Röda och gröna synsätt

Det inom socialdemokraterna som brukar kritiseras av oss gröna allra mest är snarare dess organisation, och centralistiska tankar, än dess politik. Det politiska som oftast kritiseras är för övrigt också den socialdemokratiska centralismen. Den centralistiska tankegången står i tvär kontrast med den mer anarkistiska och decentralistiska gröna synen.

Att jämföra socialdemokraternas stadgar med de Grönas visar skillnaden på ett illustrativt sätt. Medan socialdemokraternas stadgar består av 44 sidor, så är de Grönas inklämda på 2.

En skillnad gäller hur ombuden till kongressen fastställs. I Miljöpartiet får varje lokalavdelning utse ett ombud för varje påbörjat hundratal antal medlemmar. Detta medför att de allra flesta lokalavdelningar får skicka ett ombud och en ersättare var. Medelstora har två, och avdelningar stora som Malmö 4.
Socialdemokraterna har 350 ombud på sin kongress. Dessa fördelas till dess distrikt efter antalet medlemmar. Ett distrikt med 10 procent av medlemmarna får 35 ombud att fördela, exempelvis.

Detta har förstås med partiernas olika storhet att göra. Likaså det faktum att s-märkta riksdagsledamöter långtifrån är säkra på en kongressplats. Endast en per påbörjat tiotal får delta. Vilket förstås beror att de är så många. För de 19 gröna riksdagsledamöterna gäller förstås inte samma knapphet.

SSU har rätt att skicka en representant, vilket förstås blir ordföranden (eller förbundssekreteraren, om ordföranden avgått). För Grön Ungdom gäller samam regler som vanliga lokalavdelningar. Förbundet kan alltså skicka ett tjugotal representanter, om man vill.

Den allra största skillnaden hittar man dock om man vill undersöka partiernas regionavdelningar (mp) eller distrikt (s). I s-stadgarna hittar man i kapitel 3 massor av paragrafer och regler som gäller för partiets distrikt. För de Gröna stadgas att regioner ska bestå av minst en riksdagsvalkrets, att deras stadgar inte får bryta mot riksorganisationens, men att man i övrigt är fri att besluta om sin organisation.

Mot bakgrund av den gröna anarkistiska grundsynen är detta fullkomligt logiskt. Effekterna av denna frihet är emellertid inte helt okomplicerad. Åtminstone inte vad gäller regionernas kontakter och ansvar gentemot riksorganisationen. Eller när en regionavdelning av någon anledning inte fungerar.

Att centralisera är inte bra om det tar död på kreativitet och stoppar innovativa försök. Om det däremot innebär en tydlig struktur så att styrelser förstår hur de bör organisera, så kan det i vissa lägen finnas fördelar. Men att fatta ett centralt beslut "detta gäller om inget annat beslutas" vore nog den gyllene medelvägen.

Och modellen med ett fast antal ombud kan jag inte låta bli att gilla. Fast de Gröna borde lägga sig lägre än 350, exempelvis på 250. Och införa en miniminivå så att även vita regioner får representation.

Det är inte bara (s) som har att lära från de Gröna. Vi borde faktiskt låta oss inspireras också.