Lycka till Alexander

Idag, internationella kvinnodagen 2009, skriver Alexander Chamberland på Aftonbladet debatt att han lämnar Miljöpartiet för Feministiskt initiativ.

Det är förstås bara att önska Alexander lycka till med sitt fortsatta politiska arbete. Att medlemmar kommer till och lämnar är varken något nytt eller något dramatiskt, tvärtom. Däremot lämnar Alexanders artikel ett par frågetecken.

* Alexander menar att han från och med nu "huvudsakligen kommer ägna sig åt utomparlamentariskt arbete". En liten motfråga blir väl bara: Vilket parlamentariskt arbete har Alexander bedrivit tidigare? Såvitt jag känner till har det huvudsakliga arbetet i Miljöpartiet också varit utomparlamentariskt. Och inget fel i det, men insinuationen att det enda partier ägnar sig åt är att trycka på knappar i riksdagen känns tråkig. Tvärtom kan man konstatera att partierna fortfarande är bland de viktigaste opinionsbildarna i samhällsdebatten.

Och det skulle onekligen vara spännande om Alexander Chamberland, som är förste reserv till just riksdagen, verkligen skulle hålla fast vid "det utomparlamentariska", om han skulle få chansen till ett inhopp i riksdagen...

* Vidare drar Chamberland slutsatsen att "idag är Miljöpartiet ett parti som verkar tro blint på att de uppnår reell förändring enbart genom riksdags- och regeringsbeslut".

Mitt svar är att det beror helt på vilken fråga det handlar om. Många frågor krävs det riksdagsbeslut för att få igenom förändringar snabbt. Ska kommunerna undvika nedskärningar så krävs ökade statsbidrag till kommunerna. Om detta inte görs så måste kommunerna skära ner, vilket i större utsträckning drabbar kvinnor. Det finns många liknande frågor inom trafik-, social-, kultur-, och utbildnings- och alla andra politiska områden.

Men det handlar givitvis också, som Alexander Chamberland menar, om att påverka människors värderingar inom olika områden. Inom HBT-politiken är det kanske allra tydligast. Det som ska uppnås är trots allt lika rättigheter (hur en fråga som lika rättigheter för människor fortfarande kan anses vara radikalt är förstås helt otroligt, men är ju också ett tydligt bevis för att lika regler, genom tex riksdagsbeslut, inte är allt, utan att det krävs såväl opinionsbildning, som fortbildning och genusglasögon vid fattande av beslut), och det fixar man tyvärr inte i en handvändning. Tvärtemot vad Chamberland menar, så är dock de politiska partierna före gemene person i sådana frågor. Kristdemokraterna är 4-5 % i riksdagen, men deras människosyn är mer representerad än så i samhället.

Men i den här frågan finns alltid mycket att göra, och jag är övertygad om att Alexander kommer göra det jättebra även framöver.

* Slutligen handlar Chamberlands val om att lämna De Gröna även, som tur är, även åt sakpolitik. Att miljöpartiet prioriterat barntid åt föräldrar och inte tagit ställning för kvoterad föräldraförsäkring är fullt förståerliga skäl att lämna ett parti, om man har starka åsikter om motsatsen. Min fråga är dock när F! och andra som gör anspråk på att vara de bästa feministerna tar tag i den mest klockrena feministiska frågan: Höjd garantipension. Där kan vi snacka strukturell diskriminering. Men tantfrågor är sällan högst på agendan även bland feministiskt medvetna grupper, tyvärr.

Att partiet skulle sakna en heltäckande maktanalys är såklart något jag inte håller med Chamberland om. Chamberlands maktanalys må vara en annan än de Grönas, men därifrån till att hävda att ingen analys finns, känns bara som bitter slagordsretorik.

Slutligen är det förstås bara att beklaga att Alexander känt sig slätstruken som grön debattör, men bara att hoppas att han kommer att trivas bättre i sin nya organisation.