Cigaretter, Göran Persson och pensionärerna

Wallner kom igår ut på bloggen som livsstilsauktoritär vad gäller människors rätt att röka överallt. Goda argument varvas med mindre goda (samhällskostnaden i form av sjukvårdskostnader, med den logiken så vore det rimligare att avskaffa alla punktskatter som drabbar individen, och istället låta människor betala för sjukvården själv). Samtidigt kommer en del förslag, samt "allt vad vi kan komma på".

Cigaretterna in på systembolaget är ett några år gammalt kongressbeslut, d v s miljöpartiets politik. 2004, gissar jag att det togs. Det var iallafall en av de jag inte själv var på. Det som var roligast med beslutet var att vi fick oväntat stöd. Från statsministern himself. Göran Persson.

"Jag tycker förslaget är bra. Anitra kan behöva utöka sin boutiqe", sa Persson med ett finurligt leende.

Sen gäller det kostnaderna. Freddi är övertygad om att kostnaden för överviktiga och rökare är lägre, eftersom dessa dör tidigare än andra och då inte får pensioner, och dessutom betalar in nämnda straffskatter.

Ett fantastiskt feltänk. Inte nog med att friska pensionärer bidrar med aldrig så mycket på ideell basis. Dessutom sprids erfarenheter och kunskap över generationsgränser som förutom att det är själva meningen med livet, även lönar sig ekonomiskt. Källor finns. Jag hinner inte leta nu bara.

Inte så provokativt

Oj. Göran Persson har tillsammans med sin fru ansökt om avdrag för de hushållsnära tjänster paret köpt det senaste året. Något som är fullt lagligt, men som (s) och Persson varit emot. Någon som blir upprörd? Nej, inte jag heller. Lika lite som jag hade gått i taket om någon moderat tagit ut 80% a-kassa, när de egentligen velat ha nivån på 65 eller 70 procent.

Mona Sahlin och Thomas Östros provocerar däremot på DN debatt. "En starkare arbetslinje. Vi tolererar inte regeringens avvikelser från arbetslinjen". Det lär betyda hårda förhandlingar, då de Gröna lär ha en annan syn på människor och arbetsmarknadspolitiken.

Ett nej är ett nej, är ett...ja

Jag hävdade för en månad sedan att jag inte skulle kandidera till något på Grön Ungdoms riksårsmöte i februari. Men som så många andra, som exempelvis den förre statsministern Göran Persson, så är ett nej inte alltid ett nej i det här sammanhangen. Jag har nu bestämt mig för att kandidera!

Uppdraget jag kommer försöka få är som chefredaktör för Grön Ungdoms medlemstidning, Nisse Hult. Det känns som ett jättespännande uppdrag, jag tror att tidningen har stor potential att bli bättre, nå fler läsare, och bidra till en idéutveckling i både förbundet och i Miljöpartiet.

Vi får se hur det går. Valberedningen ska säga sitt, och medlemmarna avgör.

Göran Persson och jag

Ett av få tillfällen då det personliga verkligen är politiskt är när arvoden och ersättningsregler för politiker ska diskuteras.

Som alla hört, tror jag, jag känner inte att en länkning är befogad, så ska det utredas huruvida före detta statsministern Göran Persson fuskar. Han tar ut full statsrådspension, 121.000 kronor i månaden. Detta belopp ska göras en avräkning av ifall GP tjänar några pengar civilt.

Han har ju skaffat ett nytt jobb, som konsult. Han kringår reglerna genom att inte ta ut någon lön ännu, utan ska ta ut pengar från bolaget när pensionen sänks. Han hävdar också att man inte kan se intjänade pengar från Almedlanen som inkomst (!). Apropå nyspråk.

Persson lär det inte gå nån nöd på. Men andra som inte passar in i heltid- dagtid-mallen och är fritidspolitiker har det inte lika lätt.

Man har rätt till arvode och förlorad arbetsinkomst. Problemet är att den förlorade arbetsinkomsten ofta räknas som del av helårsinkomsten. Alla de som är timvikarier eller jobbar på bemanningsföretag, har stora problem att få ut någon ersättning. Att styrka bortfallet är svårt. Studenter som jobbar extra drabbas kanske allra hårdast, eftersom de också missar studietid som aldrig kan fås igen, och inte betalas för heller.

Det borde gå att ordna enkelt. Avskaffa ersättningen för förlorad arbetsinkomst helt. Låt istället arvodet ligga på en nivå som täcker inkomstbortfall för en medelinkomsttagare, och eventuellt nån hundralapp extra.

För Göran Perssons vidkommande har jag varken råd att ge eller nåt att hopp i sikte.

Tapp eller topp

Det finns två saker i den politiska jargongen som ofta stör mig. Det ena är opinionsundersökningar, och hur man från en månad till en annan mäter "utvecklingen" av ett parti, hur "populärt" ett utspel är, eller vilken betydelse en utnämning eller "affär" haft. Egentligen är det inte själva opinionsundersökningarna jag stör mig på, men på vilket sätt de framställs ha en sån oerhörd betydelse, vilket inte är sant i de allra flesta fall.

Den andra saken jag stör mig på, är på det sätt många beskriver "ras" i mätningar, eller "tappade väljare". Och då behöver det inte vara i form av opinionsmätningar, utan även i allmänna val.

Folkpartiet fick färre röster i valet 2006 än 2002, det är ett faktum. Vad det beror på kan man bara spekulera och analysera. De flesta anser att "tappet" beror på dataintrångsskandalen, så även folkpartiet själva enligt sin valanalys. Andra, som jag, tror att folkpartiet fick ett högre resultat än de var förtjänta av 2002. Och det viktiga där är, att det inte var på grund av några språktest eller nån Leijonkung, utan bara på grund av att moderatledaren Bo Lundgren var Sveriges gråaste och mest visionslösa person.

Kort sagt, folkpartiet har inte gjort något "tapp" i ordets egentliga betydelse!

Kristdemokraterna fick knappt 12 procent i valet 1998, likaså vänsterpartiet. Folkpartiet var då betydligt mindre (4,7%) och socialdemokraterna gjorde ett förhållandevis mediokert valresultat (36,4%).

Och visst, både kd och v gjorde betydligt sämre resultat både 2002 och 2006. Men omvänt gäller ju än mer, de båda gjorde oväntat bra resultat 1998, och de flesta inklusive jag själv vill förklara deras respektive framgångar med andra faktorer än partierna själva!

Samma sak gäller socialdemokraterna. I 2006 års val gjorde man ett "tapp" jämfört med 2002, 39,8 sjönk till 35 procent. Den populäraste förklaringen är att det blev maktskifte för att "väljarna var trötta på Persson". Men redan 1998, när väljarna svårligen kunde vara trötta på Persson, så fick man knappt bättre än valet i höstas. Kan man då tala om att det är att "tappa" väljare?

Människor är inte statiska, utan förändras över tid. Precis som partierna, de består ju trots allt också av människor. Att jämföra ett val i en tid med ett nytt är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt. Och att ta väljare för givna, är också vanskligt. Har man inga säkra väljare, har man heller inga att tappa.

Inför karenstid

Att vara engagerad i både näringsliv och politik är ofta känsligt, åtminstone om det handlar om större företag. När den gamle näringsministern Björn Rosengren snabbt gick över till Tele2, fanns det självklart massor med problem, då han i sin ministerroll haft hand om Telia och försäljningen av detsamma.

På samma sätt kritiserades Göran Persson, för att alltför snabbt ge sig in i näringslivet efter sitt politiska avslut. Och under ett seminarium i Almedalen så kritiserade Karin Svensson Smith (mp) flera gamla riksdagskollegor i trafikutskottet, för att nu lobba på henne i helt nya roller.

Och visst, jag håller definitivt med om att det finns problem med det. Även om det antagligen är svårt att praktiskt komma tillrätta med det.

Ett annat snarlikt problem törs ingen diskutera. Nämligen hur många som håller på med fackliga frågor samtidigt som de är politiskt engagerade. Där gäller hos socialdemokraterna närmast motsatsen. Det är knappast en slump att LO:s ordförande har en plats i socialdemokraternas verkställande utskott.

Likväl så är det ett demokratiskt problem, när en intresseorganisation är så involverat i ett politiskt parti.

Inför en karensperiod för politiker som går in i fackföreningsrörelsen!

Ordförande Persson

Birger skriver också om det. Dokumentären. Om Göran Persson.

Jag såg alla fyra avsnitten. Tyckte det var rätt kul underhållning. Han är ju skön, för det mesta.

Men lite besviken blev jag i sista avsnittet. Jag ville ha ett ärligt svar, på en enda fråga.

Vad hade hänt om s, v och mp tillsammans fått riksdagsmajoritet?

Vad hade Persson och miljöpartiets språkrör kommit överens om? Skulle det bli en regeringskoalition, och hur skulle den i så fall se ut?

Att Peter Eriksson hävdar att det fanns en överenskommelse tas inte på allvar så länge Persson förnekar det. Men att inte våra massmedier och journalister, inklusive Erik Fischtelius, tar reda på det är mycket dåligt.