I valet kommer Sverige ha två tydliga kandidater till att bli statsminister, om inget väldigt oförutsägbart inträffar. Sittande statsminister Reinfeldt och det största oppositionspartiets partiledare Sahlin.
Dessa kommer att jämföras och debattera mot varandra. De kommer att försöka vara respektive blocks samlande kraft. De har till uppgift att attrahera de viktiga marginalväljarna, som tvekar mellan höger och vänster. För att lyckas med det så gäller det att dels prata om de frågor som anses viktiga, men också att inte sticka ut för mycket, då marginalväljaren riskerar att skrämmas bort. Följdaktligen kommer Reinfeldt och Sahlin att försöka skrämmas med ett socialistiskt Vänsterparti med en fd kommunistisk partiledare, respektive borgerliga partier som nu hotar arbetstagarna genom förändringar av arbetsrätten.
Valrörelsens spännande duell kommer följaktligen att ske på ett annat håll. Två partier som har medvind, är raka och tydliga, och som kommer att vara två tydliga alternativ i en rad frågor. Det handlar om Folkpartiet och Miljöpartiet. Främst Jan Björklund och Maria Wetterstrand.
Folkpartiet kommer gå till val på att bygga ut kärnkraften, att införa euron som valuta, att satsa hårdare på den militära närvaron i Afghanistan, att förändra turordningsreglerna samt frågor om skola, trygghet och integration. Partiet har lyckats i opinionen för att man inte ber om ursäkt för vad man tycker, utan tvärtom marknadsför sina åsikter på ett offensivt sätt.
På motsvarande sätt agerar Miljöpartiet. Även om MP och FP faktiskt har flera beröringspunkter, så kommer man i de uppräknade frågorna ovan att vara den tydligaste motståndaren till Folkpartiet. Till det finns andra viktiga frågor, som Förbifart Stockholm. Och även om Maria Wetterstrand rent personligt förefaller så olika Jan Björklund man kan bli, så har de gemensamt att det är två raka politiker som står upp för vad de tycker, och som har tydliga visioner om framtiden. Så som en ledare och politiker ska vara.
Statsministerduellen kommer därför att vara mindre intressant än mellan FP-MP. Det kommer gynna dessa partier, och jag gissar att de kommer vara tydliga nummer två i respektive block. Det är också positivt utifrån en disksussion som finns att blockpolitiken gör att alla partier slåss om mitten. Det ligger förstås något i det, men med partier som visar tydlighet och vilja så behöver det inte bli så.
Kärnkraft, infrastruktur, NATO- och EMU-medlemskap, militär närvaro i Afghanisatan. Wetterstrand slår Björklund 7 dagar i veckan.
Visar inlägg med etikett Miljöpartiet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Miljöpartiet. Visa alla inlägg
lördag, november 21, 2009
tisdag, maj 05, 2009
integritet och öppenhet
Piratpartiet (PP) fick häromdagen 5 % i en mätning inför valet till EU-parlamentet, och vem vet, kanske kommer det lila partiet ta sig in. Med tanke på junilistans 3 mandat förra valet 2004 så är det inte alls otänkbart, även om jag fortfarande inte tror att det kommer bli så.
Frågorna Piratpartisterna driver handlar om integritet. Att inte övervakas på nätet, att fritt få dela upphovsrättsskyddad kultur och att slopa patenten är frågorna PP går till val på.
Frågor om integritet och att slippa bli övervakad i alla sammanhang är givetvis viktiga, men det finns även en annan sida av integritet som också är viktig: Öppenhet. Den svenska offentlighetsprincipen är grundlagsskyddad, liksom meddelarfriheten och yttrandefriheten. Alla dessa grundpelare står faktiskt stick i stäv med integriteten. Även maktens män är ju individer med rätt till sin integritet.
Alla upprättade allmänna handlingar hos svenska myndigheter ska omedelbart lämnas ut om någon vill ha dem, oavsett vem som efterfrågar dem och oavsett vad syftet är. Här är det också viktigt att inte blanda ihop begreppen: En myndighet är här en person som arbetar med att verkställa politiskt fattade beslut. Såväl kuratorn på Blåsippans mellanstadieskola som kommunalrådets sekreterare är egna myndigheter, som fattar myndighetsbeslut i sitt dagliga arbete. Om någon vill ta del av inkommen post, så har myndigheten skyldighet att lämna ut detta, utan oskäligt dröjsmål.
Yttrande- och tryckfriheten är i Sverige långtgående, och vem som helst får i princip skriva vad som helst om vem som helst. Gränsen går vid kränkning, förtal eller hets. I övrigt är vi alla fria att skriva om våra politiker, lärare, grannar, familjer, granngårdens barn eller arbetsgivare.
Dessa rättigheter som vi tar för givna har tyvärr hamnat i skymundan i alla diskussioner kring integriteten. Miljöpartiet har i så många EU-parlamentsval jag kan minnas drivit frågan om ökad öppenhet i EU, och vid förra valet tyckte 55 % av väljarna att det var en mycket viktig fråga. Frågan om integritet fanns över huvud taget inte med då.
Givetvis kan man invända att integritet och öppenhet är två sidor av samma mynt, att såväl integritet som öppenhet krävs för en fungerande demokrati. Och det är naturligtvis riktigt, precis som man kan ha uppfattningen att ett militärt försvar är förutsättningen för en hållbar fred, att en god miljöpolitik förutsätter ekonomisk tillväxt, eller att disciplin förutsätter kreativitet. Men, även om de båda är förutsättningar, så är det ändå olika sidor som drar åt olika håll.
Om en offentlig kamera filmar mig utan min vetskap, så kan jag hävda att min integritet kränks, oavsett om jag i den stunden begår ett brott eller inte. De flesta bryr sig förstås inte om min kränkta integritet om jag ertappas med brott, det tycker kanske att det är bra tillochmed, men det är en annan sak. Liksom de flesta tycker att makthavare ska granskas, deras integritet kränks likväl.
Miljöpartiet och Piratpartiet gör rätt i att ge frågorna om integriet fokus och stor betydelse. Men man får inte glömma bort den andra viktiga biten: Öppenheten. Tryckfrihet- och yttrandefrihet kan vara lätt att stå bakom, men även värre inskränkningar än så är motiverade i ett demokratiskt samhälle.
Om detta må vi också prata om i valrörelsen.
Frågorna Piratpartisterna driver handlar om integritet. Att inte övervakas på nätet, att fritt få dela upphovsrättsskyddad kultur och att slopa patenten är frågorna PP går till val på.
Frågor om integritet och att slippa bli övervakad i alla sammanhang är givetvis viktiga, men det finns även en annan sida av integritet som också är viktig: Öppenhet. Den svenska offentlighetsprincipen är grundlagsskyddad, liksom meddelarfriheten och yttrandefriheten. Alla dessa grundpelare står faktiskt stick i stäv med integriteten. Även maktens män är ju individer med rätt till sin integritet.
Alla upprättade allmänna handlingar hos svenska myndigheter ska omedelbart lämnas ut om någon vill ha dem, oavsett vem som efterfrågar dem och oavsett vad syftet är. Här är det också viktigt att inte blanda ihop begreppen: En myndighet är här en person som arbetar med att verkställa politiskt fattade beslut. Såväl kuratorn på Blåsippans mellanstadieskola som kommunalrådets sekreterare är egna myndigheter, som fattar myndighetsbeslut i sitt dagliga arbete. Om någon vill ta del av inkommen post, så har myndigheten skyldighet att lämna ut detta, utan oskäligt dröjsmål.
Yttrande- och tryckfriheten är i Sverige långtgående, och vem som helst får i princip skriva vad som helst om vem som helst. Gränsen går vid kränkning, förtal eller hets. I övrigt är vi alla fria att skriva om våra politiker, lärare, grannar, familjer, granngårdens barn eller arbetsgivare.
Dessa rättigheter som vi tar för givna har tyvärr hamnat i skymundan i alla diskussioner kring integriteten. Miljöpartiet har i så många EU-parlamentsval jag kan minnas drivit frågan om ökad öppenhet i EU, och vid förra valet tyckte 55 % av väljarna att det var en mycket viktig fråga. Frågan om integritet fanns över huvud taget inte med då.
Givetvis kan man invända att integritet och öppenhet är två sidor av samma mynt, att såväl integritet som öppenhet krävs för en fungerande demokrati. Och det är naturligtvis riktigt, precis som man kan ha uppfattningen att ett militärt försvar är förutsättningen för en hållbar fred, att en god miljöpolitik förutsätter ekonomisk tillväxt, eller att disciplin förutsätter kreativitet. Men, även om de båda är förutsättningar, så är det ändå olika sidor som drar åt olika håll.
Om en offentlig kamera filmar mig utan min vetskap, så kan jag hävda att min integritet kränks, oavsett om jag i den stunden begår ett brott eller inte. De flesta bryr sig förstås inte om min kränkta integritet om jag ertappas med brott, det tycker kanske att det är bra tillochmed, men det är en annan sak. Liksom de flesta tycker att makthavare ska granskas, deras integritet kränks likväl.
Miljöpartiet och Piratpartiet gör rätt i att ge frågorna om integriet fokus och stor betydelse. Men man får inte glömma bort den andra viktiga biten: Öppenheten. Tryckfrihet- och yttrandefrihet kan vara lätt att stå bakom, men även värre inskränkningar än så är motiverade i ett demokratiskt samhälle.
Om detta må vi också prata om i valrörelsen.
fredag, mars 06, 2009
Moderat kvotering
De ännu nyare moderaterna vill att efter valet 2010 ha en större representativitet, och deras partistyrelse har tagit fram rekommendationer, skriver Svenska dagbladet. 20 % av de förtroendevalda ska vara "helt nya", inte ens ersättarplatser i fritidsnämnden räknas bort. (Måhända har Per Schlingmann noterat potentialen hos just de som varit ersättare i fritidsnämnden...) Vidare ska 50 % av kandidaterna på valbar plats vara kvinnor.
I moderaternas fall är detta nog något som kan öppna upp partiet, en välkommen utluftning som kan få in nytt friskt blod, i den fortsatta utvecklingen av partiet. Men vi kan nog vara ganska så säkra på att det inte kommer handla om någon tvingande kvotering, vilket också fått de mer kritiska att acceptera målsättningen. Ska bli spännande att se hur det lyckas.
För ett mindre parti, som De Gröna, är frågan om kvotering en annan. I de flesta riksdagsvalkretsar har mp ett mandat, och då spelar en varvad lista inte så stor roll. Eftersom kvinnor i högre utsträckning än män hoppar av uppdrag i förtid, så missgynnar en strikt varvad lista kvinnor.
I ett parti med klart övertag av kvinnliga medlemmar, så missgynnar också en strikt varvning kvinnor. Fler att konkurrera på lika många platser.
Det kan finnas skäl att se hur den modera utvecklingen går gällande representationen efter valet. Kanske har vi saker att lära.
I moderaternas fall är detta nog något som kan öppna upp partiet, en välkommen utluftning som kan få in nytt friskt blod, i den fortsatta utvecklingen av partiet. Men vi kan nog vara ganska så säkra på att det inte kommer handla om någon tvingande kvotering, vilket också fått de mer kritiska att acceptera målsättningen. Ska bli spännande att se hur det lyckas.
För ett mindre parti, som De Gröna, är frågan om kvotering en annan. I de flesta riksdagsvalkretsar har mp ett mandat, och då spelar en varvad lista inte så stor roll. Eftersom kvinnor i högre utsträckning än män hoppar av uppdrag i förtid, så missgynnar en strikt varvad lista kvinnor.
I ett parti med klart övertag av kvinnliga medlemmar, så missgynnar också en strikt varvning kvinnor. Fler att konkurrera på lika många platser.
Det kan finnas skäl att se hur den modera utvecklingen går gällande representationen efter valet. Kanske har vi saker att lära.
söndag, december 28, 2008
Tummetott-utredningen
I våras kändes det bra, men med facit i hand så känns besvikelsen stor. Av de uppgörelser som gjorts mellan de borgerliga partierna och de Gröna om en rad förbättringar av regeringsformen i Grundlagsutredningen, så bidde det en tummetott. En spärrsänkning av personvalsspärren, en veckas tidigare val, ett modernare språk, ett intet förpliktigande kapitel om kommunalt självstyre. Vad som saknas är desto mer. En författningsdomstol, till skydd för just grundlagen, reella skyddade bestämmelser om självstyre för kommunerna, rösträtts- och valbarhetssänkning, och en ökad kontrollmakt av regeringen mer än att konstitutionsutskottet ska få tillgång till papper.
Vissa anser att det är viktigt att man ska vara överens om spelreglerna, och att det därför är logiskt att förändringarna inte blir så dramatiska. En hållning som är såväl felaktig- är man inte överens så är man inte- som osund. Att underlåta att göra en förändring är ett lika stort beslut som att göra en förändring, om man faktiskt utreder frågan i en statlig kommitté.
Särskilt provokativt är de icke föreslagna förbättringarna av regeringsformen mot bakgrund av det nyss antagna Lissabonfördraget i riksdagen, vilken socialdemokraterna röstade igenom tillsammans med de borgerliga partierna. Men när miljöpartiet ska samverka högerut i frågan om regeringsformen, då måste man tydligen vara överens helt och hållet. Miljöpartiet har haft en feg och inkonsekvent hållning i dessa frågor. Och från ungdomsförbundet har kritiken lysts med sin frånvaro, då man uppenbarligen inte anser att frågan är viktig.
Jag ska läsa igenom en del av kapitlen i utredningen lite mer ingående. Eventuellt kommer det fler kommentarer på bloggen.
Vissa anser att det är viktigt att man ska vara överens om spelreglerna, och att det därför är logiskt att förändringarna inte blir så dramatiska. En hållning som är såväl felaktig- är man inte överens så är man inte- som osund. Att underlåta att göra en förändring är ett lika stort beslut som att göra en förändring, om man faktiskt utreder frågan i en statlig kommitté.
Särskilt provokativt är de icke föreslagna förbättringarna av regeringsformen mot bakgrund av det nyss antagna Lissabonfördraget i riksdagen, vilken socialdemokraterna röstade igenom tillsammans med de borgerliga partierna. Men när miljöpartiet ska samverka högerut i frågan om regeringsformen, då måste man tydligen vara överens helt och hållet. Miljöpartiet har haft en feg och inkonsekvent hållning i dessa frågor. Och från ungdomsförbundet har kritiken lysts med sin frånvaro, då man uppenbarligen inte anser att frågan är viktig.
Jag ska läsa igenom en del av kapitlen i utredningen lite mer ingående. Eventuellt kommer det fler kommentarer på bloggen.
lördag, december 13, 2008
Blockpolitik och majoritetsprincipen
Long time no see. Men även om bloggen inte uppdateras som förr i tiden, så kan ihärdiga läsare fortfarande se fram emot mer utfylliga analyser med ojämna mellanrum. Smalare men vassare, med andra ord.
Ämnet för dagen är Blockpolitik och miljöpartiets utveckling. Inte minst mot bakgrund av Birger Schlaugs ihärdiga analyser både här och där. Det förra språkröret, och de Grönas främsta företrädare på 90-talet, menar huvudsakligen i sin kritik att miljöprtiets tillväxt- och konsumtionskritik suddats ut, att planerna på koalitionen med (s) och (v) banar väg för ett tvåpartisystem, och att ett nytt parti behövs för att stå fritt från blockpolitiken, och ta tillbaka det miljöpartiet stod för på 80-talet.
Schlaug, och en del andra som håller med honom i högre eller lägre utsträckning, gör en grov feleanalys i frågan om blockoberoende och om ett nytt parti som ska stå "utanför" denna.
Jag förnekar inte att det finns två block i riksdagen idag. Ett borgerligt, som stöder regeringen, och ett rödgrönt, som vill bilda regering efter valet 2010. Men att dessa block skulle vara bestående är inte gjutet i sten, och det är den felanalysen Schlaug med flera gör. Att man ingår i en koalition med andra partier, eller politiska "block", gör inte att "blocken" inte kan komma att ändras framöver. Partier utvecklas, nya bildas, andra går under, och vilka som har nytta av att samverka med vilka förändras. Styrkan inom konstellationer förändras med allmänna val. Ingenting är statiskt. Ett rödgrönt block finns idag, precis som ett borgerligt, men det kan ändras idag och imorgon.
Regeringen styr riket enligt regeringsformen. Regeringen kan avsättas om en riksdagsmajoritet röstar för ett misstroende. Indirekt så måste regeringen ha stöd, aktivt eller passivt, av en riksdagsmajoritet. Det är en sund princip som de allra flesta ställer sig bakom. Särskilt eftersom alternativet, med enmansvalkretsar a' la England, innebär ett riktigt tvåpartisystem.
Det svenska systemet innebär således att partier måste gå ihop, om inget parti ensamt vinner majoritet. Något som hänt vid ett par tillfällen då (s) gjort det, men det lär knappast hända på länge igen, och tur är väl det. Det är bra. Det innebär nämligen att en mångfald av både partier och viljeinriktningar tar plats såväl hos majoriteten som hos opposition, vilket vi kan se idag. Och även om den nuvarande regeringen domineras av moderater, så har även de andra borgerliga partierna fått igenom hjärtefrågor.
Att stå "fri från blockpolitiken", som Schlaug förespråkar, innebär med det svenska systemet att man vill stå utanför inflytande och makt. Man vill tycka saker, men inte gå ihop med andra partier och jämka sig samman till majoritetsbeslut som drivs igenom. Man tror att ställa sig utanför är att ta ansvar. Man tror helt felaktigt att man låser in sig för framtiden genom att göra uppgörelser i nuet.
Invändningen som kommer är då att man vill "stå fri innan valet", och göra uppgörelser och kompromisser efteråt. Två allvarliga invändningar finns mot det, som gör en sån hållning orimlig ur grönt perspektiv:
1) Det stärker de stora partierna, i dagsläget (s) och (m). De som har organisation, inarbetade nätverk, erfarenheter, med mera, gynnas av ostrukturerade korta förhandlingar. Att grundligt diskutera hur processer ska gå till, hur man ska ge och ta, med mera, skapar en mer jämlik förhandlingssituation. Att "vänta till efter valet" är ur den aspekten att välja mindre politisk mångfald och mindre inflytande för mindre partier.
2) Det ger partiledningarna mer makt på väljarnas bekostnad. Genom att inte "binda sig" innan valet, får partiledningarna fritt spelutrymme att hitta allianser efter eget behag. Väljarna får finna sig i att titta på och med vissa risker finna sig i att bli lurade. Det är en attityd som inte borde vara grön, men som kommit att bli det på grund av en rubbad självbild som några som står över alla andra. Eller "utanför blockpolitiken", som man uttrycker det.
Sammanfattningsvis, vill man påverka kan man inte stå utanför, såvida man inte får egen majoritet. Ju tidigare man är i en förhandlingsprocess, ju större chans har man att påverka innehållet i kompromissen. Och att man är inne i en förhandlingsprocess gör inte att man bundit upp sig för all framtid.
Den andra delen av Schlaugs kritik mot konsumtions- och tillväxtkritiken i Miljöpartiet blivit alltmer undanskymt, stämmer delvis. De Gröna har förvisso fortfarande sitt politiska fokus på livskvalitet, lyfter fram möjlighet till deltid när andra pratar om rätt till heltid och vill ta ut delar av tillväxten i sänkt arbetstid. Men att driva en politik för nolltillväxt är svårt. Att det skapas stora svårigheter i Malmös kommunalekonomi när inkomstökningen stannar vid 3,2 procent istället för 4,0, talar sitt tydliga språk. Att ett nytt grönt parti skulle kunna reda ut frågan på ett bättre sätt än Miljöpartiet har gjort tror jag däremot inte ett ögonblick på.
Jag skulle gärna ställa tre stulna frågor till Birger Schlaug: Vad vill du göra, hur vill du göra det, och med vem vill du göra det?
Ämnet för dagen är Blockpolitik och miljöpartiets utveckling. Inte minst mot bakgrund av Birger Schlaugs ihärdiga analyser både här och där. Det förra språkröret, och de Grönas främsta företrädare på 90-talet, menar huvudsakligen i sin kritik att miljöprtiets tillväxt- och konsumtionskritik suddats ut, att planerna på koalitionen med (s) och (v) banar väg för ett tvåpartisystem, och att ett nytt parti behövs för att stå fritt från blockpolitiken, och ta tillbaka det miljöpartiet stod för på 80-talet.
Schlaug, och en del andra som håller med honom i högre eller lägre utsträckning, gör en grov feleanalys i frågan om blockoberoende och om ett nytt parti som ska stå "utanför" denna.
Jag förnekar inte att det finns två block i riksdagen idag. Ett borgerligt, som stöder regeringen, och ett rödgrönt, som vill bilda regering efter valet 2010. Men att dessa block skulle vara bestående är inte gjutet i sten, och det är den felanalysen Schlaug med flera gör. Att man ingår i en koalition med andra partier, eller politiska "block", gör inte att "blocken" inte kan komma att ändras framöver. Partier utvecklas, nya bildas, andra går under, och vilka som har nytta av att samverka med vilka förändras. Styrkan inom konstellationer förändras med allmänna val. Ingenting är statiskt. Ett rödgrönt block finns idag, precis som ett borgerligt, men det kan ändras idag och imorgon.
Regeringen styr riket enligt regeringsformen. Regeringen kan avsättas om en riksdagsmajoritet röstar för ett misstroende. Indirekt så måste regeringen ha stöd, aktivt eller passivt, av en riksdagsmajoritet. Det är en sund princip som de allra flesta ställer sig bakom. Särskilt eftersom alternativet, med enmansvalkretsar a' la England, innebär ett riktigt tvåpartisystem.
Det svenska systemet innebär således att partier måste gå ihop, om inget parti ensamt vinner majoritet. Något som hänt vid ett par tillfällen då (s) gjort det, men det lär knappast hända på länge igen, och tur är väl det. Det är bra. Det innebär nämligen att en mångfald av både partier och viljeinriktningar tar plats såväl hos majoriteten som hos opposition, vilket vi kan se idag. Och även om den nuvarande regeringen domineras av moderater, så har även de andra borgerliga partierna fått igenom hjärtefrågor.
Att stå "fri från blockpolitiken", som Schlaug förespråkar, innebär med det svenska systemet att man vill stå utanför inflytande och makt. Man vill tycka saker, men inte gå ihop med andra partier och jämka sig samman till majoritetsbeslut som drivs igenom. Man tror att ställa sig utanför är att ta ansvar. Man tror helt felaktigt att man låser in sig för framtiden genom att göra uppgörelser i nuet.
Invändningen som kommer är då att man vill "stå fri innan valet", och göra uppgörelser och kompromisser efteråt. Två allvarliga invändningar finns mot det, som gör en sån hållning orimlig ur grönt perspektiv:
1) Det stärker de stora partierna, i dagsläget (s) och (m). De som har organisation, inarbetade nätverk, erfarenheter, med mera, gynnas av ostrukturerade korta förhandlingar. Att grundligt diskutera hur processer ska gå till, hur man ska ge och ta, med mera, skapar en mer jämlik förhandlingssituation. Att "vänta till efter valet" är ur den aspekten att välja mindre politisk mångfald och mindre inflytande för mindre partier.
2) Det ger partiledningarna mer makt på väljarnas bekostnad. Genom att inte "binda sig" innan valet, får partiledningarna fritt spelutrymme att hitta allianser efter eget behag. Väljarna får finna sig i att titta på och med vissa risker finna sig i att bli lurade. Det är en attityd som inte borde vara grön, men som kommit att bli det på grund av en rubbad självbild som några som står över alla andra. Eller "utanför blockpolitiken", som man uttrycker det.
Sammanfattningsvis, vill man påverka kan man inte stå utanför, såvida man inte får egen majoritet. Ju tidigare man är i en förhandlingsprocess, ju större chans har man att påverka innehållet i kompromissen. Och att man är inne i en förhandlingsprocess gör inte att man bundit upp sig för all framtid.
Den andra delen av Schlaugs kritik mot konsumtions- och tillväxtkritiken i Miljöpartiet blivit alltmer undanskymt, stämmer delvis. De Gröna har förvisso fortfarande sitt politiska fokus på livskvalitet, lyfter fram möjlighet till deltid när andra pratar om rätt till heltid och vill ta ut delar av tillväxten i sänkt arbetstid. Men att driva en politik för nolltillväxt är svårt. Att det skapas stora svårigheter i Malmös kommunalekonomi när inkomstökningen stannar vid 3,2 procent istället för 4,0, talar sitt tydliga språk. Att ett nytt grönt parti skulle kunna reda ut frågan på ett bättre sätt än Miljöpartiet har gjort tror jag däremot inte ett ögonblick på.
Jag skulle gärna ställa tre stulna frågor till Birger Schlaug: Vad vill du göra, hur vill du göra det, och med vem vill du göra det?
måndag, augusti 04, 2008
Fortfarande bloggsemester
I brist på egen semester så kommer nog bloggen fortsätta ha lite mer semester. Istället kan man läsa bloggen "nej till utträdeskravet" som uppdateras dagligen.
Partiets medlemsomröstning är en spännande historia. Frågan ska avgöras sista september, bara nån vecka innan extrakongressen inför EU-parlamentsvalet.
Jag står alltså på nejsidan. Nej till utträdeskravet. Den andra sidan är följaktligen "ja till utträdeskravet".
Johan Hellström med flera tycker att frågan är felställd, eftersom mp inte haft något utträdeskrav i praktiken. Jag håller med. Frågan om utträdesmål är mer relevant.
Men det som gynnar nej-sidan mest är antagligen ja-sidans oerhörda oerfarenhet vad gäller att stå på ja-sidan i omröstningar. Man brukar oftast säga nej.
Partiets medlemsomröstning är en spännande historia. Frågan ska avgöras sista september, bara nån vecka innan extrakongressen inför EU-parlamentsvalet.
Jag står alltså på nejsidan. Nej till utträdeskravet. Den andra sidan är följaktligen "ja till utträdeskravet".
Johan Hellström med flera tycker att frågan är felställd, eftersom mp inte haft något utträdeskrav i praktiken. Jag håller med. Frågan om utträdesmål är mer relevant.
Men det som gynnar nej-sidan mest är antagligen ja-sidans oerhörda oerfarenhet vad gäller att stå på ja-sidan i omröstningar. Man brukar oftast säga nej.
tisdag, april 22, 2008
Röda och gröna synsätt
Det inom socialdemokraterna som brukar kritiseras av oss gröna allra mest är snarare dess organisation, och centralistiska tankar, än dess politik. Det politiska som oftast kritiseras är för övrigt också den socialdemokratiska centralismen. Den centralistiska tankegången står i tvär kontrast med den mer anarkistiska och decentralistiska gröna synen.
Att jämföra socialdemokraternas stadgar med de Grönas visar skillnaden på ett illustrativt sätt. Medan socialdemokraternas stadgar består av 44 sidor, så är de Grönas inklämda på 2.
En skillnad gäller hur ombuden till kongressen fastställs. I Miljöpartiet får varje lokalavdelning utse ett ombud för varje påbörjat hundratal antal medlemmar. Detta medför att de allra flesta lokalavdelningar får skicka ett ombud och en ersättare var. Medelstora har två, och avdelningar stora som Malmö 4.
Socialdemokraterna har 350 ombud på sin kongress. Dessa fördelas till dess distrikt efter antalet medlemmar. Ett distrikt med 10 procent av medlemmarna får 35 ombud att fördela, exempelvis.
Detta har förstås med partiernas olika storhet att göra. Likaså det faktum att s-märkta riksdagsledamöter långtifrån är säkra på en kongressplats. Endast en per påbörjat tiotal får delta. Vilket förstås beror att de är så många. För de 19 gröna riksdagsledamöterna gäller förstås inte samma knapphet.
SSU har rätt att skicka en representant, vilket förstås blir ordföranden (eller förbundssekreteraren, om ordföranden avgått). För Grön Ungdom gäller samam regler som vanliga lokalavdelningar. Förbundet kan alltså skicka ett tjugotal representanter, om man vill.
Den allra största skillnaden hittar man dock om man vill undersöka partiernas regionavdelningar (mp) eller distrikt (s). I s-stadgarna hittar man i kapitel 3 massor av paragrafer och regler som gäller för partiets distrikt. För de Gröna stadgas att regioner ska bestå av minst en riksdagsvalkrets, att deras stadgar inte får bryta mot riksorganisationens, men att man i övrigt är fri att besluta om sin organisation.
Mot bakgrund av den gröna anarkistiska grundsynen är detta fullkomligt logiskt. Effekterna av denna frihet är emellertid inte helt okomplicerad. Åtminstone inte vad gäller regionernas kontakter och ansvar gentemot riksorganisationen. Eller när en regionavdelning av någon anledning inte fungerar.
Att centralisera är inte bra om det tar död på kreativitet och stoppar innovativa försök. Om det däremot innebär en tydlig struktur så att styrelser förstår hur de bör organisera, så kan det i vissa lägen finnas fördelar. Men att fatta ett centralt beslut "detta gäller om inget annat beslutas" vore nog den gyllene medelvägen.
Och modellen med ett fast antal ombud kan jag inte låta bli att gilla. Fast de Gröna borde lägga sig lägre än 350, exempelvis på 250. Och införa en miniminivå så att även vita regioner får representation.
Det är inte bara (s) som har att lära från de Gröna. Vi borde faktiskt låta oss inspireras också.
Att jämföra socialdemokraternas stadgar med de Grönas visar skillnaden på ett illustrativt sätt. Medan socialdemokraternas stadgar består av 44 sidor, så är de Grönas inklämda på 2.
En skillnad gäller hur ombuden till kongressen fastställs. I Miljöpartiet får varje lokalavdelning utse ett ombud för varje påbörjat hundratal antal medlemmar. Detta medför att de allra flesta lokalavdelningar får skicka ett ombud och en ersättare var. Medelstora har två, och avdelningar stora som Malmö 4.
Socialdemokraterna har 350 ombud på sin kongress. Dessa fördelas till dess distrikt efter antalet medlemmar. Ett distrikt med 10 procent av medlemmarna får 35 ombud att fördela, exempelvis.
Detta har förstås med partiernas olika storhet att göra. Likaså det faktum att s-märkta riksdagsledamöter långtifrån är säkra på en kongressplats. Endast en per påbörjat tiotal får delta. Vilket förstås beror att de är så många. För de 19 gröna riksdagsledamöterna gäller förstås inte samma knapphet.
SSU har rätt att skicka en representant, vilket förstås blir ordföranden (eller förbundssekreteraren, om ordföranden avgått). För Grön Ungdom gäller samam regler som vanliga lokalavdelningar. Förbundet kan alltså skicka ett tjugotal representanter, om man vill.
Den allra största skillnaden hittar man dock om man vill undersöka partiernas regionavdelningar (mp) eller distrikt (s). I s-stadgarna hittar man i kapitel 3 massor av paragrafer och regler som gäller för partiets distrikt. För de Gröna stadgas att regioner ska bestå av minst en riksdagsvalkrets, att deras stadgar inte får bryta mot riksorganisationens, men att man i övrigt är fri att besluta om sin organisation.
Mot bakgrund av den gröna anarkistiska grundsynen är detta fullkomligt logiskt. Effekterna av denna frihet är emellertid inte helt okomplicerad. Åtminstone inte vad gäller regionernas kontakter och ansvar gentemot riksorganisationen. Eller när en regionavdelning av någon anledning inte fungerar.
Att centralisera är inte bra om det tar död på kreativitet och stoppar innovativa försök. Om det däremot innebär en tydlig struktur så att styrelser förstår hur de bör organisera, så kan det i vissa lägen finnas fördelar. Men att fatta ett centralt beslut "detta gäller om inget annat beslutas" vore nog den gyllene medelvägen.
Och modellen med ett fast antal ombud kan jag inte låta bli att gilla. Fast de Gröna borde lägga sig lägre än 350, exempelvis på 250. Och införa en miniminivå så att även vita regioner får representation.
Det är inte bara (s) som har att lära från de Gröna. Vi borde faktiskt låta oss inspireras också.
onsdag, april 16, 2008
Uteslutningsärendet
Igår skickade jag och Maria Ferm in ett uteslutningsärende till miljöpartiets partistyrelse, mot miljöpartiets representant i kommunfullmäktige i Svedala, René Lundström. Anledningen är att René Lundström ett flertal gånger skadat miljöpartiet med mer eller mindre främlingsfientliga uttalandet. Droppen som fick bägaren att rinna över var att Lundström inte röstade för att Svedala kommun skulle skriva avtal med migrationsverket om att ta emot 50 flyktingar på tre år.
På samma sammanträde behandlades även Lundströms motion "Individuell utvecklingsplan för invandrare/flykting som flyttar till Svedala kommun". Förutom att motionen innehåller ett olagligt förslag och visar Lundströms stora okunskap (att inte skilja på begreppen invandrare och flykting exempelvis), så har motionen främlingsfientliga undertoner. Att samma lagar ska gälla för alla som bor i Sverige är självklart. Att föreslå att vissa ska ha andra regler än andra, läs att invandrare ska ha hårdare regler än infödda svenskar, är oacceptabelt.
Någon har påstått att vårt uteslutningsärende bottnar i att miljöpartiet har lågt i tak. Det är inte sant, och det finns också siffror som styrker det. Gröna representanter är de som i högst utsträckning inte röstar med partilinjen. I det här fallet handlar det dock om något större: Människosyn och grundläggande värderingar. Delar man inte ett partis grundläggande värderingar så ska man förstås inte vara medlem. Oavsett om partiet heter miljöpartiet, kristdemokraterna eller sverigedemokraterna.
På samma sammanträde behandlades även Lundströms motion "Individuell utvecklingsplan för invandrare/flykting som flyttar till Svedala kommun". Förutom att motionen innehåller ett olagligt förslag och visar Lundströms stora okunskap (att inte skilja på begreppen invandrare och flykting exempelvis), så har motionen främlingsfientliga undertoner. Att samma lagar ska gälla för alla som bor i Sverige är självklart. Att föreslå att vissa ska ha andra regler än andra, läs att invandrare ska ha hårdare regler än infödda svenskar, är oacceptabelt.
Någon har påstått att vårt uteslutningsärende bottnar i att miljöpartiet har lågt i tak. Det är inte sant, och det finns också siffror som styrker det. Gröna representanter är de som i högst utsträckning inte röstar med partilinjen. I det här fallet handlar det dock om något större: Människosyn och grundläggande värderingar. Delar man inte ett partis grundläggande värderingar så ska man förstås inte vara medlem. Oavsett om partiet heter miljöpartiet, kristdemokraterna eller sverigedemokraterna.
fredag, mars 21, 2008
Grön Ungdoms intressanta utveckling
För ett par år sedan avslogs en motion som några gånger diskuterats på Miljöpartiets kongresser: Frågan om partisekreteraren ska väljas av kongressen, eller om den ska anställas av partistyrelsen, som ju partisekreteraren ska jobba på uppdrag åt. De som vill att kongressen ska välja anger demokratiskäl, de som vill att partistyrelsen ska anställa pekar på den logiska kopplingen att man ska välja vem man vill ha som arbetar på uppdrag av en.
Hittills har det varit kongresslinjen som gällt. Sen 1999 i varje fall.
Proffstyckare har förstås sett en konflikt i den här frågan, och då att gräsrötterna/fundamentalisterna/de radikala varit för kongressbeslut, och de sosseanpassade/ickeradikala för partistyrelsebeslut.
Grön Ungdom har traditionellt, precis som alla andra ungdomsförbund till andra partier, ansetts mer radikala än moderpartiet. Vad som är radikalt och inte är en oändlig diskussion, men om man håller med om bilden ovan så är en sak intressant. Nämligen att Grön Ungdom från och med nästa år inte längre ska välja sin förbundsekreterare på riksårsmötet. Det valet ska nämligen tillfalla Förbundsstyrelsen.
Jag tycker beslutet är bra. Jag tycker också man ska se det som att Grön Ungdom ligger steget före Miljöpartiet. Och radikalitet handlar inte så mycket om organisation, som om politik.
*Så gott som omärkbar övergång*
Därför kan jag också passa på att kommentera ex-förbundsekreteraren Helene Sigfridsson, i hennes artikel på Politikerbloggen för några veckor sedan. Jag delar inte Helene Sigfridssons syn på Grön Ungdoms utveckling alls.
För det första, så är bilden av ett Grön Ungdom som ett gäng organisationsnördar som inte bryr sig om politik felaktig. Givetvis diskuteras organisation, men min övertygelse är att det är långt mycket mindre idag, än vad det var under 90-talet. Och det gäller såväl GU som (mp).
Att Grön Ungdom var en maktfaktor 2002, men inte idag, är också det en sanning med modifikation. Att en "maktfaktor" är någon som kan skapa en aldrig så oviktig, men likväl bara en, ny myndighet, ser inte jag som en maktfaktor. Tvärtom är det antagligen idag som Grön Ungdom har mest inflytande någonsin, i kraft av alla de många förtroendevalda man har runtom i landet. Rätta mig om jag har fel.
I övrigt kretsar mycket i artikeln kring Miljöpartiets ställningstaganden i en rad frågor, som Sigfridsson uppenbarligen inte är nöjd med. Det behöver hon förstås inte vara. Det är inte alla miljöpartister. Eller gröna ungdomar. Men essensen i artikeln är slutmeningarna:
Grön Ungdom skulle må bra av att samla krafterna kring ett eget radikalt politisk program och ett gemensamt mål: Att ta tillbaka modet i miljöpartiet, så grön politik blir radikal på riktigt igen.
Och häri ligger, i min mening, de största missuppfattningarna: Att Grön Ungdom skulle vara en homogen grupp. Så är det inte. Grön Ungdom skulle ha lika svårt som miljöpartiet att enas kring ett program alla ställer upp på till 100%. Inte heller vore det önskvärt. Påverka på riktigt istället.
Den andra missuppfattningen är att Sigfridsson verkar mena att "radikal" är lika med "hur det var förr". Grön politik är fortfarande radikal. Tyvärr, får jag säga. Den dagen den inte är det kommer åtminstone jag luta mig tillbaka. Det innebär ju att den blivit mainstream.
Det var inte bättre förr. Men det ska bli bättre framöver.
Hittills har det varit kongresslinjen som gällt. Sen 1999 i varje fall.
Proffstyckare har förstås sett en konflikt i den här frågan, och då att gräsrötterna/fundamentalisterna/de radikala varit för kongressbeslut, och de sosseanpassade/ickeradikala för partistyrelsebeslut.
Grön Ungdom har traditionellt, precis som alla andra ungdomsförbund till andra partier, ansetts mer radikala än moderpartiet. Vad som är radikalt och inte är en oändlig diskussion, men om man håller med om bilden ovan så är en sak intressant. Nämligen att Grön Ungdom från och med nästa år inte längre ska välja sin förbundsekreterare på riksårsmötet. Det valet ska nämligen tillfalla Förbundsstyrelsen.
Jag tycker beslutet är bra. Jag tycker också man ska se det som att Grön Ungdom ligger steget före Miljöpartiet. Och radikalitet handlar inte så mycket om organisation, som om politik.
*Så gott som omärkbar övergång*
Därför kan jag också passa på att kommentera ex-förbundsekreteraren Helene Sigfridsson, i hennes artikel på Politikerbloggen för några veckor sedan. Jag delar inte Helene Sigfridssons syn på Grön Ungdoms utveckling alls.
För det första, så är bilden av ett Grön Ungdom som ett gäng organisationsnördar som inte bryr sig om politik felaktig. Givetvis diskuteras organisation, men min övertygelse är att det är långt mycket mindre idag, än vad det var under 90-talet. Och det gäller såväl GU som (mp).
Att Grön Ungdom var en maktfaktor 2002, men inte idag, är också det en sanning med modifikation. Att en "maktfaktor" är någon som kan skapa en aldrig så oviktig, men likväl bara en, ny myndighet, ser inte jag som en maktfaktor. Tvärtom är det antagligen idag som Grön Ungdom har mest inflytande någonsin, i kraft av alla de många förtroendevalda man har runtom i landet. Rätta mig om jag har fel.
I övrigt kretsar mycket i artikeln kring Miljöpartiets ställningstaganden i en rad frågor, som Sigfridsson uppenbarligen inte är nöjd med. Det behöver hon förstås inte vara. Det är inte alla miljöpartister. Eller gröna ungdomar. Men essensen i artikeln är slutmeningarna:
Grön Ungdom skulle må bra av att samla krafterna kring ett eget radikalt politisk program och ett gemensamt mål: Att ta tillbaka modet i miljöpartiet, så grön politik blir radikal på riktigt igen.
Och häri ligger, i min mening, de största missuppfattningarna: Att Grön Ungdom skulle vara en homogen grupp. Så är det inte. Grön Ungdom skulle ha lika svårt som miljöpartiet att enas kring ett program alla ställer upp på till 100%. Inte heller vore det önskvärt. Påverka på riktigt istället.
Den andra missuppfattningen är att Sigfridsson verkar mena att "radikal" är lika med "hur det var förr". Grön politik är fortfarande radikal. Tyvärr, får jag säga. Den dagen den inte är det kommer åtminstone jag luta mig tillbaka. Det innebär ju att den blivit mainstream.
Det var inte bättre förr. Men det ska bli bättre framöver.
onsdag, mars 12, 2008
I spåkulan: 2010, ett politiskt rymdäventyr
Många politiktyckare spekulerar hur det ska gå efter valet 2010. Ny borgerlig regering, ny s-regering, s-v-mp-regering, s-mp-regering, m-fp-kd-c-mp-regering, eller något annat. Inför förra valet satsade jag på en högoddsare till regering: s + m. Det gick inte, den gången. Att oddset var högt, 1001 gånger pengarna, säger bara att det var osannolikt då. Samma odds var det nämligen på Mona Sahlin som ny socialdemokratisk partiordförande...
Nåväl. Om man ska lära av historien och försöka se framåt ännu en gång, hur bör man då resonera? Det beror på vilka premisser man väljer att bygga sitt resonemang på. De jag kan tänka mig att kalkylera med är följande, eftersom jag inte tror att nuvarande regering kommer att få en riksdagsmajoritet återigen.
* Kristdemokraterna åker ur riksdagen. Det både tror och hoppas jag.
* Vänsterpartiet åker inte ur riksdagen. Lika säkert som att vänsterpartiet alltid lägger sig när det gäller, lika säkert är att de stannar i riksdagen. Det finns tillräckligt med strategiska sossar, och vänstersossar, för att det inte ska vara något problem.
* Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Antagligen. eller kanske. Om de inte kommer in i EU-parlamentet så kommer de heller inte in i riksdagen. Men mitt resonemang om slutligt resultat faller inte med (sd):s inträde i riksdagen.
* (s) och (mp) får inte ensamma majoritet. Om s och mp får egen majoritet, så blir detta den nya regeringskoalitionen. Och egentligen så är det nog det jag tror blir fallet. Men isåfall blir det en alltför förutsägbar gissning om framtiden. Och en förutsägbar blogg är en tråkig blogg. Därför får en premiss vara att s och mp inte får majoritet.
* Den sista premissen: Det kommer bli spänningar mellan de borgerliga partierna. Eftersom oppositionen kommer leda i opinionsmätningar även framöver.
Dessa premisser leder till slutsatsen: Nästa regering kommer bestå av socialdemokraterna och folkpartiet.
När Maria Ferm i Veckans debatt fick frågan "är folkpartiet det riksdagsparti som är längst åt höger idag?" så svarade hon helt rätt "deras skolpolitik är iallafall inte liberal". Hon kunde, om hon inte varit språkrör utan politisk analytiker, svarat att folkpartiet tvärtom är borgerlighetens vänster. Det är dom som vill ha fortsatt höga sjukförsäkringar, det är dom som vill prioritera medelklassen. Deras skolpolitik skiljer sig inte på några större sätt. Båda resonerar liknande i jämställdhets- och integrationsfrågor.
Folkpartiet har heller inte, till skillnad mot centerpartiet, drivit näringslivsfrågor på samma sätt. De har heller inte retat upp fackförbunden som moderaterna och centern.
För socialdemokraternas perspektiv så vore ett samarbete med fp betydligt mer lättsmält, än ett moderatsamarbete. Många inom (s) skulle också föredra det framför en koalitionsregering med de Gröna.
För folkpartiet vore det svårare. Men visst går det. Man visade efter valet 2002 att man är beredda att samarbeta för att uppnå kompromisser. Och man kommer ha många prioriteringar som är snarlika socialdemokraternas. Och man kommer få fler ministerposter än i nuvarande regering, som är moderatdominerad.
Socialdemokraterna och folkpartiet 2010 alltså. Kom ihåg var du läste det först.
---
Uppdatering: Ytterliggare ett tecken som styrker spåkulans tillförlitlighet.
Nåväl. Om man ska lära av historien och försöka se framåt ännu en gång, hur bör man då resonera? Det beror på vilka premisser man väljer att bygga sitt resonemang på. De jag kan tänka mig att kalkylera med är följande, eftersom jag inte tror att nuvarande regering kommer att få en riksdagsmajoritet återigen.
* Kristdemokraterna åker ur riksdagen. Det både tror och hoppas jag.
* Vänsterpartiet åker inte ur riksdagen. Lika säkert som att vänsterpartiet alltid lägger sig när det gäller, lika säkert är att de stannar i riksdagen. Det finns tillräckligt med strategiska sossar, och vänstersossar, för att det inte ska vara något problem.
* Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Antagligen. eller kanske. Om de inte kommer in i EU-parlamentet så kommer de heller inte in i riksdagen. Men mitt resonemang om slutligt resultat faller inte med (sd):s inträde i riksdagen.
* (s) och (mp) får inte ensamma majoritet. Om s och mp får egen majoritet, så blir detta den nya regeringskoalitionen. Och egentligen så är det nog det jag tror blir fallet. Men isåfall blir det en alltför förutsägbar gissning om framtiden. Och en förutsägbar blogg är en tråkig blogg. Därför får en premiss vara att s och mp inte får majoritet.
* Den sista premissen: Det kommer bli spänningar mellan de borgerliga partierna. Eftersom oppositionen kommer leda i opinionsmätningar även framöver.
Dessa premisser leder till slutsatsen: Nästa regering kommer bestå av socialdemokraterna och folkpartiet.
När Maria Ferm i Veckans debatt fick frågan "är folkpartiet det riksdagsparti som är längst åt höger idag?" så svarade hon helt rätt "deras skolpolitik är iallafall inte liberal". Hon kunde, om hon inte varit språkrör utan politisk analytiker, svarat att folkpartiet tvärtom är borgerlighetens vänster. Det är dom som vill ha fortsatt höga sjukförsäkringar, det är dom som vill prioritera medelklassen. Deras skolpolitik skiljer sig inte på några större sätt. Båda resonerar liknande i jämställdhets- och integrationsfrågor.
Folkpartiet har heller inte, till skillnad mot centerpartiet, drivit näringslivsfrågor på samma sätt. De har heller inte retat upp fackförbunden som moderaterna och centern.
För socialdemokraternas perspektiv så vore ett samarbete med fp betydligt mer lättsmält, än ett moderatsamarbete. Många inom (s) skulle också föredra det framför en koalitionsregering med de Gröna.
För folkpartiet vore det svårare. Men visst går det. Man visade efter valet 2002 att man är beredda att samarbeta för att uppnå kompromisser. Och man kommer ha många prioriteringar som är snarlika socialdemokraternas. Och man kommer få fler ministerposter än i nuvarande regering, som är moderatdominerad.
Socialdemokraterna och folkpartiet 2010 alltså. Kom ihåg var du läste det först.
---
Uppdatering: Ytterliggare ett tecken som styrker spåkulans tillförlitlighet.
söndag, mars 02, 2008
Artikel i kvällsposten
Idag har jag inne en debattartikel i Kvällsposten/Expressen, som bemöter Lars Ohlys inlägg 28 februari. Tyvärr finns den inte på nätet.
Så här var den ursprungliga (i tidningen nerkortad till 2000 tecken):
De Grönas språkrör Maria Wetterstrand gick i veckan ut i den interna medlemstidningen Grönt, och sa att hon inte längre anser att Sverige bör lämna EU. Wetterstrand beskriver i artikeln hur hennes engagemang mot EU successivt minskat sedan omröstningen 1994, för att den senaste tiden slagit om, så att fördelarna med medlemskapet numera överväger nackdelarna.
För förståsigpåare utanför Miljöpartiet handlar Wetterstrands utspel om en reträtt för socialdemokraterna i sin strävan efter att bilda en koalitionsregering 2010, något bland annat Lars Ohly anför i Kvällsposten 28/2. Man tycker sig också veta att det handlar om språkrörens strävan efter att övertyga ”gräsrötterna” i miljöpartiet om nödvändigheten av denna anpassning, något som inte heller stämmer.
Till de Grönas kongress i maj så handlar 4-5 motioner om att Miljöpartiet bör avskaffa sitt krav på utträde ur EU. Den med flest underskrifter, som undertecknad skrivit huvuddelen av, samlade närmare 50 namn. Bland underskrivarna finns såväl kommunalråd som riksdagsledamöter, lokala och regionala företrädare, till vanliga medlemmar utan förtroendeuppdrag. Flera lokalavdelningar har också gett sitt stöd, och i Miljöpartiet Stockholms län ville en majoritet stödja motionen (det krävdes 2/3 majoritet för att ge stöd enligt stadgarna). Det handlar, kort sagt, om att många av miljöpartiets medlemmar vill att Sverige ska vara kvar i EU, inte bara språkrören, som man får en känsla av att Lars Ohly och media vill rapportera.
Den andra missuppfattningen är att denna åsikt, att Sverige bör förbli medlemmar i EU, grundar sig i att en regeringsbildning med socialdemokraterna ska underlättas, eller att fler väljare ska attraheras. För det första, så vore en miljöpartistisk EU-utträdesåsikt inte på något sätt avgörande för om (mp) och (s) skulle kunna bilda regering. Lika lite som moderaternas syn på landstingens avskaffande är ett hinder för den nuvarande borgerliga regeringen. Det visade inte minst det samarbete mellan (s), (v) och (mp) under åren 1998 till 2006, som resulterade i 16 gemensamma statsbudgetar.
Anledningen till vårt ställningstagande är politiskt, inte strategiskt. Ingen av underskrivarna till motionen tycker att EU ser bra ut som det gör idag. Det finns massor med exempel på frågor där EU håller på att utvecklas åt helt fel håll, och många exempel där politiken är rent förkastlig. Jordbrukspolitiken och militariseringen är det värsta exemplen. Inte heller Lissabonfördraget kommer att innebära några förbättringar om det går igenom bland medlemsländerna, utan tvärtom en ökad centralisering.
I sak är alltså vi miljöpartister som anser att Sverige ska vara kvar i EU, och de som vill gå ur, eniga om mycket. Men självfallet inte om allt. Många av oss anser att överstatliga beslut ibland är att föredra framför mellanstatliga. Framförallt för att det går att åstadkomma en öppnare och mer demokratisk process, något som är omöjligt när mellanstatliga förhandlingar ska till i slutna rum. Samt, för att länder kan tvingas till åtgärder som är nödvändiga, som att exempelvis radikalt sänka sina klimatförstörande utsläpp.
Det finns många argument mot EU, och många i miljöpartiet, kanske en majoritet, kommer tycka att miljöpartiet ska fortsätta driva utträdeskravet ur EU. Men vi är många som vill ändra den linjen på kongressen, av politiska skäl. Och det är sannerligen inte bara Maria Wetterstrand.
Rasmus Ling
Medlem i Miljöpartiet de Gröna i Malmö
Huvudförfattare till motionen ”Avskaffa utträdeskravet ur EU”
Så här var den ursprungliga (i tidningen nerkortad till 2000 tecken):
De Grönas språkrör Maria Wetterstrand gick i veckan ut i den interna medlemstidningen Grönt, och sa att hon inte längre anser att Sverige bör lämna EU. Wetterstrand beskriver i artikeln hur hennes engagemang mot EU successivt minskat sedan omröstningen 1994, för att den senaste tiden slagit om, så att fördelarna med medlemskapet numera överväger nackdelarna.
För förståsigpåare utanför Miljöpartiet handlar Wetterstrands utspel om en reträtt för socialdemokraterna i sin strävan efter att bilda en koalitionsregering 2010, något bland annat Lars Ohly anför i Kvällsposten 28/2. Man tycker sig också veta att det handlar om språkrörens strävan efter att övertyga ”gräsrötterna” i miljöpartiet om nödvändigheten av denna anpassning, något som inte heller stämmer.
Till de Grönas kongress i maj så handlar 4-5 motioner om att Miljöpartiet bör avskaffa sitt krav på utträde ur EU. Den med flest underskrifter, som undertecknad skrivit huvuddelen av, samlade närmare 50 namn. Bland underskrivarna finns såväl kommunalråd som riksdagsledamöter, lokala och regionala företrädare, till vanliga medlemmar utan förtroendeuppdrag. Flera lokalavdelningar har också gett sitt stöd, och i Miljöpartiet Stockholms län ville en majoritet stödja motionen (det krävdes 2/3 majoritet för att ge stöd enligt stadgarna). Det handlar, kort sagt, om att många av miljöpartiets medlemmar vill att Sverige ska vara kvar i EU, inte bara språkrören, som man får en känsla av att Lars Ohly och media vill rapportera.
Den andra missuppfattningen är att denna åsikt, att Sverige bör förbli medlemmar i EU, grundar sig i att en regeringsbildning med socialdemokraterna ska underlättas, eller att fler väljare ska attraheras. För det första, så vore en miljöpartistisk EU-utträdesåsikt inte på något sätt avgörande för om (mp) och (s) skulle kunna bilda regering. Lika lite som moderaternas syn på landstingens avskaffande är ett hinder för den nuvarande borgerliga regeringen. Det visade inte minst det samarbete mellan (s), (v) och (mp) under åren 1998 till 2006, som resulterade i 16 gemensamma statsbudgetar.
Anledningen till vårt ställningstagande är politiskt, inte strategiskt. Ingen av underskrivarna till motionen tycker att EU ser bra ut som det gör idag. Det finns massor med exempel på frågor där EU håller på att utvecklas åt helt fel håll, och många exempel där politiken är rent förkastlig. Jordbrukspolitiken och militariseringen är det värsta exemplen. Inte heller Lissabonfördraget kommer att innebära några förbättringar om det går igenom bland medlemsländerna, utan tvärtom en ökad centralisering.
I sak är alltså vi miljöpartister som anser att Sverige ska vara kvar i EU, och de som vill gå ur, eniga om mycket. Men självfallet inte om allt. Många av oss anser att överstatliga beslut ibland är att föredra framför mellanstatliga. Framförallt för att det går att åstadkomma en öppnare och mer demokratisk process, något som är omöjligt när mellanstatliga förhandlingar ska till i slutna rum. Samt, för att länder kan tvingas till åtgärder som är nödvändiga, som att exempelvis radikalt sänka sina klimatförstörande utsläpp.
Det finns många argument mot EU, och många i miljöpartiet, kanske en majoritet, kommer tycka att miljöpartiet ska fortsätta driva utträdeskravet ur EU. Men vi är många som vill ändra den linjen på kongressen, av politiska skäl. Och det är sannerligen inte bara Maria Wetterstrand.
Rasmus Ling
Medlem i Miljöpartiet de Gröna i Malmö
Huvudförfattare till motionen ”Avskaffa utträdeskravet ur EU”
onsdag, december 19, 2007
Det är med arbetstidsfrågan vi vinner
Man ska inte stirra sig blind på opinionsmätningar när man analyserar ett politiskt förslag eller en politisk situation. Det har länge varit min grundinställning. Det finns hur många exempel som helst på frågor där väljarna inte valt som man utifrån analyser trott. Det kan förstås i sin tur bero på många olika saker, som att man inte tänkt igenom frågeställningen ordentligt.
Många gröna frågar sig dock, med visst fog, varför inte miljöpartiet lyfter i opinionsmätningarna, med tanke på den klimatdebatt som förs och som ju borde gynna oss. Vi har den mest genomtänkta politiken, objektivt sett. Vi har även den bästa och mest kostnadseffektiva politiken för en omställning av samhället. En del menar att miljöfrågorna aldrig kommer lyfta oss, som Birger Schlaug. Maria Ferm tycker att vi ska byta namn till De Gröna och prata mer om andra frågor.
Miljöpartiet De Gröna har tydligt prioriterat klimatet som den främsta paradfrågan under mandatperioden. Jag säger inte att det är en misslyckad prioritering med hänvisning till opinionsmätningarna. Men jag hävdar att det är ett stort och otympligt område. Det är alltför brett. Vi måste få tillbaka några frågor som är våra, där vi är de som tillfrågas när det kommer upp till debatt, på samma sätt som flyktingfrågan var den under förra mandatperioden.
Arbetstidsfrågan. Det är den vi ska lyfta och driva. Av flera skäl.
* Frågan har en tydlig klimatkoppling, och det är viktigt då jag menar att vi inte ska lämna klimatfrågan, utan tvärtom göra den mer tydlig. Ta ut den ökade tillväxten i mer fri tid, istället för ökad prylkonsumtion.
* Det är en klockren jämställdhetsfråga, eftersom kvinnor oftare är deltidsarbetande med dagens timtal, och gör 80 procent av det obetalda hemarbetet. Det är också en jämställdhetsfråga som är tydlig, vilket inte alltid jämställdhetsfrågor är.
* Vi har potential att vinna väljare. Eftersom inget parti driver frågan så har vi här en jättechans att vinna över alla de som faktiskt ser det som en viktig fråga. Inte minst med tanke på det socialdemokratiska kvinnoförbundets beslut att slopa kravet härom året.
* Det gör oss unika. Vi får chans att sticka ut. Få mediautrymme. Äga en fråga.
* Det borde kunna ena miljöpartiet internt. Det är en gammal fråga äldre medelmmar lätt appellerar till, och som kan argumentationen. Men samtidigt fräsch eftersom ingen pratat om den på länge.
* Vi får en bra chans att angripa att facken, istället för att bli angripna. De har inte jobbat med den här frågan alls, utan haft "rätt till heltid" (dvs 40-timmarsvecka) som det överhängande målet. Frågan om arbetstiden är uppenbarligen för viktig för att lämnas i händerna på LO, kan vi med fog hävda.
Kort sagt, gör arbetstidsfrågan till vår prioriterade fråga 2008.
Många gröna frågar sig dock, med visst fog, varför inte miljöpartiet lyfter i opinionsmätningarna, med tanke på den klimatdebatt som förs och som ju borde gynna oss. Vi har den mest genomtänkta politiken, objektivt sett. Vi har även den bästa och mest kostnadseffektiva politiken för en omställning av samhället. En del menar att miljöfrågorna aldrig kommer lyfta oss, som Birger Schlaug. Maria Ferm tycker att vi ska byta namn till De Gröna och prata mer om andra frågor.
Miljöpartiet De Gröna har tydligt prioriterat klimatet som den främsta paradfrågan under mandatperioden. Jag säger inte att det är en misslyckad prioritering med hänvisning till opinionsmätningarna. Men jag hävdar att det är ett stort och otympligt område. Det är alltför brett. Vi måste få tillbaka några frågor som är våra, där vi är de som tillfrågas när det kommer upp till debatt, på samma sätt som flyktingfrågan var den under förra mandatperioden.
Arbetstidsfrågan. Det är den vi ska lyfta och driva. Av flera skäl.
* Frågan har en tydlig klimatkoppling, och det är viktigt då jag menar att vi inte ska lämna klimatfrågan, utan tvärtom göra den mer tydlig. Ta ut den ökade tillväxten i mer fri tid, istället för ökad prylkonsumtion.
* Det är en klockren jämställdhetsfråga, eftersom kvinnor oftare är deltidsarbetande med dagens timtal, och gör 80 procent av det obetalda hemarbetet. Det är också en jämställdhetsfråga som är tydlig, vilket inte alltid jämställdhetsfrågor är.
* Vi har potential att vinna väljare. Eftersom inget parti driver frågan så har vi här en jättechans att vinna över alla de som faktiskt ser det som en viktig fråga. Inte minst med tanke på det socialdemokratiska kvinnoförbundets beslut att slopa kravet härom året.
* Det gör oss unika. Vi får chans att sticka ut. Få mediautrymme. Äga en fråga.
* Det borde kunna ena miljöpartiet internt. Det är en gammal fråga äldre medelmmar lätt appellerar till, och som kan argumentationen. Men samtidigt fräsch eftersom ingen pratat om den på länge.
* Vi får en bra chans att angripa att facken, istället för att bli angripna. De har inte jobbat med den här frågan alls, utan haft "rätt till heltid" (dvs 40-timmarsvecka) som det överhängande målet. Frågan om arbetstiden är uppenbarligen för viktig för att lämnas i händerna på LO, kan vi med fog hävda.
Kort sagt, gör arbetstidsfrågan till vår prioriterade fråga 2008.
måndag, november 19, 2007
Kärnkraften inte HELA lösningen?
Kärnkraften tar för lång tid att bygga upp. Man får mer för pengarna med andra satsningar. Det finns risker med kärnkraft i instabila länder som Pakistan och Iran.
Är detta De Grönas nya politik? Så lät det nämligen på P1 morgon när Peter Eriksson debatterade frågan med Erland Källén.
Visserligen så har miljöpartiet inte drivit kärnkraftsfrågan särskilt aktivt på ganska länge. Något pliktskyldigt pressmeddelande i samband med effekthöjningar i befintliga kärnkraftverk, Wetterstrand har suttit i någon debattpanel eller morgonsoffa, och givetvis svar på direkta frågor. Men därifrån till att sväva på målet vid direkta frågor är jättestort.
Precis som Birger Schlaug skriver, så är detta ett helt nytt sätt att debattera frågan om kärnkraft för en miljöpartist. Inte ett ord om utsläpp och risker vid uranbrytning, inte ett ord om säkerhetsrisken (vilket med tanke på de många incidenter de senare åren faktiskt är ett kraftfullt argument), eller ett ord om hur slutförvaringen ska gå till. Inte ett ord om den subvention som kärnkraften så länge haft, och fortfarande har.
Kärnkraften i Sverige ska avvecklas snabbt med början omedelbart, står det i miljöpartiets partiprogram. Så brukar också Maria Wetterstrand formulera sig. Frågan är om detta är en kursändring, eller en dålig dag på jobbet?
För många utomstående har miljöpartiet haft två frågor där man inte får gå mot partilinjen: EU och kärnkraft. Att jämställa dessa två är för mig obegripligt. Visst har partiet varit väldigt enade i frågan om EU, men inte alls på samma sätt som i kärnkraftsfrågan. I den frågan har enigheten varit så total att det inte liknar annat än möjligen sverigedemokraternas interna eneghet kring invandring.
Jag har länge varit rädd för att frågan kring klimatet tar fokus från andra viktiga miljöfrågor (ja, andra frågor också förstås). Oron verkar oroväckande befogad.
Är detta De Grönas nya politik? Så lät det nämligen på P1 morgon när Peter Eriksson debatterade frågan med Erland Källén.
Visserligen så har miljöpartiet inte drivit kärnkraftsfrågan särskilt aktivt på ganska länge. Något pliktskyldigt pressmeddelande i samband med effekthöjningar i befintliga kärnkraftverk, Wetterstrand har suttit i någon debattpanel eller morgonsoffa, och givetvis svar på direkta frågor. Men därifrån till att sväva på målet vid direkta frågor är jättestort.
Precis som Birger Schlaug skriver, så är detta ett helt nytt sätt att debattera frågan om kärnkraft för en miljöpartist. Inte ett ord om utsläpp och risker vid uranbrytning, inte ett ord om säkerhetsrisken (vilket med tanke på de många incidenter de senare åren faktiskt är ett kraftfullt argument), eller ett ord om hur slutförvaringen ska gå till. Inte ett ord om den subvention som kärnkraften så länge haft, och fortfarande har.
Kärnkraften i Sverige ska avvecklas snabbt med början omedelbart, står det i miljöpartiets partiprogram. Så brukar också Maria Wetterstrand formulera sig. Frågan är om detta är en kursändring, eller en dålig dag på jobbet?
För många utomstående har miljöpartiet haft två frågor där man inte får gå mot partilinjen: EU och kärnkraft. Att jämställa dessa två är för mig obegripligt. Visst har partiet varit väldigt enade i frågan om EU, men inte alls på samma sätt som i kärnkraftsfrågan. I den frågan har enigheten varit så total att det inte liknar annat än möjligen sverigedemokraternas interna eneghet kring invandring.
Jag har länge varit rädd för att frågan kring klimatet tar fokus från andra viktiga miljöfrågor (ja, andra frågor också förstås). Oron verkar oroväckande befogad.
torsdag, oktober 11, 2007
Arbetslinjen rubbar balansen
Att vara för arbetslinjen är ungefär lika kontroversiellt i svensk politik som att vara för fred. Så inleddes utredningen "Vad är arbetslinjen" av Anna Hedborg mfl som gavs ut 2005.
Lite så har det blivit. Att alliansen lyckades göra begreppet till sitt i förra valet innebar inte att de uppfann hjulet. Enligt ovannämnda utredning så har arbetslinjen anor ända från 1840-talet. Frågan är då vad arbetslinjen är bra för? Och för vem?
Man kan visserligen definiera arbetslinjen på lite olika sätt. Men i grunden handlar det om att samhället ställer ett avgörande villkor på medborgaren: Du måste prestera. Du måste göra det vi säger åt dig att göra, om du inte själv klarar av din egen försörjning.
Lite så har det blivit. Att alliansen lyckades göra begreppet till sitt i förra valet innebar inte att de uppfann hjulet. Enligt ovannämnda utredning så har arbetslinjen anor ända från 1840-talet. Frågan är då vad arbetslinjen är bra för? Och för vem?
Man kan visserligen definiera arbetslinjen på lite olika sätt. Men i grunden handlar det om att samhället ställer ett avgörande villkor på medborgaren: Du måste prestera. Du måste göra det vi säger åt dig att göra, om du inte själv klarar av din egen försörjning.
Mona Sahlin pekade på skillnaderna (s) står för i jämförelse med regeringens i söndagens debatt i Agenda mot statsminister Reinfeldt. "Ni står för en arbetslinje där människor blir av med sin försörjning om de inte får jobb. Ni lägger hela ansvaret på arbetstagarna. Vår arbetslinje ställer även krav på arbetsgivarna, de måste erbjuda heltidsjobb. Först om man i det läget nekar är vi beredda att sänka ersättningen". (Det hela är inte exakt citerat, men innehållet var ovanstående).
Och nej, större än så är inte heller skillnaden. (s) vill tvinga människor att jobba, regeringen likaså. Liksom vänsterpartiet. (s) och (v) vill ställa krav på arbetsgivarna också. Däri ligger skillnaden.
Frågan vem arbetslinjen är bra för är det inte många som ställer. Det anses naturligt att ställa kravet av moraliska skäl. Du ska jobba för att du kan jobba. Punkt. Trots att det för alla borde vara uppenbart vem som tjänar på det.
Det finns två parter på arbetsmarknaden. Arbetsgivare och arbetstagare. Med den nuvarande regeringens politik kan det knappast råda några tvivel om att maktbalansen rubbas till arbetsgivarnas fördel.
Även med en s-arbetslinje så läggs makten uppenbart hos arbetsgivarna. Detta för att de åtgärder man kan sätta in mot medborgare utan anställning alltid kommer vara mycket hårdare än de sanktioner man eventuellt kan ha mot företag som inte kan eller vill anställa.
För självklart ska man heller inte kunna tvinga varken ett privat företag eller en offentlig verksamhet att anställa människor på heltid. För vilken frihet skapas av det? Ingen, för i många branscher är det helt överflödigt att ha anställda mer än några timmar åt gången. Och många fall är både arbetstagare och arbetsgivare fullkomligt nöjda med det.
Det finns bara ett parti som vill slopa arbetslinjen helt. Som tror att människor vill arbeta. Men som inte vill tvinga någon. Varken anställd eller anställare. Som tror på frihet och kreativitet. Miljöpartiet.
Nämnda modell, byggd av människors och företags kompromissanda, gemensamma intressen, kreativitet och frihet, skulle kunna heta "Nya Svenska modellen". Den gamla har ju havererat fullständigt.
tisdag, oktober 09, 2007
Peter Eriksson om vänstern
Språkröret Peter Eriksson är intervjuad i dagens Svenska Dagbladet. Artikeln handlar om att Peter Eriksson vill att miljöpartiet och socialdemokraterna ska gå fram som ett regeringsalternativ till valet 2010. Han vill inte låta vänsterpartiet vara med. Eller, kan man också tolka det som, tror han inte att vänsterpartiet vill vara med.
Jag är osäker på var vänstern står och vad de vill. Det låter som om de tänker driva en valrörelse bara på återställare. Det är oklart om de ens vill vara med i ett sådant här regeringsalternativ.
Och självklart är det osäkert. Det är massor med saker som skiljer partierna åt. (mp) och (v) vilar helt enkelt på olika värdegrund. Själv är jag också mycket skeptisk till vänsterpartiet som parti. Man är så van att agera dörrmatta åt (s), utan att någonsin få cred eller ens en klapp på axeln, att man får lillebrorsko(mp)lex för miljöpartiet, som helt frankt kan hota med att rösta med borgare. Och därmed få igenom mindre, trots att man är större.
Givetvis är det flera vänsterpartister som kommenterar. Och inte i så om-Peter-positiva ordalag.
Jag tycker Peter har helt rätt i sin v-kritik. Att däremot påstå att s och mp "har något framtidsinriktat att erbjuda svenska folket" vill jag först se något konkret av. Eriksson sa precis samma sak sommaren 2006, men fick inte det minsta svarsmål från socialdemokraterna. Risken finns att mp i sin iver efter att få gå ihop med s går i vänsterfällan. Man blir dörrmatta åt (s) i ett tidigt skede och kan sedan inte hota med att gå ihop med alliansen.
Det finns också gigantiska politiska skillnader mellan s och mp, kanske större än mellan mp och v. Det handlar om synen på demokrati, på människor, på försvaret och handel, ja listan kan göras längre Även partikulturen är extremt annorlunda.
Och visst kan man diskutera huruvida det är realistiskt att tro att (s) och (mp) får ensam majoritet. Det lär krävas uppåt 10 procent för mp och ungefär 40 för s. Om nu inte (v) är beredda att agera dörrmatta även åt mp? Men den regeringen lär bli bräckligare än vad jag vill vara med om...
Jag är osäker på var vänstern står och vad de vill. Det låter som om de tänker driva en valrörelse bara på återställare. Det är oklart om de ens vill vara med i ett sådant här regeringsalternativ.
Och självklart är det osäkert. Det är massor med saker som skiljer partierna åt. (mp) och (v) vilar helt enkelt på olika värdegrund. Själv är jag också mycket skeptisk till vänsterpartiet som parti. Man är så van att agera dörrmatta åt (s), utan att någonsin få cred eller ens en klapp på axeln, att man får lillebrorsko(mp)lex för miljöpartiet, som helt frankt kan hota med att rösta med borgare. Och därmed få igenom mindre, trots att man är större.
Givetvis är det flera vänsterpartister som kommenterar. Och inte i så om-Peter-positiva ordalag.
Jag tycker Peter har helt rätt i sin v-kritik. Att däremot påstå att s och mp "har något framtidsinriktat att erbjuda svenska folket" vill jag först se något konkret av. Eriksson sa precis samma sak sommaren 2006, men fick inte det minsta svarsmål från socialdemokraterna. Risken finns att mp i sin iver efter att få gå ihop med s går i vänsterfällan. Man blir dörrmatta åt (s) i ett tidigt skede och kan sedan inte hota med att gå ihop med alliansen.
Det finns också gigantiska politiska skillnader mellan s och mp, kanske större än mellan mp och v. Det handlar om synen på demokrati, på människor, på försvaret och handel, ja listan kan göras längre Även partikulturen är extremt annorlunda.
Och visst kan man diskutera huruvida det är realistiskt att tro att (s) och (mp) får ensam majoritet. Det lär krävas uppåt 10 procent för mp och ungefär 40 för s. Om nu inte (v) är beredda att agera dörrmatta även åt mp? Men den regeringen lär bli bräckligare än vad jag vill vara med om...
torsdag, september 20, 2007
Rena Rappakaljan
Någon som kommer ihåg hur namndiskussion kring trängselavgiften/trängselskatten/biltullen gick hårda innan de prövades i Stockholm 2006?
Miljöpartiet och andra förespråkare tyckte att "avgift" var ett bättre namn, inte bara för att avgift låter mindre negativt än "skatt", utan också för att man menade att det var en avgift man betalade för att få något tillbaka, i det här fallet utrymme, till skillnad från en skatt som man inte betalar för något specifikt ändamål.
Nu är det den borgerliga alliansen, trängselskattens (ja, okej då) före detta största belackare, som leker med ord och begrepp, som måste få alla ortodoxa svenska akademien-älskare att gråta blod.
Kommunal fastighetsavgift. Det är det nya namnet på fastighetsskatten. Det var nämligen både för dyrt att avskaffa den, dessutom var det dålig politik. Simsallabim. Man byter namn på den. Voila!
Är det inte en kommunal avgift? Jag levde själv i den villfarelsen ett tag, och tyckte det lät bra. Jag är nämligen en varm anhängare av fler kommunla avgifter/skatter, på statens bekostnad. Så fel jag hade, så naiv jag var.
Det är ingen flexibel avgift som kommunerna får bestämma över det handlar om. Max 6000 kronor per hus. Högst 0,75 procent av fastighetsvärdet. Pensionärer undantas. Punkt. Staten bestämmer, du och din kommun lyder.
Inte heller går intäkterna till kommunerna. Eller jo, men motsvarande del av kommunernas statsbidrag dras av från summan. För kommunerna spelar det ingensomhelst roll. Det är som att få en löneökning på 200 kronor, men bli tvingad att köpa godis åt grannen för 200. Hur meningsfullt känns det?
Kommunal avgift. I nästa upplaga av Rappakalja så måste begreppet finnas med.
Miljöpartiet och andra förespråkare tyckte att "avgift" var ett bättre namn, inte bara för att avgift låter mindre negativt än "skatt", utan också för att man menade att det var en avgift man betalade för att få något tillbaka, i det här fallet utrymme, till skillnad från en skatt som man inte betalar för något specifikt ändamål.
Nu är det den borgerliga alliansen, trängselskattens (ja, okej då) före detta största belackare, som leker med ord och begrepp, som måste få alla ortodoxa svenska akademien-älskare att gråta blod.
Kommunal fastighetsavgift. Det är det nya namnet på fastighetsskatten. Det var nämligen både för dyrt att avskaffa den, dessutom var det dålig politik. Simsallabim. Man byter namn på den. Voila!
Är det inte en kommunal avgift? Jag levde själv i den villfarelsen ett tag, och tyckte det lät bra. Jag är nämligen en varm anhängare av fler kommunla avgifter/skatter, på statens bekostnad. Så fel jag hade, så naiv jag var.
Det är ingen flexibel avgift som kommunerna får bestämma över det handlar om. Max 6000 kronor per hus. Högst 0,75 procent av fastighetsvärdet. Pensionärer undantas. Punkt. Staten bestämmer, du och din kommun lyder.
Inte heller går intäkterna till kommunerna. Eller jo, men motsvarande del av kommunernas statsbidrag dras av från summan. För kommunerna spelar det ingensomhelst roll. Det är som att få en löneökning på 200 kronor, men bli tvingad att köpa godis åt grannen för 200. Hur meningsfullt känns det?
Kommunal avgift. I nästa upplaga av Rappakalja så måste begreppet finnas med.
måndag, september 10, 2007
Ser hon pålitlig ut?
Folkpartiet i Malmö är liksom sitt riksdito ett oerhört populistiskt parti. Man gillar att ställa krav, ja, utom på sig själva förstås. Där har man inga krav alls. Man kan tycka lite hursomhelst, huvudsaken att man blir citerad i Sydsvenskan, eller ännu hellre med på bild.
För att lyckas med det, i den hårda konkurrensen, så måste man sticka ut. Helst ställa krav på andra ingen tänkt på, som att förbjuda olika språk eller kräva att fritidsnämnden ska läggas ner.
Nu har man kommit på en genialisk idé. Man ska vara emot Malmö Stads planer på att bygga en tågdepå i Glostorp, som ligger i utkanten av Malmö.
Anledningen, och nu spekulrerar jag fritt, är att Miljöpartiet är för den här satsningen, medan det finns en lokal opinion i området kring Glostorp som naturligtvis anser att depån ska ligga någon annanstans. Därför försöker man hastigt och senkommet angripa miljöpartiet för sitt ställningstagande.
Tyvärr har folkpartiet populisterna glömt bort att man redan haft ett antal chanser på sig att i ett tidigare skede säga vad man tycker i frågan. I kommunstyrelsen och planeringsberedningen. Där har man dock inte sagt ett dyft. Då visste man nämligen inte att det skulle kunna bli en fråga där man hade chansen att komma in i tidningen med. Angripa miljöpartiet i en miljöfråga? Genialiskt.
Det vore kul att veta om frågan har diskuterats på ett medlemsmöte inom folkpartiet. Jag skulle gissa på nej. De Gröna har däremot tagit ställning i frågan på möte med alla sina nämndsledamöter närvarande.
Personligen har jag tvekat ganska länge, men har slutligen kommit fram till att det är det bästa alternativet, om än dålig kommunal planering.
Kommunfullmäktigedebatten i frågan hölls den 30 augusti och kan ses här, mellan Anders Rubin (s) och Ewa Bertz. Miljöpartiets pressmeddelande i frågan finns här.
onsdag, september 05, 2007
Makt och tid med barn
För en och en halv vecka skrev jag att miljöpartiet måste diskutera vad vi egentligen menar med utvidgat kommunalt självstyre, eftersom meningen Lagar som inskränker det kommunala självstyret ska i huvudsak syfta till attgarantera medborgarens rättigheter, demokratiska såväl som sociala, gentemot kommunen knappast säger nånting, om man inte definierat det närmare.
Miljöpartiets riksdagsgrupp har exempelvis tagit ställning mot att tillåta kommuner att införa vårdnadsbidrag. Här kan man verkligen tala om en sosseanpassning som man inte ens får betalt för.
Miljöpartiets alternativ till vårdnadsbidrag är bättre än regeringens (jag skrev om det redan förra sommaren). Båda föräldrarna kan ta ut det, man kan vara kvar på arbetsmarknaden och behåller därmed både en egen inkomst och det sociala som de flesta arbeten medför, och det skattas och har därmed en fördelningsaspekt.
Men det vore en ännu bättre åtgärd att sänka arbetstiden.
Att hindra kommuner från att använda sina egna pengar till dåliga reformer, kan aldrig vara miljöpartiets riksdagsgrupps sak att ha åsikter om. Det bästa vore om kommunerna helt fritt kunde införa vilken sorts vårdnadsbidrag de ville, eller helt låta bli. För man kan ju undra varför just 3000 kronor står skrivet i sten?
Miljöpartiets riksdagsgrupp har exempelvis tagit ställning mot att tillåta kommuner att införa vårdnadsbidrag. Här kan man verkligen tala om en sosseanpassning som man inte ens får betalt för.
Miljöpartiets alternativ till vårdnadsbidrag är bättre än regeringens (jag skrev om det redan förra sommaren). Båda föräldrarna kan ta ut det, man kan vara kvar på arbetsmarknaden och behåller därmed både en egen inkomst och det sociala som de flesta arbeten medför, och det skattas och har därmed en fördelningsaspekt.
Men det vore en ännu bättre åtgärd att sänka arbetstiden.
Att hindra kommuner från att använda sina egna pengar till dåliga reformer, kan aldrig vara miljöpartiets riksdagsgrupps sak att ha åsikter om. Det bästa vore om kommunerna helt fritt kunde införa vilken sorts vårdnadsbidrag de ville, eller helt låta bli. För man kan ju undra varför just 3000 kronor står skrivet i sten?
söndag, september 02, 2007
Nya moderater
Via Jakop Dalunde hittade jag en artikel om unga politiker i DN Stockholm, där Pontus Magnusson Jansson var med bland andra. Vilket var kul, men det jag började fundera över är att om det är så att det är moderaterna som på senare tid varit det parti som varit bäst på förnyelse?
Enligt artikeln så är 12 av de 19 yngsta kommunfullmäktigeledamöterna i Stockholms län från moderaterna. Sydsvenskan har tidigare gjort en liknande framställning i 9 av de skånska småkommunerna.
Man måste såklart betänka att det inte är en helt rättvis bild, då moderaterna är ett mycket större parti än exempelvis miljöpartiet. Det kan också bero på att partiet på många ställen gjorde en uppryckning i valet 2006, och då fick nya platser att besätta. Det blir ju helt klart en smidigare generationsväxling om man slipper peta folk från befintliga platser.
Icke desto mindre verkar moderaterna vara en förebild, inte minst för socialdemokraterna och andra borgerliga partier.
Enligt artikeln så är 12 av de 19 yngsta kommunfullmäktigeledamöterna i Stockholms län från moderaterna. Sydsvenskan har tidigare gjort en liknande framställning i 9 av de skånska småkommunerna.
Man måste såklart betänka att det inte är en helt rättvis bild, då moderaterna är ett mycket större parti än exempelvis miljöpartiet. Det kan också bero på att partiet på många ställen gjorde en uppryckning i valet 2006, och då fick nya platser att besätta. Det blir ju helt klart en smidigare generationsväxling om man slipper peta folk från befintliga platser.
Icke desto mindre verkar moderaterna vara en förebild, inte minst för socialdemokraterna och andra borgerliga partier.
Borgare mot EMU
Precis som Max så tycker jag att det är himlans intressant att moderata ungdomsförbundet bytt fot i frågan om svenskt medlemskap i EMU. MUF vill alltså att Sverige ska stå utanför numera.
En annan ståndpunkt man intog var att legalisera hämbränning av sprit för eget bruk, som ett led i att avskaffa alkoholmonopolet. Allt för att öka den personliga friheten.
Hade varit intressant att jämföra vad som hade fått flest bifall på en miljöpartietkongress. Ja till EMU eller legalisering av hembränning? Jag skulle gissa på det senare.
En annan ståndpunkt man intog var att legalisera hämbränning av sprit för eget bruk, som ett led i att avskaffa alkoholmonopolet. Allt för att öka den personliga friheten.
Hade varit intressant att jämföra vad som hade fått flest bifall på en miljöpartietkongress. Ja till EMU eller legalisering av hembränning? Jag skulle gissa på det senare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)