I många politiska frågor är det tydligt att de gråa partierna, från vänster till höger, är alldeles för svartvita, för eller emot. Som bekant blir det grått när man blandar svart och vitt. En sådan fråga är den som rör hur representationen blir bland kandidaterna hos partierna på listorna inför valet.
För någon vecka sedan kom statistik från Sveriges radio, som kollade på hur represesentationen är rörande kvinnor och män och hur väl "invandrare" är representerade. Moderaterna sämst på det första, Centern var sämst på det sistnämnda. Sossarna visade sig i en annan undersökning ha flest kandidater med en årsinkomst över 400.000.
Reaktionerna blir olika. Moderaterna, med alla "liberala" expertyckare på sin sida, trycker på att könet inte spelar någon roll på hur väl man för den politik man väljs för att föra. En man kan lika bra som en kvinna föra feminstisk jämställd politik. Det är sant. Samtidigt gör många av dom en poäng av att socialdemokraterna, som ska vara ett arbetarparti, har fler höginkomsttagare som kandiderar än moderaterna.
Vissa tolkar det alldeles fel. Magnus Andersson, som kandiderar för centerpartiet i Gävleborg, skriver på sin blogg att det är typiskt centerpartistiskt att göra rätt för sig (c-ledamöterna var enligt undersökningen de minst skuldsatta). Han försökte få det till att det låg för vänsterpolitiker att skuldsätta sig och leva oansvarigt. Att folkpartisterna var tvåa i mätningen nämnde han dock inte...
Så, är representation viktigt? Självfallet. Men man får inte vara så svart som moderaterna eller Magnus Andersson. Men man får å andra hållet inte vara så vit att man tror att man löser alla problem genom fullständig likadelning. Jämställdheten är inte löst för att hälften av riksdagsledamöterna är kvinnor. Att fler med invandrarbakgrund kommer in i parlamenten är viktigt, men segregationen är inte löst för att Ibrahim Baylan är skolminister.
Representation är viktig en del. Politikerna ska spegla folket någorlunda. En människa som haft problem med kronofogden, diskriminering eller bostadslöshet kan bättre känna sig in i hur människor som har problem med detta känner, och vilka lösningar som måste till. Men samtidigt handlar inte människor bara efter grupptillhörighet, det finns bra invandrade politiker, (som Mehmet Kaplan) och det finns mindre bra (som Mauricio Rojas).
Som tur är finns det inte bara svart, vitt och grått att välja mellan. Det finns även ett grönt alternativ.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
word Rasmus.
"Men det mest intressanta är vänsterpartiet, där mer än var tjugonde riksdagskandidat har skulder, stora som små. Totalt uppgår skuldsumman till drygt 3.2 miljoner kronor. Att vara skuldsatt är inte roligt, att några blir det är heller inte så konstigt. Det som blir märkligt är när man istället för att plädera för att människor ska få mer pengar i sin plånbok för att de jobbar, så vill man höja världens högsta skatter till nya rekordnivåer. Undrar just hur man tänker."
Beskriv gärna i det här hur jag menar att vänsterpartister lever oansvarigt.
Eftersom du skrev "partiet (c, min anm) har alltid varit ett parti bestående av människor med en genuin vilja att göra rätt för sig, vilket också bekräftas i undersökningen", så tolkar jag det som att samma undersökning bekräftar det omvända. Det är min logiska slutsats, förklara gärna om du inte håller med.
Skicka en kommentar