Long time no see. Men även om bloggen inte uppdateras som förr i tiden, så kan ihärdiga läsare fortfarande se fram emot mer utfylliga analyser med ojämna mellanrum. Smalare men vassare, med andra ord.
Ämnet för dagen är Blockpolitik och miljöpartiets utveckling. Inte minst mot bakgrund av Birger Schlaugs ihärdiga analyser både här och där. Det förra språkröret, och de Grönas främsta företrädare på 90-talet, menar huvudsakligen i sin kritik att miljöprtiets tillväxt- och konsumtionskritik suddats ut, att planerna på koalitionen med (s) och (v) banar väg för ett tvåpartisystem, och att ett nytt parti behövs för att stå fritt från blockpolitiken, och ta tillbaka det miljöpartiet stod för på 80-talet.
Schlaug, och en del andra som håller med honom i högre eller lägre utsträckning, gör en grov feleanalys i frågan om blockoberoende och om ett nytt parti som ska stå "utanför" denna.
Jag förnekar inte att det finns två block i riksdagen idag. Ett borgerligt, som stöder regeringen, och ett rödgrönt, som vill bilda regering efter valet 2010. Men att dessa block skulle vara bestående är inte gjutet i sten, och det är den felanalysen Schlaug med flera gör. Att man ingår i en koalition med andra partier, eller politiska "block", gör inte att "blocken" inte kan komma att ändras framöver. Partier utvecklas, nya bildas, andra går under, och vilka som har nytta av att samverka med vilka förändras. Styrkan inom konstellationer förändras med allmänna val. Ingenting är statiskt. Ett rödgrönt block finns idag, precis som ett borgerligt, men det kan ändras idag och imorgon.
Regeringen styr riket enligt regeringsformen. Regeringen kan avsättas om en riksdagsmajoritet röstar för ett misstroende. Indirekt så måste regeringen ha stöd, aktivt eller passivt, av en riksdagsmajoritet. Det är en sund princip som de allra flesta ställer sig bakom. Särskilt eftersom alternativet, med enmansvalkretsar a' la England, innebär ett riktigt tvåpartisystem.
Det svenska systemet innebär således att partier måste gå ihop, om inget parti ensamt vinner majoritet. Något som hänt vid ett par tillfällen då (s) gjort det, men det lär knappast hända på länge igen, och tur är väl det. Det är bra. Det innebär nämligen att en mångfald av både partier och viljeinriktningar tar plats såväl hos majoriteten som hos opposition, vilket vi kan se idag. Och även om den nuvarande regeringen domineras av moderater, så har även de andra borgerliga partierna fått igenom hjärtefrågor.
Att stå "fri från blockpolitiken", som Schlaug förespråkar, innebär med det svenska systemet att man vill stå utanför inflytande och makt. Man vill tycka saker, men inte gå ihop med andra partier och jämka sig samman till majoritetsbeslut som drivs igenom. Man tror att ställa sig utanför är att ta ansvar. Man tror helt felaktigt att man låser in sig för framtiden genom att göra uppgörelser i nuet.
Invändningen som kommer är då att man vill "stå fri innan valet", och göra uppgörelser och kompromisser efteråt. Två allvarliga invändningar finns mot det, som gör en sån hållning orimlig ur grönt perspektiv:
1) Det stärker de stora partierna, i dagsläget (s) och (m). De som har organisation, inarbetade nätverk, erfarenheter, med mera, gynnas av ostrukturerade korta förhandlingar. Att grundligt diskutera hur processer ska gå till, hur man ska ge och ta, med mera, skapar en mer jämlik förhandlingssituation. Att "vänta till efter valet" är ur den aspekten att välja mindre politisk mångfald och mindre inflytande för mindre partier.
2) Det ger partiledningarna mer makt på väljarnas bekostnad. Genom att inte "binda sig" innan valet, får partiledningarna fritt spelutrymme att hitta allianser efter eget behag. Väljarna får finna sig i att titta på och med vissa risker finna sig i att bli lurade. Det är en attityd som inte borde vara grön, men som kommit att bli det på grund av en rubbad självbild som några som står över alla andra. Eller "utanför blockpolitiken", som man uttrycker det.
Sammanfattningsvis, vill man påverka kan man inte stå utanför, såvida man inte får egen majoritet. Ju tidigare man är i en förhandlingsprocess, ju större chans har man att påverka innehållet i kompromissen. Och att man är inne i en förhandlingsprocess gör inte att man bundit upp sig för all framtid.
Den andra delen av Schlaugs kritik mot konsumtions- och tillväxtkritiken i Miljöpartiet blivit alltmer undanskymt, stämmer delvis. De Gröna har förvisso fortfarande sitt politiska fokus på livskvalitet, lyfter fram möjlighet till deltid när andra pratar om rätt till heltid och vill ta ut delar av tillväxten i sänkt arbetstid. Men att driva en politik för nolltillväxt är svårt. Att det skapas stora svårigheter i Malmös kommunalekonomi när inkomstökningen stannar vid 3,2 procent istället för 4,0, talar sitt tydliga språk. Att ett nytt grönt parti skulle kunna reda ut frågan på ett bättre sätt än Miljöpartiet har gjort tror jag däremot inte ett ögonblick på.
Jag skulle gärna ställa tre stulna frågor till Birger Schlaug: Vad vill du göra, hur vill du göra det, och med vem vill du göra det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Svar på dina avslutande frågor:
Jag är övertygad om att samhället förändras genom såväl konkreta beslut som genom den opinionsbildning som påverkar besluten. Mp stiger ner från det sistnämnda genom att tystna i sådana frågor där partiets opinionsbildning faktiskt kan påverka. Den stora tragiken är att man just i en tid när det finns större anledning än någonsin tidigare under partiets historia att driva en grön förklaringsmodell till den ekonomisk krisen väljer att tiga av hänsyn till sossarna. Det har funnits hur mycket utrymme som helst för mp att nå ut med en grön förklaringsmodell, byggt på tillväxt- och konsumtionskritisk analys. Och därmed såväl medverkat till en bättre debatt som till att sätta sig själva i samhällsdebattens frontlinje. Ett historiskt misstag! Trots att man borde lärt sig av misstagen man gjorde under den konsumtionsdebatt som poppade upp för något drygt år sedan på landets kultursidor - istället för att i sin klimatkampanj ägna all kraft åt järnväg och teknofix borde man också drivit frågan om konsumstionssamhällets avarter. Fältet låg öppet! Precis som nu när medierna verkligen sökt efter röster som avviker från mainstream! Det blir patetiskt när man istället för mp ringer mig - ett för länge sedan avdankat rör - och Christer Sanne vill ha debattartiklar och kommentarer i ämnet. Det är fel på alla sätt! Det är ju för fan mp:s fråga!!! Fältet ligger öppet, tjugo års politiskt sådd skall skördas! Och just då tystnar mp för att inte såra sossarna!
Det påstås att jag skulle vara motståndare till att mp skulle ingå i en regering. Så är inte fallet. Däremot hävdar jag att partiet inte bör sälja ut sitt opinionsbildande uppdrag före valdagen i syfte att hålla ihop ett block, vars partiers ideologier de facto har mycket olika bakgrund, rimligen också olika problemanalyser och definitivt olika framtidsvision.
Att förminska gröna grundbultar, att reducera sin gröna ideologi till nästan intet, är ett misstag. Särskilt nu när fältet är så öppet, när medierna söker efter andra vinklingar än de vedertagna.
Med vem skall man göra det, är din sista fråga. Blir partiet tillräckligt stort finns ingen anledning för att banga ur en regeringsbildning, men det krävs att man kan få in en kritisk massa av gröna statsråd i den struktur som, i fallet med sossarna, är oerhört socialdemokratisk.
Dessutom har vi det strategiska resonemanget: de fyra borgerliga partierna kunde enas på ett sätt som gjorde att 1+1+1+1 blev mer än 4. De rödgröna tror jag får leva med att 1+1+1 blir mindre än 3. Det dräller nämligen med sosseväljare som formligen avskyr MP, vilket innebär att sossarna snarast tappar väljare till sd eller till borgerliga partier om man samkör före valet med MP. För den rödgröna oppositionen är detta mindre lyckat.
Tack för dina frågor!
Skicka en kommentar