Kandidat till regionfullmäktige!

I somras bestämde jag mig för att kandidera i valet 2010. Jag kommer att kandidera till regionfullmäktige.

Region Skåne är en intressant region. Den har, tillsammans med Västra Götaland, permanent utökat ansvar för ett flertal områden, som inte andra traditionella landsting fått (ännu). Det gäller regionala utvecklingsfrågor, tillväxt, infrastruktur och kollektivtrafik.

Inför den medlemsomröstning som ska avgöra listornas utseende så har jag skickat in nedanstående presentation:

Jorden är 5 miljarder år gammal. Mycket i världen har aldrig varit bättre än det är nu, men samtidigt finns det flera saker som är mer krisfyllda nu än tidigare under människans existens. Därför är jag politiskt engagerad i Miljöpartiet de Gröna. Jag kandiderar i första hand till regionfullmäktige i valet 2010.

Den enskilt viktigaste politiska frågan alla kategorier är klimatfrågan. Vi måste i alla sammanhang bedriva en politik för att åstadkomma förändring, för tyvärr går mycket fortfarande åt fel håll på klimatområdet. Region Skåne ska inte satsa några pengar på flygplatser och motorvägar.

Jag älskar frihet och demokrati. Varje individ är unik och har rätt att fatta sina egna beslut, så länge det inte går ut över någon annan. Gemensamma beslut ska fattas så nära människor som möjligt. Jag vill därför att Region Skåne och våra kommuner ska få utökad makt på bekostnad av riksdagen, samtidigt som många frågor bäst avgörs av var och en. Andra viktiga frihetsfrågor är integritet, jämställdhet, HBT-personers rättigheter och frågor som rör nyanlända människor från andra länder, till exempel adekvat information hemspråket.

Klimatkrisen och den ekonomiska krisen gör det ännu viktigare att arbeta för att rationalisera verksamheterna så att de kan bedrivas mer effektivt. Men det är mycket viktigt att komma ihåg att effektivitet inte bara handlar om ekonomi, utan fokus ska vara kvalitet: vi ska eftersträva bättre service för varje spenderad skattekrona.

Att åstadkomma ekologisk och social hållbarhet är ingen tebjudning. Vi gröna måste ta ansvar och stå upp för de beslut vi måste ta. Samtidigt måste vi för att uppnå resultat samarbeta med andra partier. Jag kommer att vara beredd att samarbeta med alla partier utom Sverigedemokraterna.
Efter flera års kommunpolitiskt arbete, som jag hoppas kunna fortsätta i någon form, så ser jag det som mycket spännande att kandidera till den regionala nivån. Jag hoppas på att få medlemmarnas förtroende att stå på valbar plats på listan.

Blockpolitik och majoritetsprincipen

Long time no see. Men även om bloggen inte uppdateras som förr i tiden, så kan ihärdiga läsare fortfarande se fram emot mer utfylliga analyser med ojämna mellanrum. Smalare men vassare, med andra ord.

Ämnet för dagen är Blockpolitik och miljöpartiets utveckling. Inte minst mot bakgrund av Birger Schlaugs ihärdiga analyser både här och där. Det förra språkröret, och de Grönas främsta företrädare på 90-talet, menar huvudsakligen i sin kritik att miljöprtiets tillväxt- och konsumtionskritik suddats ut, att planerna på koalitionen med (s) och (v) banar väg för ett tvåpartisystem, och att ett nytt parti behövs för att stå fritt från blockpolitiken, och ta tillbaka det miljöpartiet stod för på 80-talet.

Schlaug, och en del andra som håller med honom i högre eller lägre utsträckning, gör en grov feleanalys i frågan om blockoberoende och om ett nytt parti som ska stå "utanför" denna.

Jag förnekar inte att det finns två block i riksdagen idag. Ett borgerligt, som stöder regeringen, och ett rödgrönt, som vill bilda regering efter valet 2010. Men att dessa block skulle vara bestående är inte gjutet i sten, och det är den felanalysen Schlaug med flera gör. Att man ingår i en koalition med andra partier, eller politiska "block", gör inte att "blocken" inte kan komma att ändras framöver. Partier utvecklas, nya bildas, andra går under, och vilka som har nytta av att samverka med vilka förändras. Styrkan inom konstellationer förändras med allmänna val. Ingenting är statiskt. Ett rödgrönt block finns idag, precis som ett borgerligt, men det kan ändras idag och imorgon.

Regeringen styr riket enligt regeringsformen. Regeringen kan avsättas om en riksdagsmajoritet röstar för ett misstroende. Indirekt så måste regeringen ha stöd, aktivt eller passivt, av en riksdagsmajoritet. Det är en sund princip som de allra flesta ställer sig bakom. Särskilt eftersom alternativet, med enmansvalkretsar a' la England, innebär ett riktigt tvåpartisystem.

Det svenska systemet innebär således att partier måste gå ihop, om inget parti ensamt vinner majoritet. Något som hänt vid ett par tillfällen då (s) gjort det, men det lär knappast hända på länge igen, och tur är väl det. Det är bra. Det innebär nämligen att en mångfald av både partier och viljeinriktningar tar plats såväl hos majoriteten som hos opposition, vilket vi kan se idag. Och även om den nuvarande regeringen domineras av moderater, så har även de andra borgerliga partierna fått igenom hjärtefrågor.

Att stå "fri från blockpolitiken", som Schlaug förespråkar, innebär med det svenska systemet att man vill stå utanför inflytande och makt. Man vill tycka saker, men inte gå ihop med andra partier och jämka sig samman till majoritetsbeslut som drivs igenom. Man tror att ställa sig utanför är att ta ansvar. Man tror helt felaktigt att man låser in sig för framtiden genom att göra uppgörelser i nuet.

Invändningen som kommer är då att man vill "stå fri innan valet", och göra uppgörelser och kompromisser efteråt. Två allvarliga invändningar finns mot det, som gör en sån hållning orimlig ur grönt perspektiv:

1) Det stärker de stora partierna, i dagsläget (s) och (m). De som har organisation, inarbetade nätverk, erfarenheter, med mera, gynnas av ostrukturerade korta förhandlingar. Att grundligt diskutera hur processer ska gå till, hur man ska ge och ta, med mera, skapar en mer jämlik förhandlingssituation. Att "vänta till efter valet" är ur den aspekten att välja mindre politisk mångfald och mindre inflytande för mindre partier.

2) Det ger partiledningarna mer makt på väljarnas bekostnad. Genom att inte "binda sig" innan valet, får partiledningarna fritt spelutrymme att hitta allianser efter eget behag. Väljarna får finna sig i att titta på och med vissa risker finna sig i att bli lurade. Det är en attityd som inte borde vara grön, men som kommit att bli det på grund av en rubbad självbild som några som står över alla andra. Eller "utanför blockpolitiken", som man uttrycker det.

Sammanfattningsvis, vill man påverka kan man inte stå utanför, såvida man inte får egen majoritet. Ju tidigare man är i en förhandlingsprocess, ju större chans har man att påverka innehållet i kompromissen. Och att man är inne i en förhandlingsprocess gör inte att man bundit upp sig för all framtid.

Den andra delen av Schlaugs kritik mot konsumtions- och tillväxtkritiken i Miljöpartiet blivit alltmer undanskymt, stämmer delvis. De Gröna har förvisso fortfarande sitt politiska fokus på livskvalitet, lyfter fram möjlighet till deltid när andra pratar om rätt till heltid och vill ta ut delar av tillväxten i sänkt arbetstid. Men att driva en politik för nolltillväxt är svårt. Att det skapas stora svårigheter i Malmös kommunalekonomi när inkomstökningen stannar vid 3,2 procent istället för 4,0, talar sitt tydliga språk. Att ett nytt grönt parti skulle kunna reda ut frågan på ett bättre sätt än Miljöpartiet har gjort tror jag däremot inte ett ögonblick på.

Jag skulle gärna ställa tre stulna frågor till Birger Schlaug: Vad vill du göra, hur vill du göra det, och med vem vill du göra det?

I spåkulan: 2010, ett politiskt rymdäventyr

Många politiktyckare spekulerar hur det ska gå efter valet 2010. Ny borgerlig regering, ny s-regering, s-v-mp-regering, s-mp-regering, m-fp-kd-c-mp-regering, eller något annat. Inför förra valet satsade jag på en högoddsare till regering: s + m. Det gick inte, den gången. Att oddset var högt, 1001 gånger pengarna, säger bara att det var osannolikt då. Samma odds var det nämligen på Mona Sahlin som ny socialdemokratisk partiordförande...

Nåväl. Om man ska lära av historien och försöka se framåt ännu en gång, hur bör man då resonera? Det beror på vilka premisser man väljer att bygga sitt resonemang på. De jag kan tänka mig att kalkylera med är följande, eftersom jag inte tror att nuvarande regering kommer att få en riksdagsmajoritet återigen.

* Kristdemokraterna åker ur riksdagen. Det både tror och hoppas jag.

* Vänsterpartiet åker inte ur riksdagen. Lika säkert som att vänsterpartiet alltid lägger sig när det gäller, lika säkert är att de stannar i riksdagen. Det finns tillräckligt med strategiska sossar, och vänstersossar, för att det inte ska vara något problem.

* Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Antagligen. eller kanske. Om de inte kommer in i EU-parlamentet så kommer de heller inte in i riksdagen. Men mitt resonemang om slutligt resultat faller inte med (sd):s inträde i riksdagen.

* (s) och (mp) får inte ensamma majoritet. Om s och mp får egen majoritet, så blir detta den nya regeringskoalitionen. Och egentligen så är det nog det jag tror blir fallet. Men isåfall blir det en alltför förutsägbar gissning om framtiden. Och en förutsägbar blogg är en tråkig blogg. Därför får en premiss vara att s och mp inte får majoritet.

* Den sista premissen: Det kommer bli spänningar mellan de borgerliga partierna. Eftersom oppositionen kommer leda i opinionsmätningar även framöver.

Dessa premisser leder till slutsatsen: Nästa regering kommer bestå av socialdemokraterna och folkpartiet.

När Maria Ferm i Veckans debatt fick frågan "är folkpartiet det riksdagsparti som är längst åt höger idag?" så svarade hon helt rätt "deras skolpolitik är iallafall inte liberal". Hon kunde, om hon inte varit språkrör utan politisk analytiker, svarat att folkpartiet tvärtom är borgerlighetens vänster. Det är dom som vill ha fortsatt höga sjukförsäkringar, det är dom som vill prioritera medelklassen. Deras skolpolitik skiljer sig inte på några större sätt. Båda resonerar liknande i jämställdhets- och integrationsfrågor.
Folkpartiet har heller inte, till skillnad mot centerpartiet, drivit näringslivsfrågor på samma sätt. De har heller inte retat upp fackförbunden som moderaterna och centern.

För socialdemokraternas perspektiv så vore ett samarbete med fp betydligt mer lättsmält, än ett moderatsamarbete. Många inom (s) skulle också föredra det framför en koalitionsregering med de Gröna.

För folkpartiet vore det svårare. Men visst går det. Man visade efter valet 2002 att man är beredda att samarbeta för att uppnå kompromisser. Och man kommer ha många prioriteringar som är snarlika socialdemokraternas. Och man kommer få fler ministerposter än i nuvarande regering, som är moderatdominerad.

Socialdemokraterna och folkpartiet 2010 alltså. Kom ihåg var du läste det först.

---
Uppdatering: Ytterliggare ett tecken som styrker spåkulans tillförlitlighet.

Liberal konsekvens

Om ett och ett halvt år är det val till EU-parlamentet. I brist på andra motargument så kommer röda och blå partier att hävda att en röst på De Gröna är en bortkastad röst, eftersom det står i vårt partiprogram att vi vill gå ur EU. Man kommer inte att prata om hur man själva ställde sig till olika miljöfrågor i parlamentet, alliansen kommer inte berätta det faktum att centerpartiet och folkpartiet sitter i en partigrupp i parlmanetet, medan kristdemokraterna och moderaterna sitter i en annan. Kort sagt, visionerna kommer lysa med sin frånvaro. Det mesta kommer handla om en mellantid för regeringen inför det "riktiga" valet 2010.

Jo, lite pessimistisk är jag. Jag hoppas jag har fel. Jag, Anders och Malin ska iallafall se till att De Gröna i Malmö gör den bästa EP-valrörelsen någonsin!

Och på tal om utträdeskrav och att man inte ska kandidera till församlingar man inte gillar: Folkpartiet slår som vanligt rekord i grenen politisk konsekvens. Folkpartiet brukar vara de som oftast lyfter fram miljöpartiets EU-motstånd. Partiet har även länge krävt att stadsdelarna i Malmö Stad borde avskaffas. Och en kraftfullare reservation än den som kom in under remissrundan i ny organisation för Malmö Stad får man leta efter.

Om någon ifrågasätter att folkpartiet tillsätter ledamöter till dessa organ man så kraftfullt tar avstånd från? Nej nej. Det är inte ens någon som förväntar sig att folkpartiet ska leva som man lär.

Fredrik vill rösta

Fredrik Reinfeldt vill vänta med den nya regionindelningen av Sverige till efter valet 2010. "Väljarna måste få chansen att säga till om den största organisationsförändringen på hundra år i Sverige", har han sagt.

Vad Fredrik egentligen menar är "moderaterna har inte kunnat enas om en enhetlig partilinje, därför låter vi bli med att ta beslut i frågan tills känslorna kylts ner lite".

Reinfeldt får gärna motbevisa mig, att han kommit till en djupare insikt om att viktiga demokratifrågor måste föregås folkomröstning. Isåfall kunde han kanske kika på den här frågan?

Peter Eriksson om vänstern

Språkröret Peter Eriksson är intervjuad i dagens Svenska Dagbladet. Artikeln handlar om att Peter Eriksson vill att miljöpartiet och socialdemokraterna ska gå fram som ett regeringsalternativ till valet 2010. Han vill inte låta vänsterpartiet vara med. Eller, kan man också tolka det som, tror han inte att vänsterpartiet vill vara med.

Jag är osäker på var vänstern står och vad de vill. Det låter som om de tänker driva en valrörelse bara på återställare. Det är oklart om de ens vill vara med i ett sådant här regeringsalternativ.

Och självklart är det osäkert. Det är massor med saker som skiljer partierna åt. (mp) och (v) vilar helt enkelt på olika värdegrund. Själv är jag också mycket skeptisk till vänsterpartiet som parti. Man är så van att agera dörrmatta åt (s), utan att någonsin få cred eller ens en klapp på axeln, att man får lillebrorsko(mp)lex för miljöpartiet, som helt frankt kan hota med att rösta med borgare. Och därmed få igenom mindre, trots att man är större.

Givetvis är det flera vänsterpartister som kommenterar. Och inte i så om-Peter-positiva ordalag.

Jag tycker Peter har helt rätt i sin v-kritik. Att däremot påstå att s och mp "har något framtidsinriktat att erbjuda svenska folket" vill jag först se något konkret av. Eriksson sa precis samma sak sommaren 2006, men fick inte det minsta svarsmål från socialdemokraterna. Risken finns att mp i sin iver efter att få gå ihop med s går i vänsterfällan. Man blir dörrmatta åt (s) i ett tidigt skede och kan sedan inte hota med att gå ihop med alliansen.

Det finns också gigantiska politiska skillnader mellan s och mp, kanske större än mellan mp och v. Det handlar om synen på demokrati, på människor, på försvaret och handel, ja listan kan göras längre Även partikulturen är extremt annorlunda.

Och visst kan man diskutera huruvida det är realistiskt att tro att (s) och (mp) får ensam majoritet. Det lär krävas uppåt 10 procent för mp och ungefär 40 för s. Om nu inte (v) är beredda att agera dörrmatta även åt mp? Men den regeringen lär bli bräckligare än vad jag vill vara med om...