gärna bonus, men först en rejäl pension

Först, kärnkraftsuppgörelsen som presenterades i söndags mellan S, V och MP, den rödgröna konstellation som ska överta regeringsmakten och ställa om Sverige till ett hållbart land, har diskuterats på lite olika gröna bloggar och i andra medier. Jag ar svårt att förstå upprördheten som finns hos en del. Man är överens om inriktningen men mer deltaljerade överenskommelser återstår. Bra så, och särskilt att det byggs upp ett alternativ till alliansen. Nu blir det politik av energifrågan, och det gynnar oss eftersom vi har den bästa politiken.

(Men en sak till: Så gott som alla kritiker av uppgörelsen, som Carl Schlyter och Birger Schlaug, appallerar gång på gång till de olika linjerna 1, 2 och 3 vid folkomröstningen för 29 (!) år sen. Grabbar, känn er fett lurade. Det har aldrig och kommer aldrig finnas tre alternativ. Att jämföra uppgörelser av något slag, bra som dålig, med kärnkraftsalternativen 1980 är befängt. Antingen strävar man efter att bygga/underhålla kärnkraft, eller så strävar man efter att avveckla/inte bygga. Alliansen är inne på utbyggnadslinjen, de rödgröna är inne på avvecklingslinjen. Svårare än så är det inte.)

Kärnkraften har dock kommit helt i skuggan av "Wanjagate", LO-bossen som aggressivt klagat på direktörsbonusar, men själv beviljat förmånliga bonus- och pensionsavtal i de styrelser hon suttit i. Det övergår mitt förstånd att man kan göra en sån uppenbar tabbe, men personligen drar jag två lärdomar av det inträffade:

1) Man ska inte ha för många uppdrag. Ingen kan sköta 25 styrelseuppdrag och samtidigt ha ett jobb med 60-80-timmars arbetsvecka. Hur hög arbetsförmåga man än har. Den gröna principen mot mångsyssleri känns ibland alltför strikt och förlegad, men det gäller sannerligen att inte hamna fel åt andra hållet heller.

2) Medier kan förhålla sig rätt neutrala även när man har band till politiker av olika skäl. Gröna klagar ofta över att betald reklam i tidningar leder till lojaliteter. Aftonbladet har varit bland de hårdaste kritikerna av Wanja Lundby-Wedin. Trots att Wanja är vice ordförande i styrelsen för Aftonbladet.

Om Wanja bör avgå som LO-ordförande? Jadå, men inte av det skälet. LO bör välja in någon som står fri från socialdemokratiska partiet, och istället företräda sina medlemmar och vara lojal mot dem.

Det är med arbetstidsfrågan vi vinner

Man ska inte stirra sig blind på opinionsmätningar när man analyserar ett politiskt förslag eller en politisk situation. Det har länge varit min grundinställning. Det finns hur många exempel som helst på frågor där väljarna inte valt som man utifrån analyser trott. Det kan förstås i sin tur bero på många olika saker, som att man inte tänkt igenom frågeställningen ordentligt.

Många gröna frågar sig dock, med visst fog, varför inte miljöpartiet lyfter i opinionsmätningarna, med tanke på den klimatdebatt som förs och som ju borde gynna oss. Vi har den mest genomtänkta politiken, objektivt sett. Vi har även den bästa och mest kostnadseffektiva politiken för en omställning av samhället. En del menar att miljöfrågorna aldrig kommer lyfta oss, som Birger Schlaug. Maria Ferm tycker att vi ska byta namn till De Gröna och prata mer om andra frågor.


Miljöpartiet De Gröna har tydligt prioriterat klimatet som den främsta paradfrågan under mandatperioden. Jag säger inte att det är en misslyckad prioritering med hänvisning till opinionsmätningarna. Men jag hävdar att det är ett stort och otympligt område. Det är alltför brett. Vi måste få tillbaka några frågor som är våra, där vi är de som tillfrågas när det kommer upp till debatt, på samma sätt som flyktingfrågan var den under förra mandatperioden.

Arbetstidsfrågan. Det är den vi ska lyfta och driva. Av flera skäl.

* Frågan har en tydlig klimatkoppling, och det är viktigt då jag menar att vi inte ska lämna klimatfrågan, utan tvärtom göra den mer tydlig. Ta ut den ökade tillväxten i mer fri tid, istället för ökad prylkonsumtion.

* Det är en klockren jämställdhetsfråga, eftersom kvinnor oftare är deltidsarbetande med dagens timtal, och gör 80 procent av det obetalda hemarbetet. Det är också en jämställdhetsfråga som är tydlig, vilket inte alltid jämställdhetsfrågor är.

* Vi har potential att vinna väljare. Eftersom inget parti driver frågan så har vi här en jättechans att vinna över alla de som faktiskt ser det som en viktig fråga. Inte minst med tanke på det socialdemokratiska kvinnoförbundets beslut att slopa kravet härom året.

* Det gör oss unika. Vi får chans att sticka ut. Få mediautrymme. Äga en fråga.

* Det borde kunna ena miljöpartiet internt. Det är en gammal fråga äldre medelmmar lätt appellerar till, och som kan argumentationen. Men samtidigt fräsch eftersom ingen pratat om den på länge.

* Vi får en bra chans att angripa att facken, istället för att bli angripna. De har inte jobbat med den här frågan alls, utan haft "rätt till heltid" (dvs 40-timmarsvecka) som det överhängande målet. Frågan om arbetstiden är uppenbarligen för viktig för att lämnas i händerna på LO, kan vi med fog hävda.

Kort sagt, gör arbetstidsfrågan till vår prioriterade fråga 2008.

Inför karenstid

Att vara engagerad i både näringsliv och politik är ofta känsligt, åtminstone om det handlar om större företag. När den gamle näringsministern Björn Rosengren snabbt gick över till Tele2, fanns det självklart massor med problem, då han i sin ministerroll haft hand om Telia och försäljningen av detsamma.

På samma sätt kritiserades Göran Persson, för att alltför snabbt ge sig in i näringslivet efter sitt politiska avslut. Och under ett seminarium i Almedalen så kritiserade Karin Svensson Smith (mp) flera gamla riksdagskollegor i trafikutskottet, för att nu lobba på henne i helt nya roller.

Och visst, jag håller definitivt med om att det finns problem med det. Även om det antagligen är svårt att praktiskt komma tillrätta med det.

Ett annat snarlikt problem törs ingen diskutera. Nämligen hur många som håller på med fackliga frågor samtidigt som de är politiskt engagerade. Där gäller hos socialdemokraterna närmast motsatsen. Det är knappast en slump att LO:s ordförande har en plats i socialdemokraternas verkställande utskott.

Likväl så är det ett demokratiskt problem, när en intresseorganisation är så involverat i ett politiskt parti.

Inför en karensperiod för politiker som går in i fackföreningsrörelsen!

Helt (LO)st

Läser om Beda Trädgårdsbutik på Birgers blogg, och tanken slår mig hur mycket LO i allmänhet och Kommunal i synnerhet har att lära av det privata näringslivet.

Man ska rationalisera, och satsa på kärnverksamheten. För LO, som är ett fackförbund, borde det vara att ta tillvara sina medlemmars intressen. De ska kunna tjäna pengar, visst, för att på sikt klara sin verksamhet. Men ägarna utgörs av- medlemmarna. Satsa på dem.

Hur göra det?

Till att börja med, borde man bryta med socialdemokraterna. Varför ska ett förbund, vars medlemmar till ungefär 40 procent röstar på något annat än s, ägna sig åt att bidra med pengar, utbilda folk, rekrytera medlemmar, med mera? Allt åt socialdemokraterna. Gratis!

Satsa istället på vad medlemmarna efterfrågar. Och jo, börja med att ta reda på vad det kan vara.

Wimbledon tar fajten

Tennistävlingen Wimbledon, ni vet den som Björn Borg vann 5 gånger på rad, har nu lyckats med det LO konsekvent misslyckats med, nämligen jämställda löner.

Skotten Andy Murray, rankad 13 i världen, säger:

"Tennis är förmodligen den enda sporten i världen där kvinnor tjänar lika mycket som män. Det kan verkligen bara vara någonting positivt."