Ibland blir jag besviken på mitt parti. Inte så ofta, men ibland. Imorse, exempelvis.
Det handlade inte om något politisk misslyckat utspel, eller dålig politik. Tvärtom. Det kändes bara så typiskt. Vi har så otroligt bra politik men kan inte förmedla den till nya grupper.
Jag vänder mig verkligen emot att man ska välja parti efter privatekonomisk situation, och att partierna tävlar om vem som kan komma med den största skattesänkningen eller den fetaste bidragshöjningen. Men då gäller det ju alltid medelklassen. Det har handlat om maxtaxa på dagis (2002), höjda barnbidrag (1998) eller Alliansens jobbavdrag (2006). Alla dessa reformer har gynnat dem som redan har. De som i högst utsträckning röstar efter den egna plånboken. Marginalväljaren.
Så skulle aldrig farfar eller morfar gjort. Eller de allra flesta av deras generation. Trots att dom skulle ha tjänat på det.
Miljöpartiet lovade dels i valrörelsen 1000 kronor mer i månaden i garantipension. Men vi stannade inte där, utan hade med reformen ddirekt i vår eget budgetalternativ. Med en grön regering hade det alltså varit en ordentlig satsning på de pensionärer som har det allra sämst. Det finns 175.000 sådana i landet. 150.000 av dem är kvinnor, eller "tanter" om man så vill.
Vårt förslag innebar den största jämställdhetssatsningen någonsin i Sverige. Och vi kunde inte ens kommunicera ut det till våra egna medlemmar. Gör man inte sånt så blir man inte större än 5 procent. Och stödet hos ålderspensionärerna ligger stadigt under en procent. Om någon trodde något annat.
Nej, politiken ska inte vara ett smörgåsbord där de som skriker mest ska ha mest. Vi måste börja ge till de som inte skriker. Inte för att vi tjänar på det i röstantal. Utan för att det är det enda rätta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag undrar mest när du ska börja blogga om Lost?
Jag håller verkligen med dig!! Men när ska detta börja genomföras i politiken. Dessa grupper är inte så "flashiga" precis..!
anders: vi har nu sett 13 avsnitt av säsong 2, jag återkommer när den är slut.
mamma: nej, dom är ju inte det. och det är både partiernas och väljarnas fel. och litegrann deras eget. det enda dom kan göra är att använda sin röstsedel, något annat vapen har dom inte. de som borde företräda dom, SPI, Sveriges Pensionärers Intresseparti, förträder tyvärr pensionärer som inte har det allra sämst.
Skicka en kommentar