Dagens ETC brukar vara en läsvärd tidning, men jag blev lite sur över den här artikeln.
Johan Ehrenberg skriver
I debatten efteråt var vi rätt många, på min högra sida stod Anders Wijkman från kristdemokraterna (och fd moderat och fd Röda Korset chef) och på min vänstra sida stod Rolf Nilsson, ordförande i de hemlösas föreningen. När jag fick ordet sa jag att jag trodde att hemlöshet berodde på politik. På utförsäljningar till bostadsrätter och på att man inte byggt lägenheter. När Wijkman fick frågan sa han att det var en komplicerad sak. Han kunde faktiskt inte fatta varför vi hade hemlösa i ett så rikt land. Han pratade om utanförskap och sjukdomar och hjälpinsatser men… han hade faktiskt frågat de ansvariga för han kunde inte förstå… Då avbröt Rolf Nilsson och sa:
– I de kommuner där det inte finns bostadsbrist finns det inga hemlösa.
– Vad menar du? sa Anders.
– I de kommuner där man har lägenheter får de hemlösa nånstans att bo.
Problemet är bara att det inte är sant. Jag tycker Rolf Nilsson gör jättemånga bra saker, men han har bara ett perspektiv; Stockholms hemlösa. Inte hemlösa någon annanstans. Och det är helt okej, så länge han inte utser sig till språkrör för grupper han uppenbarligen inte kan tala för.
På socialstyrelsens lägesbeskrivning kan man läsa om saken. Bland annat står det:
Undersökningen visar att det fanns hemlösa personer i 86 procent av landets kommuner under vecka 17, 2005.
Och nej, 86 procent av landets kommuner har inte bostadsbrist (källa)! Tvärtom hade Anders Wijkman helt rätt, hemlöshet är en komplicerad fråga som man inte kan få ett enkelt svar på. Sen att det beror på politik, gör det inte enklare för det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hur kan det komma sig att Sveriges medborgare så förbehållslöst köper det som landets frivilligorganisationer och socialtjänsten påstår att människor behöver? Dessa organisationer uppehåller sig uteslutande vid de olika diagnoser och symtom som individen uppvisar. Att människor saknar ett tryggt hem att gå till förvandlas i de hjälpandes ögon till en åkomma. En åkomma som bara förvärras för varje dag den drabbade tvingas gå med på de hjälpandes villkor. Tror verkligen Sveriges skattebetalande medborgare att hemlösa individer har särskilda grundläggande behov? Skiljer sig deras behov sig från en människa med ett hem att gå till? Vid de föreläsningar jag håller brukar jag ställa en fråga till åhörarna: "Om ni blir tvungna att välja bort jobbet eller bostaden, vilket skulle ni välja" På denna fråga har ingen ännu valt bort bostaden vilket jag tar som en bekräftelse på hur viktig den anses vara för vår existens. Har människor som förvägras ett hem inte samma grundbehov? Sveriges medborgare borde känna en djup oro kring det faktum en hemlös missbrukas så systematiskt av de som säger sig vilja hjälpa. Så som det ser ut i dag utgör den hemlöse en stor inkomstkälla för ett stort antal organisationsmänniskor. Något som bara kan fortgå så länge definitionen hemlös kvarstår. Det finns idag ca 900 organisationer i Sverige inriktade på hemlöshet, dessa sammanslutningar avlönar tillsammans ca 30 000 människor, sen plus alla volontärer de sysselsätter som hjälp åt våra ca 18 000 hemlösa. Så i praktiken blir hjälpen avsedd för våra hemlösa istället en hjälp att sysselsätta redan etablerade människor.
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa
Skicka en kommentar