Hycklande malmöborgare överallt

Att vara borgare och konsekvent i Malmö verkar inte vara det enklaste (möjligen med undantag av Bassem).

När det gällde arrangemanget av European Social Forum så krävde man att Malmö stad inte skulle anordna arrangemanget. 15.000 människor samlades i fyra dagar och nätverkade, diskuterade, manifesterade, inspirerade, och för Malmö stads vidkommande, konsumerade. Summan på ett par miljoner som Malmö stad bidrog med, en tiondel av Malmöfestivalen, var enligt Malmös borgare en stor skandal.

Kostnader märks däremot inte av i debatten om Davis-Cup-tennis i Malmö. Istället så är det en principsak, våldsverkare ska inte få stoppa ett arrangemang, vilket man har svårt att inte skriva under. Säkerhetsaspekten är dock inte så viktig att tala om i det här fallet, vilket var anledningen till att Fritidsnämnden i Malmö valde att matchen skulle spelas utan publik, eftersom arrangören är ansvarig för vad som händer inuti arenan.

Kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu uttalade i Sydsvenskan att han helst skulle se att matchen inte spelades. Hos borgligheten väckte utspelet bestörtning, kommunerna får inte bedriva utrikespolitik och detta var minsann det.

Hur många gånger har borgligheten klagat på Reepalu när han yttrat sig i utrikespolitiska frågor som skatteharmonisering mellan Sverige och Danmark, en solklar utrikespolitisk fråga? Nej men just det, där håller man ju med Reepalu! Principfastheten är fast som en pannkaksmet gjord på vatten.

Noterade också att borgarna hade noll egna förslag efter budgetkonferensen med nämnden. Frågan jag alltmer börjar ställa mig är, vad vill egentligen borgarna med Malmö? Mer än att spela tennis, ställa in politiska arrangemang, och bygga konstmuseum?

There the action is

Igår offentliggjordes att ännu ett malmöitiskt kommunalråd ska avgå vid halvårsskiftet, nämligen Birgitta Nilsson (s), med ansvar för sociala- och äldrefrågor i kommunen. Tidigare har Lynn Ljunberg, kommunalråd med ansvar för kultur- och fritidsfrågor meddelat sin avgång.

Två av sex s-märkta kommunalråd alltså. Och två kvinnor. Eftersom s sedan början av 90-talet praktiserar "varannan damernas" så ska två nya kvinnor in. Spekulationerna om de nya är förvisso intressanta, men jag tänker inte gå in på det.

Istället tänkte jag visa på den sifferfeminism som praktiseras inom såväl (s) som inom många andra partier, inklusive Miljöpartiet. Den feminism där man tycker sig lösa problemen genom att lika många platser viks åt vardera könet. I Malmö Stad är det nämligen extra tydligt att antalet har mycket liten betydelse, eftersom olika poster har olika mycket makt.

Kommunalråd med rotelansvar för finanserna, statsbyggnad, tekniska verksamheten och arbete är alla män. There the action is, helt enkelt.

Kommunalråd med mjuka politiska sektorer- såsom utbildning, sociala frågor, äldrefrågor, kultur- och fritidsfrågor, är kvinnor. Definitivt inte oviktiga områden, men likväl inte alls med samma dignitet.

På samma sätt ser det för övrigt ut i regeringen. Och i den förra regeringen. Och regeringen innan dess.

Ankdammen på Rådhuset

I torsdags sammanträdde Malmös kommunfullmäktigeförsamling, och det verkade ha varit mer dramatiskt än på länge. Och mindre demokratiskt, enligt oppositionen. Jag har själv inte orkat kolla på det, men enligt tidningarna gick det till ungefär så här:

En dålig motion av moderaten Carl-Axel Roslund behandlades. Majoriteten ville avslå den (den handlade om att ungdomar skulle få en bättre fostran genom att en vaktparad som spelar blåsinstrument skulle inrättas), och oppositionen ville återremittera den, eftersom man ansåg att den inte beretts ordentligt.

Det räcker att en tredjedel av kommunfullmäktige vill ha återremiss för att det ska bli det, enligt kommunallagen. Om en motion ska återremitteras en andra gång, krävs det emellertid bara enkel majoritet, d v s hälften av fullmäktige. Denna motion återremitterades dock redan i december, av tidsbrist om jag förstod saken rätt. Oppositionen menade därför att det inte var någon "riktig" återremiss, utan ett bordläggande, och att denna därför enligt reglerna skulle remitteras om.

Kommunfullmäktiges ordförande Kjell-Arne Landgren (s) anklagades för att gynna socialdemokraterna. Malmös politiske boss Ilmar Reepalu anklagade i sin tur kommunfullmäktiges vice ordförande, Lena Jarnbring-Lindholm (m) för att vara oduglig. Han skrek, hyttade med näven, och kallade henne också "lilla flicka".

Precis som Maria Ferm skriver, så är det ett skolexempel på manlig härskarteknik. Jarnbring-Lindholm ville dock inte visa sig vara sämre, och kallade Reepalu för "psykiskt labil" i tidningen dagen efter.

Givetvis måste man kalla det för "sandlådenivå", och andra smädande beskrivningar. Det är helt enkelt ovärdigt Malmö Stads främsta politiker att förolämpa varandra i fullmäktisalen och i medier flera dagar i rad.

Men även en annan sak är faktiskt viktigt: Både den socialdemokratiska ordföranden i fullmäktige, och den moderata viceordföranden, sköter faktiskt inte sina uppgifter på ett tillfredställande sätt, och det är inte bara ovärdigt eller infantilt, utan ett demokratiskt problem. Landgren låter socialdemokrater vika ut från ämnena som diskuteras mer än oppositionen, och vid ett tillfälle hörde jag Jarnbring-Lindholm låta ovannämnda Carl-Axel Roslund prata oerhört kränkande om homosexuella, samtidigt som hon blixtsnabbt tystnade Anders Söderberg när denne skulle svara Roslund. Så gör man inte om man leder kommunfullmäktigemötet för Malmö Stad.

Jag hade själv problem med en kommunfullmäktigeordförande när jag satt i Söderhamn. Det går alldeles utmärkt att ifrågasätta någons kompetens utan att använda sig av epitet som "lilla flicka" eller "odugling".

Trängselavgifter i Köpenhamn?

Köpenhamns socialdemokratiske borgmästare Ritt Bjerregaard vill införa trängselavgifter, vilket givetvis är en alldeles utmärkt idé. Liksom i andra storstäder så är trafiken ett stort problem i Köpenhamn.

Om Köpenhamn skulle införa trängselavgifter skulle processen i Malmö självfallet också underlättas. Hur ogärna man än vill vara lillebror, så har man alltför ofta onödigt svårt att gå före den danska huvudstaden. Visar de vägen i den här frågan, så kommer Malmö snabbt följa efter. Men vi kan ju, om vi ligger i, hinna före.

För precis som i Sverige så finns det onödiga konstitutionella hinder för kommuner att införa trängselavgifter. Dessa klassificieras nämligen som en skatt, och skatt får bara staten ta ut. Folketinget i Danmark och riksdagen i Sverige äger alltså frågan. Och liksom i Sverige säger den danska högerregeringen nej. Argumenten är rätt så lika de också:

Motståndarna här i Köpenhamn har pekat på en stor kostnad för de mest
ekonomiskt utsatta, ensamstående mammor till exempel. Ett påstående som
överborgmästare fnyser åt.

Men som Ritt Bjerregaard säger:

Vem sitter i bilen? Jo en man som är fyrtio plus och som tjänar över
genomsnittet.

Inte heller i Malmö har socialdemokraterna, hittills i varje fall, varit så entusiastiska till trängselavgifter. Men det kanske vänder?

Majoritetsseminarium

Idag hade majoriteten i Malmö Stad, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och De Gröna, ett gemensamt seminarium för första gången. En milstolpe helt enkelt. Temat var främlingsfientligt, och arrangemanget väl ordnat och intressant.

Ålderstrukturen bland deltagarna var sämre än jag förväntade. Fortfarande så är jag bland de absolut yngsta, och räknar man bort Johanna och Sara från (mp), så var det knappt någon under 30. Dock så var antalet kommunalråd och nämndsordförande imponerande många, vilket var kul.

Alexander Bengtsson från Expo talade om Sverigedemokraterna, och deras kommunpolitiska handlingsprogram (som inte tagits av kommunrepresentanter, utan av deras partistyrelse).

Förhoppningsvis kan majoriteten ha fler gemensamma seminarier efterhand.

Liberal konsekvens

Om ett och ett halvt år är det val till EU-parlamentet. I brist på andra motargument så kommer röda och blå partier att hävda att en röst på De Gröna är en bortkastad röst, eftersom det står i vårt partiprogram att vi vill gå ur EU. Man kommer inte att prata om hur man själva ställde sig till olika miljöfrågor i parlamentet, alliansen kommer inte berätta det faktum att centerpartiet och folkpartiet sitter i en partigrupp i parlmanetet, medan kristdemokraterna och moderaterna sitter i en annan. Kort sagt, visionerna kommer lysa med sin frånvaro. Det mesta kommer handla om en mellantid för regeringen inför det "riktiga" valet 2010.

Jo, lite pessimistisk är jag. Jag hoppas jag har fel. Jag, Anders och Malin ska iallafall se till att De Gröna i Malmö gör den bästa EP-valrörelsen någonsin!

Och på tal om utträdeskrav och att man inte ska kandidera till församlingar man inte gillar: Folkpartiet slår som vanligt rekord i grenen politisk konsekvens. Folkpartiet brukar vara de som oftast lyfter fram miljöpartiets EU-motstånd. Partiet har även länge krävt att stadsdelarna i Malmö Stad borde avskaffas. Och en kraftfullare reservation än den som kom in under remissrundan i ny organisation för Malmö Stad får man leta efter.

Om någon ifrågasätter att folkpartiet tillsätter ledamöter till dessa organ man så kraftfullt tar avstånd från? Nej nej. Det är inte ens någon som förväntar sig att folkpartiet ska leva som man lär.

Sd-Westergren i Din Gata

Radioprogrammet Din gata bjöd in sverigedemokraten Emma Westergren till programmet för att diskutera hur Sverigedemokraterna jobbar i Malmö, och om sin politiska syn. Ett kul och nyskapande sätt att diskutera både kommunpolitik och demokratifrågor.

Det mest intressanta var efter ungefär 28 minuter i programmet, då programledarna frågade varför sverigedemokraterna vill införa ett flyktingstopp till Malmö.

"Det är en ekonomisk fråga", svarar Westergren. Hon menar att arbetslösheten är skyhög i Malmö just nu, och att man ska flytta dit jobben finns. Hon vet dock inte hur hög den är.

Helt riktigt så påpekar Westergren att reglerna redan är så idag, att man är skyldig att stå till arbetsmarknadens förfogande i hela landet. Emma Westergren stöder detta, precis som en klar riksdagsmajoritet, då hon på frågan om detta ska gälla även svenskar svarar "jag tycker man ska flytta dit jobben finns". Alltså oavsett nationalitet och nation.

Det kan ju vara intressant för Emma Westergren och övriga sverigedemokrater att studera nedanstående bild. Om människor ska flytta dit jobben finns, d v s där arbetslösheten är låg, så är det tydligt att vi kommer att se en rejält ökad invandring till Sverige och Europa framöver.

Bilden illustrerar arbetslösheten i olika länder, enligt skalan till höger. Från Wikipedia.





Länk till programmet.
Länk till Anders Wallners bloggpost om radioprogrammet.

Ser hon pålitlig ut?

Folkpartiet i Malmö är liksom sitt riksdito ett oerhört populistiskt parti. Man gillar att ställa krav, ja, utom på sig själva förstås. Där har man inga krav alls. Man kan tycka lite hursomhelst, huvudsaken att man blir citerad i Sydsvenskan, eller ännu hellre med på bild.

För att lyckas med det, i den hårda konkurrensen, så måste man sticka ut. Helst ställa krav på andra ingen tänkt på, som att förbjuda olika språk eller kräva att fritidsnämnden ska läggas ner.

Nu har man kommit på en genialisk idé. Man ska vara emot Malmö Stads planer på att bygga en tågdepå i Glostorp, som ligger i utkanten av Malmö.

Anledningen, och nu spekulrerar jag fritt, är att Miljöpartiet är för den här satsningen, medan det finns en lokal opinion i området kring Glostorp som naturligtvis anser att depån ska ligga någon annanstans. Därför försöker man hastigt och senkommet angripa miljöpartiet för sitt ställningstagande.

Tyvärr har folkpartiet populisterna glömt bort att man redan haft ett antal chanser på sig att i ett tidigare skede säga vad man tycker i frågan. I kommunstyrelsen och planeringsberedningen. Där har man dock inte sagt ett dyft. Då visste man nämligen inte att det skulle kunna bli en fråga där man hade chansen att komma in i tidningen med. Angripa miljöpartiet i en miljöfråga? Genialiskt.


Det vore kul att veta om frågan har diskuterats på ett medlemsmöte inom folkpartiet. Jag skulle gissa på nej. De Gröna har däremot tagit ställning i frågan på möte med alla sina nämndsledamöter närvarande.

Personligen har jag tvekat ganska länge, men har slutligen kommit fram till att det är det bästa alternativet, om än dålig kommunal planering.

Kommunfullmäktigedebatten i frågan hölls den 30 augusti och kan ses här, mellan Anders Rubin (s) och Ewa Bertz. Miljöpartiets pressmeddelande i frågan finns här.

Priset för Malmö Arena

Jag blir upprörd.

Främst på grund av att Malmö Stad lägger ut 50 miljoner över tio år på namnet på den nya arenan man skänkt bort marken på. Namnet ska då bli klatchiga Malmö Arena. Vilket är kanonbra PR för kommunen? Tja, sådär.

Men också, för att MIF Redhawks faktiskt också fått ett bättre bud, av Vattenfall. Ett mycket bättre bud till och med. Dubbelt så bra. 100 miljoner över tio år.

Att jag aldrig gillat MIF Redhawks, eller dess föregångare Malmö IF, hör inte hit. Det är principen. Att man gör en generös affär för att arenan ska byggas är en sak. Men där går gränsen. Att efter ha gett bort namnet, sockra på med ännu mer pengar, gör mig illa.

Kommunstyrelsen kommer avgöra det. Det är bara att hoppas på miljöpartiet. Eller?