam artikel, SSU, Ung Vänster och Grön Ungdom, skriver man:
Regeringen satsar miljarder på nya motorvägar, när satsningar på kollektivtrafik och minskad trängsel är det som borde prioriteras
SSU verkar ha fattat det socialdemokraterna missat. Men det finns ännu tid att tänka om! Bra jobbat SSU.
Regeringen satsar miljarder på nya motorvägar, när satsningar på kollektivtrafik och minskad trängsel är det som borde prioriteras
SSU verkar ha fattat det socialdemokraterna missat. Men det finns ännu tid att tänka om! Bra jobbat SSU.
lördag, september 05, 2009
S har inte lärt sig nånting alls
I veckan beslutade den borgerliga regeringen att motorvägsprojektet Förbifart Stockholm ska byggas. En nätt liten sak för budgeterat 28.000 miljoner kronor, som kommer smeta ut Stockholm över en gigantisk yta. Man bygger en infrastruktur som tillhör 70-talet, man bygger efter en ökad bilism, istället för att bygga för en hållbar framtid. Det är helt enkelt det enskilt värsta beslut som den borgerliga regeringen tagit under hela mandatperioden.
Bloggen tänkte dock inte beröra detta närmare, det har gjorts på såväl bloggar som i radio och mp.se. Bloggen tänkte istället ge några tankar åt de Grönas nära allierade, Socialdemokraterna.
Sossarna har haft linjen att man stöder motorvägsprojektet. Man gör det för att det är en "nödvändig satsning" som ska minska trycket på Essingeleden. Man kallar det ibland till och med för en miljösatsning.
Socialdemokraterna må tycka som de vill, men man gör en rejäl tabbe. En tabbe som visar att man helt uppenbart inte lärt sig sin läxa. Att förnyelsen av partiet inte kommit någonstans. Att man är kvar i gamla spår, och därför inte kommer ha någon chans att återta makten i Stockholms stadshus.
2002 så gick finansborgarrådet i Stockholm, Annika Billström, stenhårt ut och sa tvärt nej till en annan hållbarhetsreform i trafikpolitiken, trängselskatter. Billström trodde att detta skulle garantera Stockholmarnas stöd och internt stöd.
Nu gick det inte som Billström ville. Hon blev överkörd av Miljöpartiet i riksdagen, som gjorde upp med S och V. Billström fick förvisso sitta mandatperioden ut, men hade ingen chans i valet 2006. De borgerliga vann. Men mer överraskande, iallafall för Billström: Stockholmarna röstade ja till trängselavgifter.
Nu går S återigen offside i frågan om framtidens infrastruktur. Man tror att väljarna vill ha Förbifarten, baserad på simpla opinionsundersökningar. Men som man frågar får man svar. Och som man förklarar och utformar politiken, påverkar också väljarna, förstås.
De rödgröna borde göra framtidens infrastruktur till sin stora fråga. För S del inte i första hand för att man applåderar allt, utan för att det dels är ett tydligt alternativ till den moderatledda regeringen, men dels för att det faktiskt är vad folket vill ha. När man får alternativen på bordet. Vilken klimatnytta gör 28 miljarder av våra gemensamma pengar till Förbifart Stockholm? Varför inte satsa dessa på kollektivtrafiken?
Lär av gamla misstag, S. En förnyelse av politiken behöver inte vara en högervridning, det kan lika gärna, eller bättre förstås, vara något sommarfräscht hållbart. Det är oansvarigt att bygga samhället för långa transporter, när vi måste effektivisera och minimera transporterna.
Tänk om, låt rött bli rätt i den här frågan.
Bloggen tänkte dock inte beröra detta närmare, det har gjorts på såväl bloggar som i radio och mp.se. Bloggen tänkte istället ge några tankar åt de Grönas nära allierade, Socialdemokraterna.
Sossarna har haft linjen att man stöder motorvägsprojektet. Man gör det för att det är en "nödvändig satsning" som ska minska trycket på Essingeleden. Man kallar det ibland till och med för en miljösatsning.
Socialdemokraterna må tycka som de vill, men man gör en rejäl tabbe. En tabbe som visar att man helt uppenbart inte lärt sig sin läxa. Att förnyelsen av partiet inte kommit någonstans. Att man är kvar i gamla spår, och därför inte kommer ha någon chans att återta makten i Stockholms stadshus.
2002 så gick finansborgarrådet i Stockholm, Annika Billström, stenhårt ut och sa tvärt nej till en annan hållbarhetsreform i trafikpolitiken, trängselskatter. Billström trodde att detta skulle garantera Stockholmarnas stöd och internt stöd.
Nu gick det inte som Billström ville. Hon blev överkörd av Miljöpartiet i riksdagen, som gjorde upp med S och V. Billström fick förvisso sitta mandatperioden ut, men hade ingen chans i valet 2006. De borgerliga vann. Men mer överraskande, iallafall för Billström: Stockholmarna röstade ja till trängselavgifter.
Nu går S återigen offside i frågan om framtidens infrastruktur. Man tror att väljarna vill ha Förbifarten, baserad på simpla opinionsundersökningar. Men som man frågar får man svar. Och som man förklarar och utformar politiken, påverkar också väljarna, förstås.
De rödgröna borde göra framtidens infrastruktur till sin stora fråga. För S del inte i första hand för att man applåderar allt, utan för att det dels är ett tydligt alternativ till den moderatledda regeringen, men dels för att det faktiskt är vad folket vill ha. När man får alternativen på bordet. Vilken klimatnytta gör 28 miljarder av våra gemensamma pengar till Förbifart Stockholm? Varför inte satsa dessa på kollektivtrafiken?
Lär av gamla misstag, S. En förnyelse av politiken behöver inte vara en högervridning, det kan lika gärna, eller bättre förstås, vara något sommarfräscht hållbart. Det är oansvarigt att bygga samhället för långa transporter, när vi måste effektivisera och minimera transporterna.
Tänk om, låt rött bli rätt i den här frågan.
lördag, augusti 22, 2009
Demokratin. Aldrig något annat
I måndags publicerade Aftonbladet en artikel med rubriken Våra söner plundras på sina organ. Artikelförfattare är Donald Broström. Artikeln insinuerar på ett tydligt sätt - även om det inte skrivs rakt ut - att palestinier dödas av Israel för att israeler ska få tillgång till deras organ.
Artikeln har föranlett rejäla reaktioner. Inte från mig från början, jag hoppade artikeln trots att jag för en gångs skulle faktiskt hade köpt Aftonbladet på tåget i måndags. Men från den israeliska regeringen, och från den svenska ambassadören i Israel. Och när diskussionerna började, så var det inte svårt heller för mig att förstå upprördheten artikeln föranlett.
Den svenska ambassadören menade att regeringen skulle reagera mot artikeln, som man menade var antisemitisk. Att anse att artikeln är dåligt underbyggd, och kommer med riktigt ordentligt grova anklagelser, är inget märkligt. Märkligt är dock att såväl ambassadören som israels utrikesminister kräver att den svenska regeringen ska ta avstånd.
Även Sveriges utrikesminister Carl Bildt uttrycker på sin blogg förståelse för att människor upprörs. Men han klargör lika tydligt att det inte är hans uppgift som regeringsföreträdare att hysa åsikter om beslut kring publiceringar. Det ansaret ligger på ansvarig utgivare för Aftonbladet.
Frågan om yttrande- och tryckfrihet var i fokus även för ett par år sedan. Den danska tidningen Jyllands-posten valde att publicera karikatyrer på profeten Muhammed, med starka reaktioner från muslimska länder som följd. Regeringen, då socialdemokratisk, ville inte ge några kommentarer. När det framkom att justitieminister Freivalds sett till att karikatyrerna tagits bort från Sverigedemokraternas hemsida, så fick hon gå. Vilket var helt naturligt, även om Freivalds försökte mena att det handlade om rikets säkerhet.
Att regeringen nu och då har samma inställning är glädjande. Regeringen ska inte hysa åsikter om vad tidningar skriver. Det menar jag att dock andra politiker, och opinionsbildare, definitivt får ha. Likväl som Boström har rätt att yttra vad han vill inom lagens vida ramar, så har jag och andra tyckare rätt att såväl fördöma som bemöta det andra har sagt. Yttrandefrihet innebär även rätt att säga emot.
I sammanhanget är det även intressant att se på hur medierna förhållit sig till dessa två incidenter. När publiceringarna av karikatyrerna i Jyllands-posten gjordes så menade de flesta att denna yttrandefrihet är fundamental, och bilderna i sig hamnade i skymundan. Sydsvenskan var inne på samma linje och övervägde publicering, man kom fram till att de inte hade något nyhetsvärde. Vilket man däremot tyckte något år senare, och faktiskt publicerade de bilder som tidigare synts i Jyllands-posten.
När Sydsvenskan ledarsida skrev om detta igår:
Man kan inte vara tydligare: Aftonbladet har gjort fel, och att frågan kommit att beröra pressfrihet är fel fokus. Kontrasten gentemot Jyllands-postens publicering kunde knappast vara mer uppenbar.
En annan intressant infallsvinkel är de diskussioner som förts kring antisemetism. Det får aldrig, aldrig, bli så att en israelisk inidivid behandlas vare sig bättre eller sämre, för att han eller hon är israel. Samma sak om individen är jude. Eller muslim. Eller något annat. Antisemitism är inte värre än någon annan rasism. Samma måttstock ska gälla för alla människor.
Broströms artikel var inte underbyggd, och var därför ointressant. Anklagelserna är dock allvarliga, och reaktionerna logiska. Likväl är det oerhört allvarligt att Israels utrikesminister kräver cencur, och detta är faktiskt det mest allvarliga i den här historien. Sydsvenskan har rätt, historien förvandlas till detta för att demokratiska fundamentala principer glöms bort.
Demokrati är det mest effektiva sättet att förhindra våld mellan grupper, stater och människor på. Det får aldrig någonsin glömmas bort.
Artikeln har föranlett rejäla reaktioner. Inte från mig från början, jag hoppade artikeln trots att jag för en gångs skulle faktiskt hade köpt Aftonbladet på tåget i måndags. Men från den israeliska regeringen, och från den svenska ambassadören i Israel. Och när diskussionerna började, så var det inte svårt heller för mig att förstå upprördheten artikeln föranlett.
Den svenska ambassadören menade att regeringen skulle reagera mot artikeln, som man menade var antisemitisk. Att anse att artikeln är dåligt underbyggd, och kommer med riktigt ordentligt grova anklagelser, är inget märkligt. Märkligt är dock att såväl ambassadören som israels utrikesminister kräver att den svenska regeringen ska ta avstånd.
Även Sveriges utrikesminister Carl Bildt uttrycker på sin blogg förståelse för att människor upprörs. Men han klargör lika tydligt att det inte är hans uppgift som regeringsföreträdare att hysa åsikter om beslut kring publiceringar. Det ansaret ligger på ansvarig utgivare för Aftonbladet.
Frågan om yttrande- och tryckfrihet var i fokus även för ett par år sedan. Den danska tidningen Jyllands-posten valde att publicera karikatyrer på profeten Muhammed, med starka reaktioner från muslimska länder som följd. Regeringen, då socialdemokratisk, ville inte ge några kommentarer. När det framkom att justitieminister Freivalds sett till att karikatyrerna tagits bort från Sverigedemokraternas hemsida, så fick hon gå. Vilket var helt naturligt, även om Freivalds försökte mena att det handlade om rikets säkerhet.
Att regeringen nu och då har samma inställning är glädjande. Regeringen ska inte hysa åsikter om vad tidningar skriver. Det menar jag att dock andra politiker, och opinionsbildare, definitivt får ha. Likväl som Boström har rätt att yttra vad han vill inom lagens vida ramar, så har jag och andra tyckare rätt att såväl fördöma som bemöta det andra har sagt. Yttrandefrihet innebär även rätt att säga emot.
I sammanhanget är det även intressant att se på hur medierna förhållit sig till dessa två incidenter. När publiceringarna av karikatyrerna i Jyllands-posten gjordes så menade de flesta att denna yttrandefrihet är fundamental, och bilderna i sig hamnade i skymundan. Sydsvenskan var inne på samma linje och övervägde publicering, man kom fram till att de inte hade något nyhetsvärde. Vilket man däremot tyckte något år senare, och faktiskt publicerade de bilder som tidigare synts i Jyllands-posten.
När Sydsvenskan ledarsida skrev om detta igår:
Debatten, som borde handla om en obehaglig och illa underbyggd artikel på
Aftonbladets kultursidor i måndags, där lösa rykten och spekulationer kokas ihop
till en soppa som stinker av antisemitiskt tankegods, har genom ambassadör
Elisabet Borsiin Bonniers opåkallade inhopp, då hon å alla svenskars vägnar
fördömde artikeln, förvandlats till en fråga om pressfrihet.
Plötsligt
lyckas Aftonbladet framstå som offret.
Man kan inte vara tydligare: Aftonbladet har gjort fel, och att frågan kommit att beröra pressfrihet är fel fokus. Kontrasten gentemot Jyllands-postens publicering kunde knappast vara mer uppenbar.
En annan intressant infallsvinkel är de diskussioner som förts kring antisemetism. Det får aldrig, aldrig, bli så att en israelisk inidivid behandlas vare sig bättre eller sämre, för att han eller hon är israel. Samma sak om individen är jude. Eller muslim. Eller något annat. Antisemitism är inte värre än någon annan rasism. Samma måttstock ska gälla för alla människor.
Broströms artikel var inte underbyggd, och var därför ointressant. Anklagelserna är dock allvarliga, och reaktionerna logiska. Likväl är det oerhört allvarligt att Israels utrikesminister kräver cencur, och detta är faktiskt det mest allvarliga i den här historien. Sydsvenskan har rätt, historien förvandlas till detta för att demokratiska fundamentala principer glöms bort.
Demokrati är det mest effektiva sättet att förhindra våld mellan grupper, stater och människor på. Det får aldrig någonsin glömmas bort.
torsdag, juni 25, 2009
Frihet och förbud
Malmös fritidsnämnd fattade igår vid lunchtid beslutet att häva förbudet för kvinnor att bada utan bikinöverdel. En fråga som av oklara anledningar blivit hett omdebatterad, och utdraget från nämndens möte i april.
Frågan borde egentligen vara självklar. Regler ska gälla lika för alla, hygienen är viktig, och politiker ska inte lägga sig i hur folk klär sig. Och inte minst, regler ska följas av badgästerna.
Frågan om att kvinnor ska kunna bada topless är lika självklar som att män ska kunna det. Hygienmässigt finns ingen skillnad, sålunda ska reglerna vara lika utformade. Däremot ska ingen få lov att ha vanliga underkläder på sig, och dusch innan bad måste vara självklart.
Om någon trodde att detta väckt bestörtning bland Malmös muslimer, och inga andra, så är man ute och simmar på djupt vatten. Motståndare har funnits bland sossar och moderater, bland sverigedemokrater, och faktiskt även bland miljöpartister. "Intoleransen", eller förmågan att argumentera utan argument som jag hellre vill kalla det, har varit utbredd.
Sydsvenskans ledarsida menar att beslutet följer "svenska värderingar". Om det helt plötsligt betyder det så kan man väl vara glad. Men i och med att Frankrikes president Sarkozy verkar vara i färd med att förbjuda burka, heltäckande muslimsk dräkt, för att det "strider mot franska värderingar", så kan Reinfeldt ha stora problem när han nu går in som EU-ordförande.
Att från politiskt håll gå in och peta i hur folk ska klä sig borde inte vara värdigt en demokrati. Istället för att prata om att Turkiet inte borde få bli medlemmar i EU, så borde Sverige lyfta frågan om att EU ska införa sanktioner mot Frankrike, om man går vidare med frågan om burkaförbud.
Friheten är större i Malmö än i Paris.
Frågan borde egentligen vara självklar. Regler ska gälla lika för alla, hygienen är viktig, och politiker ska inte lägga sig i hur folk klär sig. Och inte minst, regler ska följas av badgästerna.
Frågan om att kvinnor ska kunna bada topless är lika självklar som att män ska kunna det. Hygienmässigt finns ingen skillnad, sålunda ska reglerna vara lika utformade. Däremot ska ingen få lov att ha vanliga underkläder på sig, och dusch innan bad måste vara självklart.
Om någon trodde att detta väckt bestörtning bland Malmös muslimer, och inga andra, så är man ute och simmar på djupt vatten. Motståndare har funnits bland sossar och moderater, bland sverigedemokrater, och faktiskt även bland miljöpartister. "Intoleransen", eller förmågan att argumentera utan argument som jag hellre vill kalla det, har varit utbredd.
Sydsvenskans ledarsida menar att beslutet följer "svenska värderingar". Om det helt plötsligt betyder det så kan man väl vara glad. Men i och med att Frankrikes president Sarkozy verkar vara i färd med att förbjuda burka, heltäckande muslimsk dräkt, för att det "strider mot franska värderingar", så kan Reinfeldt ha stora problem när han nu går in som EU-ordförande.
Att från politiskt håll gå in och peta i hur folk ska klä sig borde inte vara värdigt en demokrati. Istället för att prata om att Turkiet inte borde få bli medlemmar i EU, så borde Sverige lyfta frågan om att EU ska införa sanktioner mot Frankrike, om man går vidare med frågan om burkaförbud.
Friheten är större i Malmö än i Paris.
måndag, juni 08, 2009
Valanalys: De Gröna går framåt i Europa!
Så var valrörelsen slut för den här gången. De svenska platserna i EU-parlamentet fördelades igår, och även om det inte till 100 % är färdigräknat så är mandatfördelningen till nästan säkerhet klar, och man kan se tydliga utfall för olika partier på olika ställen, och försöka sig på olika slutsatser.
Piratpartiet framställs som valets skräll, där man med dryga 7 % får ett fast mandat, och även ett så kallat lissabonmandat. Det är förstås strongt, och bara att gratulera. Det ska bli spännande att se om PP klarar av att överleva denna plötsliga framgång. Det är inte bara så att makt korrumperar, utan det är också så att när grupperingar inom ett parti får makt, så kan balansen inom partiet rubbas att partiet faller isär. Vi får se hur det går.
Folkpartiet går kraftigt framåt och får över 13 %. Därmed blir man klart tredje största parti, och har häng på Moderaterna med sina 18 %. Det är positivt, eftersom FP i högre grad än Moderaterna i valrörelsen pratat om EU-frågor, även om man också kommit in på riksdagsfrågor som vilken valuta vi ska ha. Att Moderaterna gör ett katastrofval och slutar på mer än 8 procentenheter lägre än riksdagsvalet 2006 är förstås positivt för alla oss som inte gillar regeringsledarna.
Vänsterpartiet backar kraftigt, mer än en halvering. Detta är något förvånande, inte minst lokalt där siffrorna är likvärdiga med riksresultatet, eftersom vänstern varit aktiva och synts i valstugor och med valbockar över hela stan. För mig är det ett kvitto på att politiken faktiskt är viktigare än marknadsföringen för väljarna. Det går inte att luras med PR-trick.
Junilistan åkte ur EU-parlamentet med buller och bång. Även detta är oerhört positivt. Junilistan har framstått som ett oseriöst flummigt parti utan konsekvent eller tydlig politik. Det behövs medlemmar för att bygga ett parti, och det måste få ta tid. Jag tror inte tt Junilistan kommer ha energin att göra detta, och kommer därför tyna bort.
Centerpartiet och Kristdemokraterna backar också, även om båda behåller sina mandat. De båda hyfsat unga liberalerna Marie Wickberg och Abir Al-Sahlani kommer således inte in i parlamentet. Lite synd, jag hade gärna lämnat plats åt en av dem på bekostnad av en moderat, eller Kristdemokrat. För KD kommer möjligen den gamle räven Alf Svensson in, och inte förstanamnet Ella Bohin. Jag varken tycker eller tänker nåt i den frågan.
Feministiskt initiativ går fram och tar dryga 2 %. Gudrun Schyman var igår kväll nöjd, och betonade det långsiktiga arbetet. Det är riktigt tänkt, men jag är skepisk till att F! verkligen arbetar på det sätter. För mig framstår det som att det upphaussade riksdags- och EU-parlamentsvalen betyder allt för partiet, medan man alltför lite prioriterar kommunerna och landstingen. Det känns tråkigt, de feministiska frågorna finns i vardagspolitiken!
Socialdemokraterna gör ett mediokert val, och stannar kring de ca 25 % man fick i förra EU-parlamentsvalet. Troligen får man dock ett av lissabonmandaten, och går fram till 6 platser. I Stockholm stad gör man intressant nog ett katastrofalt val, och blir faktiskt först det fjärde största partiet, efter M, FP och MP.
Sverigedemokraterna är valets allra största förlorare, vid sidan av Junilistan. Det här valet var upplagt för SD, små partier har sin chans att slå sig in, och i Europa har det ofta varit en språngbräda för nationalistiska och främlingsfientliga partier. Men SD var långt ifrån. Vägen till riksdagen ser glädjande lång ut. Man går heller inte fram i Malmö.
Miljöpartiet De Gröna, slutligen, är tillsammans med Folkpartiet och Piraterna valets verkliga vinnare. De Gröna går fram till 10,9 %, en siffra som är ett gott kvitto på att vårt stöd blir allt större. Lokalt i Malmö får vi hela 11,7 %, och fördubblar oss jämfört med förra valet 2004, och även jämfört med allmänna val 2006. I 18 distrikt är De Gröna det allra största partiet, med en topp på hela 34,5 %. Våra duktiga kandidater, vår grymma politik med tydliga budskap, vår deklaration om gemensam politik med hela den gröna gruppen (som för övrigt går framåt stort totalt sett), och vårt okenventionella men demokratiska sätt att fastställa listan, lär ha bidragit till vårt goda resultat.
En annan positiv sak är valdeltagandet som kraftigt går fram. I Malmö ökade valdeltagandet med nästan 8 procentenheter. Det är mycket glädjande, även om det måste fortsätta öka.
Jag är oerhört nöjd med den gröna kampanjen och med det totala resultatet, både nationellt och lokalt. Grattis Piratpartiet! Lycka till att bygga upp partiet F!! Och stort grattis till oss Gröna.
Piratpartiet framställs som valets skräll, där man med dryga 7 % får ett fast mandat, och även ett så kallat lissabonmandat. Det är förstås strongt, och bara att gratulera. Det ska bli spännande att se om PP klarar av att överleva denna plötsliga framgång. Det är inte bara så att makt korrumperar, utan det är också så att när grupperingar inom ett parti får makt, så kan balansen inom partiet rubbas att partiet faller isär. Vi får se hur det går.
Folkpartiet går kraftigt framåt och får över 13 %. Därmed blir man klart tredje största parti, och har häng på Moderaterna med sina 18 %. Det är positivt, eftersom FP i högre grad än Moderaterna i valrörelsen pratat om EU-frågor, även om man också kommit in på riksdagsfrågor som vilken valuta vi ska ha. Att Moderaterna gör ett katastrofval och slutar på mer än 8 procentenheter lägre än riksdagsvalet 2006 är förstås positivt för alla oss som inte gillar regeringsledarna.
Vänsterpartiet backar kraftigt, mer än en halvering. Detta är något förvånande, inte minst lokalt där siffrorna är likvärdiga med riksresultatet, eftersom vänstern varit aktiva och synts i valstugor och med valbockar över hela stan. För mig är det ett kvitto på att politiken faktiskt är viktigare än marknadsföringen för väljarna. Det går inte att luras med PR-trick.
Junilistan åkte ur EU-parlamentet med buller och bång. Även detta är oerhört positivt. Junilistan har framstått som ett oseriöst flummigt parti utan konsekvent eller tydlig politik. Det behövs medlemmar för att bygga ett parti, och det måste få ta tid. Jag tror inte tt Junilistan kommer ha energin att göra detta, och kommer därför tyna bort.
Centerpartiet och Kristdemokraterna backar också, även om båda behåller sina mandat. De båda hyfsat unga liberalerna Marie Wickberg och Abir Al-Sahlani kommer således inte in i parlamentet. Lite synd, jag hade gärna lämnat plats åt en av dem på bekostnad av en moderat, eller Kristdemokrat. För KD kommer möjligen den gamle räven Alf Svensson in, och inte förstanamnet Ella Bohin. Jag varken tycker eller tänker nåt i den frågan.
Feministiskt initiativ går fram och tar dryga 2 %. Gudrun Schyman var igår kväll nöjd, och betonade det långsiktiga arbetet. Det är riktigt tänkt, men jag är skepisk till att F! verkligen arbetar på det sätter. För mig framstår det som att det upphaussade riksdags- och EU-parlamentsvalen betyder allt för partiet, medan man alltför lite prioriterar kommunerna och landstingen. Det känns tråkigt, de feministiska frågorna finns i vardagspolitiken!
Socialdemokraterna gör ett mediokert val, och stannar kring de ca 25 % man fick i förra EU-parlamentsvalet. Troligen får man dock ett av lissabonmandaten, och går fram till 6 platser. I Stockholm stad gör man intressant nog ett katastrofalt val, och blir faktiskt först det fjärde största partiet, efter M, FP och MP.
Sverigedemokraterna är valets allra största förlorare, vid sidan av Junilistan. Det här valet var upplagt för SD, små partier har sin chans att slå sig in, och i Europa har det ofta varit en språngbräda för nationalistiska och främlingsfientliga partier. Men SD var långt ifrån. Vägen till riksdagen ser glädjande lång ut. Man går heller inte fram i Malmö.
Miljöpartiet De Gröna, slutligen, är tillsammans med Folkpartiet och Piraterna valets verkliga vinnare. De Gröna går fram till 10,9 %, en siffra som är ett gott kvitto på att vårt stöd blir allt större. Lokalt i Malmö får vi hela 11,7 %, och fördubblar oss jämfört med förra valet 2004, och även jämfört med allmänna val 2006. I 18 distrikt är De Gröna det allra största partiet, med en topp på hela 34,5 %. Våra duktiga kandidater, vår grymma politik med tydliga budskap, vår deklaration om gemensam politik med hela den gröna gruppen (som för övrigt går framåt stort totalt sett), och vårt okenventionella men demokratiska sätt att fastställa listan, lär ha bidragit till vårt goda resultat.
En annan positiv sak är valdeltagandet som kraftigt går fram. I Malmö ökade valdeltagandet med nästan 8 procentenheter. Det är mycket glädjande, även om det måste fortsätta öka.
Jag är oerhört nöjd med den gröna kampanjen och med det totala resultatet, både nationellt och lokalt. Grattis Piratpartiet! Lycka till att bygga upp partiet F!! Och stort grattis till oss Gröna.
torsdag, juni 04, 2009
Jag har röstat
Idag, två dar innan Valdagen, så fick jag till slut med mig röstkortet när jag cyklade bort till Malmö högskola. In i valbåset, studerandes den lista jag egentligen kan utantill ett par varv. Vem skulle kryssas? Eller kryzzas? Eller chryssas? Eller kanske kryffas? Efter viss vånda valde jag till sist min kandidat. Det blev en kvinna.
fredag, maj 29, 2009
Vänstern och SD i samma båt
I veckans nummer av den socialistiska veckotidningen Efter arbetet så ställs ett antal frågor till olika kandidater till EU-parlamentet från de olika partierna. Kandidaterna får lite olika frågor, men en av frågorna som alla får är huruvida EU:s utvidgning bör fortsätta, och särskilt med tanke på Turkiet.
De flesta partier svarar att Turkiet måste leva upp till mänskliga rättigheter, men sedan kan bli en tillgång. Alla partier utom två. Sverigedemokraterna, förstås. Och Vänsterpartiet!
Vilmer Andersen, regionråd för V i Skåne, är den som besvarat frågan "Är du positiv till en utvidgning av EU? Ska Turkiet få komma med?"
Och svaret lyder:
– Nej, inte till Turkiet, de är inte mogna. Man måste uppfylla de mänskliga rättigheterna, dessutom är Turkiet ett gränsområde som kanske inte tillhör Europa. Man kan ha bilateralt samarbete, men de ska inte vara medlem, det passar inte alls.
Vänsterpartiet menar således att det "inte passar" att Turkiet blir medlemmar, eftersom landet "kanske inte tillhör Europa". Helt plötsligt handlar det om annat än mänskliga rättigheter!
Vänsterpartiet bör tydligt besvara frågan vad man anser om framtida turkiskt medlemskap. För mig är frågan både viktig och självklar: Turkiet ska få bli medlemmar om man uppfyller specifika krav på mänskliga rättigheter, och man ska få en tydlig tidsplan att arbeta efter.
Frågan är om Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är överens?
De flesta partier svarar att Turkiet måste leva upp till mänskliga rättigheter, men sedan kan bli en tillgång. Alla partier utom två. Sverigedemokraterna, förstås. Och Vänsterpartiet!
Vilmer Andersen, regionråd för V i Skåne, är den som besvarat frågan "Är du positiv till en utvidgning av EU? Ska Turkiet få komma med?"
Och svaret lyder:
– Nej, inte till Turkiet, de är inte mogna. Man måste uppfylla de mänskliga rättigheterna, dessutom är Turkiet ett gränsområde som kanske inte tillhör Europa. Man kan ha bilateralt samarbete, men de ska inte vara medlem, det passar inte alls.
Vänsterpartiet menar således att det "inte passar" att Turkiet blir medlemmar, eftersom landet "kanske inte tillhör Europa". Helt plötsligt handlar det om annat än mänskliga rättigheter!
Vänsterpartiet bör tydligt besvara frågan vad man anser om framtida turkiskt medlemskap. För mig är frågan både viktig och självklar: Turkiet ska få bli medlemmar om man uppfyller specifika krav på mänskliga rättigheter, och man ska få en tydlig tidsplan att arbeta efter.
Frågan är om Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är överens?
tisdag, maj 05, 2009
integritet och öppenhet
Piratpartiet (PP) fick häromdagen 5 % i en mätning inför valet till EU-parlamentet, och vem vet, kanske kommer det lila partiet ta sig in. Med tanke på junilistans 3 mandat förra valet 2004 så är det inte alls otänkbart, även om jag fortfarande inte tror att det kommer bli så.
Frågorna Piratpartisterna driver handlar om integritet. Att inte övervakas på nätet, att fritt få dela upphovsrättsskyddad kultur och att slopa patenten är frågorna PP går till val på.
Frågor om integritet och att slippa bli övervakad i alla sammanhang är givetvis viktiga, men det finns även en annan sida av integritet som också är viktig: Öppenhet. Den svenska offentlighetsprincipen är grundlagsskyddad, liksom meddelarfriheten och yttrandefriheten. Alla dessa grundpelare står faktiskt stick i stäv med integriteten. Även maktens män är ju individer med rätt till sin integritet.
Alla upprättade allmänna handlingar hos svenska myndigheter ska omedelbart lämnas ut om någon vill ha dem, oavsett vem som efterfrågar dem och oavsett vad syftet är. Här är det också viktigt att inte blanda ihop begreppen: En myndighet är här en person som arbetar med att verkställa politiskt fattade beslut. Såväl kuratorn på Blåsippans mellanstadieskola som kommunalrådets sekreterare är egna myndigheter, som fattar myndighetsbeslut i sitt dagliga arbete. Om någon vill ta del av inkommen post, så har myndigheten skyldighet att lämna ut detta, utan oskäligt dröjsmål.
Yttrande- och tryckfriheten är i Sverige långtgående, och vem som helst får i princip skriva vad som helst om vem som helst. Gränsen går vid kränkning, förtal eller hets. I övrigt är vi alla fria att skriva om våra politiker, lärare, grannar, familjer, granngårdens barn eller arbetsgivare.
Dessa rättigheter som vi tar för givna har tyvärr hamnat i skymundan i alla diskussioner kring integriteten. Miljöpartiet har i så många EU-parlamentsval jag kan minnas drivit frågan om ökad öppenhet i EU, och vid förra valet tyckte 55 % av väljarna att det var en mycket viktig fråga. Frågan om integritet fanns över huvud taget inte med då.
Givetvis kan man invända att integritet och öppenhet är två sidor av samma mynt, att såväl integritet som öppenhet krävs för en fungerande demokrati. Och det är naturligtvis riktigt, precis som man kan ha uppfattningen att ett militärt försvar är förutsättningen för en hållbar fred, att en god miljöpolitik förutsätter ekonomisk tillväxt, eller att disciplin förutsätter kreativitet. Men, även om de båda är förutsättningar, så är det ändå olika sidor som drar åt olika håll.
Om en offentlig kamera filmar mig utan min vetskap, så kan jag hävda att min integritet kränks, oavsett om jag i den stunden begår ett brott eller inte. De flesta bryr sig förstås inte om min kränkta integritet om jag ertappas med brott, det tycker kanske att det är bra tillochmed, men det är en annan sak. Liksom de flesta tycker att makthavare ska granskas, deras integritet kränks likväl.
Miljöpartiet och Piratpartiet gör rätt i att ge frågorna om integriet fokus och stor betydelse. Men man får inte glömma bort den andra viktiga biten: Öppenheten. Tryckfrihet- och yttrandefrihet kan vara lätt att stå bakom, men även värre inskränkningar än så är motiverade i ett demokratiskt samhälle.
Om detta må vi också prata om i valrörelsen.
Frågorna Piratpartisterna driver handlar om integritet. Att inte övervakas på nätet, att fritt få dela upphovsrättsskyddad kultur och att slopa patenten är frågorna PP går till val på.
Frågor om integritet och att slippa bli övervakad i alla sammanhang är givetvis viktiga, men det finns även en annan sida av integritet som också är viktig: Öppenhet. Den svenska offentlighetsprincipen är grundlagsskyddad, liksom meddelarfriheten och yttrandefriheten. Alla dessa grundpelare står faktiskt stick i stäv med integriteten. Även maktens män är ju individer med rätt till sin integritet.
Alla upprättade allmänna handlingar hos svenska myndigheter ska omedelbart lämnas ut om någon vill ha dem, oavsett vem som efterfrågar dem och oavsett vad syftet är. Här är det också viktigt att inte blanda ihop begreppen: En myndighet är här en person som arbetar med att verkställa politiskt fattade beslut. Såväl kuratorn på Blåsippans mellanstadieskola som kommunalrådets sekreterare är egna myndigheter, som fattar myndighetsbeslut i sitt dagliga arbete. Om någon vill ta del av inkommen post, så har myndigheten skyldighet att lämna ut detta, utan oskäligt dröjsmål.
Yttrande- och tryckfriheten är i Sverige långtgående, och vem som helst får i princip skriva vad som helst om vem som helst. Gränsen går vid kränkning, förtal eller hets. I övrigt är vi alla fria att skriva om våra politiker, lärare, grannar, familjer, granngårdens barn eller arbetsgivare.
Dessa rättigheter som vi tar för givna har tyvärr hamnat i skymundan i alla diskussioner kring integriteten. Miljöpartiet har i så många EU-parlamentsval jag kan minnas drivit frågan om ökad öppenhet i EU, och vid förra valet tyckte 55 % av väljarna att det var en mycket viktig fråga. Frågan om integritet fanns över huvud taget inte med då.
Givetvis kan man invända att integritet och öppenhet är två sidor av samma mynt, att såväl integritet som öppenhet krävs för en fungerande demokrati. Och det är naturligtvis riktigt, precis som man kan ha uppfattningen att ett militärt försvar är förutsättningen för en hållbar fred, att en god miljöpolitik förutsätter ekonomisk tillväxt, eller att disciplin förutsätter kreativitet. Men, även om de båda är förutsättningar, så är det ändå olika sidor som drar åt olika håll.
Om en offentlig kamera filmar mig utan min vetskap, så kan jag hävda att min integritet kränks, oavsett om jag i den stunden begår ett brott eller inte. De flesta bryr sig förstås inte om min kränkta integritet om jag ertappas med brott, det tycker kanske att det är bra tillochmed, men det är en annan sak. Liksom de flesta tycker att makthavare ska granskas, deras integritet kränks likväl.
Miljöpartiet och Piratpartiet gör rätt i att ge frågorna om integriet fokus och stor betydelse. Men man får inte glömma bort den andra viktiga biten: Öppenheten. Tryckfrihet- och yttrandefrihet kan vara lätt att stå bakom, men även värre inskränkningar än så är motiverade i ett demokratiskt samhälle.
Om detta må vi också prata om i valrörelsen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
