avgångskraven haglar... inte

Betänk följande: Moderaternas partiordförande är på konferens med partiledningen, ungdomsförbundet, och en del uppdragslösa 'vanliga' medlemmar. Man spelar 'nationalistisk' musik. Man spelar rasistisk musik. Man spelar vit makt-musik och nazistisk musik. Den moderata partiordföranden börjar sjunga om att Olof Palme gick på bio och blev skjuten.

Ovanstående skulle vara en ohygglig skandal, som skulle få moderatledningen och ungdomsförbundets ledning på fall. Det skulle inte kunna accepteras, det är ovärdigt ett demokratiskt politiskt parti, som vill styra Sverige och få människors förtroende till att göra det.

Men när Sverigedemokraterna gör detta, så höjs inga röster på någons avgång. Istället konstateras torrt att man inte är förvånad. Och nej, det kanske man inte är. Men anledningen till det är att de absolut flesta helt saknar förtroende för partiet. Det är inget konstigt, men leder till att granskningen inte tas på det allvar det förtjänar. Och frågorna till Jimmie Åkesson från Kaliber lämnades obesvarade eftersom han inte ville. Ungdomsförbundets vice ordförande fick istället stå för försvaret!

Sverigedemokraternas förre partiledare, Mikael Jansson, införde i mitten på 90-talet förbud mot användande av uniformer på officiella möten. Man ville få bort nazi-stämpeln på partiet. Jag trodde faktiskt inte att Jimmie Åkesson skulle ta partiet steget tillbaka, och legitimera vit makt-musik på efterfesterna.

Men givetvis är det främmande för Mona Sahlin att begära Jimmie Åkessons avgång. Vem skulle ha ersättas av? Ungdomsförbundets ordförande Erik Almqvist, som lyssnar och sjunger samma musik och som tycker att skämt om somalier och qurter-pounders är roliga? Någon av kommunfullmäktigeledamöterna i Malmö, som pratar i termer av "raser"? Nej, sanningen är att Jimmie Åkesson inte på något sätt är mer extrem än någon annan sverigedemokrat, snarare tvärtom.

Den som får avgå idag eller den närmaste tiden lär istället vara Wanja Lundby-Wedin. Om det är rätt eller fel avgjorde bloggen förra veckan, men allt är ju relativt.

Glädjande är iallafall att vi som alltid hävdat att SD inte är som vilket parti som helst faktiskt kan sträcka på oss och konstatera att vi har haft rätt. Åkesson och Almqvist kan gärna sitta kvar, och de kan fortsätta lyssna på sin musik och dra sina skämt. Sverigedemokraterna är sin egen värsta fiende.

idag börjar det

I eftermiddag börjar det äntligen igen: Fotbollsallsvenskan för herrar. 16 lag ska i 30 omgångar göra upp om SM-titeln.

Inte sedan 2004 har jag sett så fram emot seriestart. Då var jag nuinflyttad, hemvändande Bjärred var på affischer runtom i stan, och "Real Malmö" med Daniel Majstorovic, Niklas Skoog, Jon Inge Höijland, Afonso Alves och Yksel Osmanovski regerade och dominerade.

I fotboll går saker snabbt, och idag 5 år senare är inte mycket av det MFF kvar. Förutom möjligen Daniel Andersson. Men laget har tre brassar istället för en, en Arena istället en förfallen stadion och fler unga talanger än på länge.

Det finns dom som fortsätter hävda att idrott och politik inte hör ihop, men oftast är det nog bara för att slippa ta i svåra frågor, som huruvida man ska bojkotta lag från diktaturregimer, eller länder som gör annat dåligt. Men givetvis hör det ihop, såväl när frågorna är svåra som när de är roligare. Och en mer öppen idrottspolitik lett till förbättringar kan det knappast råda några tvivel om.

Öppna gränser har gynnat fotbollen såväl i Allsvenskan som i andra ligor. Det har blivit bättre konkurrens, vilket förbättrat såväl spelarna som kommit utifrån som de inhemska. Snackat om att billiga brasilianare urholkar de svenska unga talangerna är lika mycket skitsnack här som i Italien eller England, där motsvarande diskussioner finns.

Den andra nyckeln är de ökade resurserna. Idag är så gott som alla i herrallsvenskan proffs, till skillnad mot på mitten av 90-talet då det var ovanligt. Detta har också förstås förbättrat förutsättningarna och gjort fotbollen bättre. Nu byggs nya arenor runtom i Sverige vilket ytterliggare kommer förstärka konkurrenskraften, och göra fotbollen ännu roligare.

Hur säsongen slutar? MFF går framåt, och slutar på topp 3. MFF-talangen Agon Mehmeti slår igenom på allvar och gör 10 mål. Brommapojkarna och Gefle åker ur.

Och i damallvenskan, som redan tjuvstartat i elva minusgrader i Umeå, så tror jag faktiskt att Ldb kan utmana Umeå om guldet i år. Till viss del beror det förstås på att världens bästa Marta lämnat Umeå och Sverige, men det känns också som att Ldb gått framåt. Utvecklingen i damallsvenskan ligger förstås fortfarande långt långt efter herrallsvenskan, av olika skäl. Men även här går det framåt och blir bättre. De första proffskontrakten har skrivits, och intresset brukar stiga våldsamt i samband med mästerskap. Jag hoppas att Ldb kan lyfta sig och få över 1100 betalande per hemmamatch.

Hycklande tidning

Har börjat prenumerera på den socialistiska veckotidningen Efter Arbetet. En tidning som ofta har alternativa infallsvinklar. Har tidigare haft ETC emellanåt, och tänkte ge Efter Arbetet en chans, det kan bli spännande med lokala och regionala nyheter och analyser.

En för tidningen viktig fråga är att kvotera uppdrag och platser mellan könen. Man vill lagstifta om styrelsesammansättningar och om politiska placeringar. Döm om min förvåning när jag ser deras sammansättning på sin egen ledarredaktion. 3 män, varav en är ledarredaktionens chef, och en kvinna. Det man vill pracka på andra via lagstiftning klarar man inte ens av att uppfylla själv. Dessutom är både chefredaktören och redaktören man. Det är mer än hyckleri.

I denna veckas tidning kan man dock läsa en väl skriven debattartikel av regionråd Anders Åkesson och Miljöpartiet de Gröna i Skånes ordförande Yngve Peterson, om att ta bort subventionerna till Ängelholms flygplats. Oerhört angeläget i finanskris- och klimatkristider.

gärna bonus, men först en rejäl pension

Först, kärnkraftsuppgörelsen som presenterades i söndags mellan S, V och MP, den rödgröna konstellation som ska överta regeringsmakten och ställa om Sverige till ett hållbart land, har diskuterats på lite olika gröna bloggar och i andra medier. Jag ar svårt att förstå upprördheten som finns hos en del. Man är överens om inriktningen men mer deltaljerade överenskommelser återstår. Bra så, och särskilt att det byggs upp ett alternativ till alliansen. Nu blir det politik av energifrågan, och det gynnar oss eftersom vi har den bästa politiken.

(Men en sak till: Så gott som alla kritiker av uppgörelsen, som Carl Schlyter och Birger Schlaug, appallerar gång på gång till de olika linjerna 1, 2 och 3 vid folkomröstningen för 29 (!) år sen. Grabbar, känn er fett lurade. Det har aldrig och kommer aldrig finnas tre alternativ. Att jämföra uppgörelser av något slag, bra som dålig, med kärnkraftsalternativen 1980 är befängt. Antingen strävar man efter att bygga/underhålla kärnkraft, eller så strävar man efter att avveckla/inte bygga. Alliansen är inne på utbyggnadslinjen, de rödgröna är inne på avvecklingslinjen. Svårare än så är det inte.)

Kärnkraften har dock kommit helt i skuggan av "Wanjagate", LO-bossen som aggressivt klagat på direktörsbonusar, men själv beviljat förmånliga bonus- och pensionsavtal i de styrelser hon suttit i. Det övergår mitt förstånd att man kan göra en sån uppenbar tabbe, men personligen drar jag två lärdomar av det inträffade:

1) Man ska inte ha för många uppdrag. Ingen kan sköta 25 styrelseuppdrag och samtidigt ha ett jobb med 60-80-timmars arbetsvecka. Hur hög arbetsförmåga man än har. Den gröna principen mot mångsyssleri känns ibland alltför strikt och förlegad, men det gäller sannerligen att inte hamna fel åt andra hållet heller.

2) Medier kan förhålla sig rätt neutrala även när man har band till politiker av olika skäl. Gröna klagar ofta över att betald reklam i tidningar leder till lojaliteter. Aftonbladet har varit bland de hårdaste kritikerna av Wanja Lundby-Wedin. Trots att Wanja är vice ordförande i styrelsen för Aftonbladet.

Om Wanja bör avgå som LO-ordförande? Jadå, men inte av det skälet. LO bör välja in någon som står fri från socialdemokratiska partiet, och istället företräda sina medlemmar och vara lojal mot dem.

have a baby, drive a car

Kristdemokraterna föreslår en babybonus (se länkar och kommentarer från Maria) på 10.000 kronor per barn.

Tvärtemot Maria så tycker jag naturligtvis att det är ett jättebra förslag. Alliansen har ju nyligen avskaffat bonusen på 10.000 kr på nysålda miljöbilar. Nu kan man ju få råd med en kärra ändå, om man bara skaffar en bebbe först. Förslaget kanske i själva verket är ett utslag av en ny kristdemokratisk miljöpolitik? För barnens skull?!

Eller så kanske "allians för Sverige" kunde lägga ner sin kinainspirarade barnapolitik och miljöpolitik, och sluta sprida våra gemensamma resurser på att få folk att konsumera och få barn. Det fixar liksom människor själva.

Klockan tre är bara barnet

I veckan så överlämnadens den statliga utredningen En ny alkhollag över till folkhälsoministern. Efter att ha läst sammanfattningen så kan man konstatera att vissa förändringar föreslås. Gemensamt för de förslag av vikt jag kunnat utläsa är att de borde slängas i papperskorgen.

Mer liberala regler föreslås då det gäller serveringstillstånd för mindre restauranger och tillfälliga serveringstillstånd, liksom tillstånd för mässor och annat. Något som lär leda till ett ökat "kontinentalt" drickande, såsom vin till maten på vardagar etc. Något jag faktiskt ser ett värde i att försöka hålla nere. Det behöver inte finnas starköl på sushihak eller Sibylla. Mot bakgrund av att antalet ställen med utskänkningstillstånd ökat med ca 30 % mellan 1997 och 2007 så borde det finnas skäl att inte ytterliggare förenkla tillståndsprocessen. Särskilt då man också vill mildra bestraffningarna för de som bryter mot lagen. Erinran ska vara förstahandskonsekvensen, indraget serveringstillstånd först i andra eller tredje hand.

Däremot vill man förbjuda kommunernas möjligheter att besluta om förlängda utskänkningstillstånd för nattklubbar. Idag gäller den normala tiden mellan 11-01, med möjlighet till förlängning till 05. Utredningen föreslår att tiden ska inskränkas till 03. Detta trots att bland annat rikspolisstyrelsen och de tre största kommunerna varit emot.

Inskränkningen i det kommunala självstyret i den här frågan är uppenbar, kommunerna ser olika ut och borde själva få avgöra vad som är rimliga öppettider. Men det finns även andra invändningar. I Malmö är det uppenbart att det ganska framgångsrika arbetet mot svartklubbar skulle krossas i spillror av inskränkningen till 3. Folk vill dansa och ha roligt, och kommer också att göra det. Men bättre förstås, om det sker i lagliga och kontrollerade former. Att det skulle minska den totala alkoholkonsumtionen eller alkoholrelaterade skador tror jag heller inte. Särskilt inte när andra liberala åtgärder genomförs parallellt.

Nej, den här utredningen bör nog gå ett varv till. Tänk om, gör rätt.

Lycka till Alexander

Idag, internationella kvinnodagen 2009, skriver Alexander Chamberland på Aftonbladet debatt att han lämnar Miljöpartiet för Feministiskt initiativ.

Det är förstås bara att önska Alexander lycka till med sitt fortsatta politiska arbete. Att medlemmar kommer till och lämnar är varken något nytt eller något dramatiskt, tvärtom. Däremot lämnar Alexanders artikel ett par frågetecken.

* Alexander menar att han från och med nu "huvudsakligen kommer ägna sig åt utomparlamentariskt arbete". En liten motfråga blir väl bara: Vilket parlamentariskt arbete har Alexander bedrivit tidigare? Såvitt jag känner till har det huvudsakliga arbetet i Miljöpartiet också varit utomparlamentariskt. Och inget fel i det, men insinuationen att det enda partier ägnar sig åt är att trycka på knappar i riksdagen känns tråkig. Tvärtom kan man konstatera att partierna fortfarande är bland de viktigaste opinionsbildarna i samhällsdebatten.

Och det skulle onekligen vara spännande om Alexander Chamberland, som är förste reserv till just riksdagen, verkligen skulle hålla fast vid "det utomparlamentariska", om han skulle få chansen till ett inhopp i riksdagen...

* Vidare drar Chamberland slutsatsen att "idag är Miljöpartiet ett parti som verkar tro blint på att de uppnår reell förändring enbart genom riksdags- och regeringsbeslut".

Mitt svar är att det beror helt på vilken fråga det handlar om. Många frågor krävs det riksdagsbeslut för att få igenom förändringar snabbt. Ska kommunerna undvika nedskärningar så krävs ökade statsbidrag till kommunerna. Om detta inte görs så måste kommunerna skära ner, vilket i större utsträckning drabbar kvinnor. Det finns många liknande frågor inom trafik-, social-, kultur-, och utbildnings- och alla andra politiska områden.

Men det handlar givitvis också, som Alexander Chamberland menar, om att påverka människors värderingar inom olika områden. Inom HBT-politiken är det kanske allra tydligast. Det som ska uppnås är trots allt lika rättigheter (hur en fråga som lika rättigheter för människor fortfarande kan anses vara radikalt är förstås helt otroligt, men är ju också ett tydligt bevis för att lika regler, genom tex riksdagsbeslut, inte är allt, utan att det krävs såväl opinionsbildning, som fortbildning och genusglasögon vid fattande av beslut), och det fixar man tyvärr inte i en handvändning. Tvärtemot vad Chamberland menar, så är dock de politiska partierna före gemene person i sådana frågor. Kristdemokraterna är 4-5 % i riksdagen, men deras människosyn är mer representerad än så i samhället.

Men i den här frågan finns alltid mycket att göra, och jag är övertygad om att Alexander kommer göra det jättebra även framöver.

* Slutligen handlar Chamberlands val om att lämna De Gröna även, som tur är, även åt sakpolitik. Att miljöpartiet prioriterat barntid åt föräldrar och inte tagit ställning för kvoterad föräldraförsäkring är fullt förståerliga skäl att lämna ett parti, om man har starka åsikter om motsatsen. Min fråga är dock när F! och andra som gör anspråk på att vara de bästa feministerna tar tag i den mest klockrena feministiska frågan: Höjd garantipension. Där kan vi snacka strukturell diskriminering. Men tantfrågor är sällan högst på agendan även bland feministiskt medvetna grupper, tyvärr.

Att partiet skulle sakna en heltäckande maktanalys är såklart något jag inte håller med Chamberland om. Chamberlands maktanalys må vara en annan än de Grönas, men därifrån till att hävda att ingen analys finns, känns bara som bitter slagordsretorik.

Slutligen är det förstås bara att beklaga att Alexander känt sig slätstruken som grön debattör, men bara att hoppas att han kommer att trivas bättre i sin nya organisation.

Moderat kvotering

De ännu nyare moderaterna vill att efter valet 2010 ha en större representativitet, och deras partistyrelse har tagit fram rekommendationer, skriver Svenska dagbladet. 20 % av de förtroendevalda ska vara "helt nya", inte ens ersättarplatser i fritidsnämnden räknas bort. (Måhända har Per Schlingmann noterat potentialen hos just de som varit ersättare i fritidsnämnden...) Vidare ska 50 % av kandidaterna på valbar plats vara kvinnor.

I moderaternas fall är detta nog något som kan öppna upp partiet, en välkommen utluftning som kan få in nytt friskt blod, i den fortsatta utvecklingen av partiet. Men vi kan nog vara ganska så säkra på att det inte kommer handla om någon tvingande kvotering, vilket också fått de mer kritiska att acceptera målsättningen. Ska bli spännande att se hur det lyckas.

För ett mindre parti, som De Gröna, är frågan om kvotering en annan. I de flesta riksdagsvalkretsar har mp ett mandat, och då spelar en varvad lista inte så stor roll. Eftersom kvinnor i högre utsträckning än män hoppar av uppdrag i förtid, så missgynnar en strikt varvad lista kvinnor.

I ett parti med klart övertag av kvinnliga medlemmar, så missgynnar också en strikt varvning kvinnor. Fler att konkurrera på lika många platser.

Det kan finnas skäl att se hur den modera utvecklingen går gällande representationen efter valet. Kanske har vi saker att lära.

5 i 12

I samband med att det började utredas huruvida tennismatchen mellan Sverige och Israel verkligen skulle spelas i Malmö- av säkerhetsskäl- så gjorde polisen bedömningen att man skulle klara säkerheten utanför Baltiska hallen. Det är deras uppgift, och man såg ingen anledning till backa för det.

Vi var många som blev en smula oroliga, eftersom områder kring Baltiska hallen är en byggarbetsplats, med gott om lösa föremål, stenar och annat.

Idag, dagen innan matchen, hotar huvudskyddsombudet med att stenarna utanför hallen måste bort innan matchen. Annars kommer polisinsatsen att ställas in. Av säkerhetsskäl.

Framförhållning? Planering? Eller svävandes uppe i det blå?

Hycklande malmöborgare överallt

Att vara borgare och konsekvent i Malmö verkar inte vara det enklaste (möjligen med undantag av Bassem).

När det gällde arrangemanget av European Social Forum så krävde man att Malmö stad inte skulle anordna arrangemanget. 15.000 människor samlades i fyra dagar och nätverkade, diskuterade, manifesterade, inspirerade, och för Malmö stads vidkommande, konsumerade. Summan på ett par miljoner som Malmö stad bidrog med, en tiondel av Malmöfestivalen, var enligt Malmös borgare en stor skandal.

Kostnader märks däremot inte av i debatten om Davis-Cup-tennis i Malmö. Istället så är det en principsak, våldsverkare ska inte få stoppa ett arrangemang, vilket man har svårt att inte skriva under. Säkerhetsaspekten är dock inte så viktig att tala om i det här fallet, vilket var anledningen till att Fritidsnämnden i Malmö valde att matchen skulle spelas utan publik, eftersom arrangören är ansvarig för vad som händer inuti arenan.

Kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu uttalade i Sydsvenskan att han helst skulle se att matchen inte spelades. Hos borgligheten väckte utspelet bestörtning, kommunerna får inte bedriva utrikespolitik och detta var minsann det.

Hur många gånger har borgligheten klagat på Reepalu när han yttrat sig i utrikespolitiska frågor som skatteharmonisering mellan Sverige och Danmark, en solklar utrikespolitisk fråga? Nej men just det, där håller man ju med Reepalu! Principfastheten är fast som en pannkaksmet gjord på vatten.

Noterade också att borgarna hade noll egna förslag efter budgetkonferensen med nämnden. Frågan jag alltmer börjar ställa mig är, vad vill egentligen borgarna med Malmö? Mer än att spela tennis, ställa in politiska arrangemang, och bygga konstmuseum?

Det nya landet

Aftonbladet skriver idag om det nya tuffa Sverige, med anledning av de nya hårdare reglerna för landets sjuka, när en striktare arbetslinje ska gälla. Artikeln kretsar kring ett antal individer som drabbas hårt, med olika sjukdomar som ms, reumatiska Bechterews sjukdom och kroniskt trötthetssyndrom. En tjänsteman på Föräkringskassan, som inte får uttala sig om enskilda fall, tvingas försvara besluten. På löpsedeln kan man läsa att artiklarna handlar om "Försäkringskassans hårdare regler".

Ingenstans i artikeln kan man hänföra de nya bestämmelserna till de som tagit beslutet, nämligen den borgerliga regeringen och den riksdagsmajoritet som stödjer denna. Av artikeln får man intrycket att nitiska tjänstemän på en oberoende myndighet hittat på detta för att jävlas med folk. När sanningen istället är att det är riksdagens beslut som trätt i kraft i somras.

Lägg ansvaret på rätt ställe, och ställ de till svars som fattat beslut. I en demokrati bestämmer våra folkvalda och då ska inte ansvaret lastas över på myndigheterna.

Konkurrera om du vill

Rickard Wendel har svarat på sin blogg, försvarat sin cencur och tycker att undertecknad har ett arrogant maktspråk. Det är givetvis inte min mening. Men att Wendels beskyllningar handlar om meningsskiljaktigheter, istället för om hur saker och ting faktiskt ligger till, stämmer inte. Rickard Wendel har fel som påstår att skattebetalarna täcker upp det underskott som Malmö skolrestauranger, även om han formulerar sig lite annorlunda i sin nya skrivelse, än i den ursprungliga. Uppriktigt sagt så hoppas jag att anklagelsen byggde på just okunskap. Alternativet är värre.

För övrigt så var kostnaden för skolmaten i Malmö på 4100 kr per elev år 2008, jämfört med riksgenomsnittet på 4610 kr. Dessutom så är hela 45 % av maten som serveras ekologiskt framställd.

P g a att det blivit ett ekonomiskt underskott så höjdes vid årsskiftet priserna med 7,9 %. Det innebär att priset kommer bli runt 4500 kr per elev och år. Fortfarande under riksgenomsnittet alltså. Källa finns på Skolmatens vänner.

Det är fritt fram för vilket företag som helst att konkurrera. Kan någon erbjuda lika bra mat till lägre pris, eller bättre mat till samma pris, så är det bara att ge anbud. Bara inte pengar skjuts till från någon tvångstaxerad :)

Nåväl. Dags för dagens citat:

Inställningen att tillväxt är ett mål i sig är barock. Det skulle innebära att det viktiga bara är det produceras så mycket som möjligt. Den tillväxten kan lätt skapas genom att staten tar allas pengar och sätter igång en enorm produktion av saker som människor inte vill ha, t ex stål och krigsmaterial i Sovjetunionen. Tillväxten måste ske på människors villkor, det vill säga att det produceras sånt som människor efterfrågar.

Till världskapitalismens försvar, Johan Norberg. Det är bra att andelen ekologiska livsmedel ökar med andra ord.

Insänarsvar till dåligt påläst moderat

Rickard Wendel heter en av malmömoderaternas kommunfullmäktigeledamöter. På julaftonen hade han en insändare publicerad i Skånska dagbladet, proppfull av felaktigheter. Den påstått liberale Wendel är emellertid desto duktigare på att cencurera sin blogg från kommentarer...

Idag har jag och servicenämndens ordförande Sara Fagnani Nilsson svarat Rickard Wendel:

Svar till Rickard Wendel (m), insändare i Skånska dagbladet 24/12. Wendel påstår i sin insändare att Malmö skolrestauranger snedvrider marknaden genom att de senaste årets underskott täckts upp med skattepengar. Rickard Wendel har uppenbarligen ingen aning om vad han pratar om.
Serviceförvaltningen får inga kommunbidrag för att finansiera sin verksamhet. Verksamheten bygger istället på att tjänster säljs till de övriga förvaltningarna i Malmö stad. För Malmö skolrestauranger, som är en del av serviceförvaltningen, är kunderna främst kommunens grund- och gymnasieskolor, samt en del friskolor.
Precis som vilket företag som helst så kan man vissa år nå ett negativt resultat. Detta är dock, tvärtemot vad Wendel påstår, inget som täcks upp av skattemedel. Inga pengar skjuts till från kommuncentralt håll, vilket Rickard Wendel borde känna till som ledamot av kommunfullmäktige.

Sara Fagnani Nilsson (s), ordförande servicenämnden
Rasmus Ling (mp), ledamot servicenämnden

Vi får se om det blir svar igen. Skånskan lär han väl inte kunna cencurera..?

Tummetott-utredningen

I våras kändes det bra, men med facit i hand så känns besvikelsen stor. Av de uppgörelser som gjorts mellan de borgerliga partierna och de Gröna om en rad förbättringar av regeringsformen i Grundlagsutredningen, så bidde det en tummetott. En spärrsänkning av personvalsspärren, en veckas tidigare val, ett modernare språk, ett intet förpliktigande kapitel om kommunalt självstyre. Vad som saknas är desto mer. En författningsdomstol, till skydd för just grundlagen, reella skyddade bestämmelser om självstyre för kommunerna, rösträtts- och valbarhetssänkning, och en ökad kontrollmakt av regeringen mer än att konstitutionsutskottet ska få tillgång till papper.

Vissa anser att det är viktigt att man ska vara överens om spelreglerna, och att det därför är logiskt att förändringarna inte blir så dramatiska. En hållning som är såväl felaktig- är man inte överens så är man inte- som osund. Att underlåta att göra en förändring är ett lika stort beslut som att göra en förändring, om man faktiskt utreder frågan i en statlig kommitté.

Särskilt provokativt är de icke föreslagna förbättringarna av regeringsformen mot bakgrund av det nyss antagna Lissabonfördraget i riksdagen, vilken socialdemokraterna röstade igenom tillsammans med de borgerliga partierna. Men när miljöpartiet ska samverka högerut i frågan om regeringsformen, då måste man tydligen vara överens helt och hållet. Miljöpartiet har haft en feg och inkonsekvent hållning i dessa frågor. Och från ungdomsförbundet har kritiken lysts med sin frånvaro, då man uppenbarligen inte anser att frågan är viktig.

Jag ska läsa igenom en del av kapitlen i utredningen lite mer ingående. Eventuellt kommer det fler kommentarer på bloggen.

Riskerna med blockupplösningen

Skrev häromdagen om att ett grönt parti som en del av ett större politiskt rödgrönt block har större möjligheter att få igenom grön politik, än att satsa på utanförskap. Idag tänkte jag skriva om farorna med ett politiskt Sverige utan politiska block. För jo, det finns faktiskt såna. Också.

I ett läge där det av någon anledning skulle bildas en mittenregering, bestående av till exempel (s), (mp) och (fp), så skulle oppositionen vara (v), (c), (m) och kanske (kd) eller (sd).

(v) skulle utvecklas åt vänster, absolut eller i vart fall relativt kontra regeringen. Partiet skulle förstås inte få igenom någonting, och bli alltmer marginaliserat. Samma sak skulle gälla för (kd), om man inte var med i regeringen, och för (sd), som emellertid är i den situationen idag.

(m) å sin sida, skulle inte bli marginaliserade i första taget, men vara den samlade reella oppositionen tillsammans med (c). I ett sånt läge skulle en (s)- och (m)-regering bli fullt tänkbar. Samt andra konstellationer också, utom de alltför radikala.

Man kan förstås ha olika åsikter om hur den politiska utvecklingen i ett sådant politiskt landskap skulle leda. Många gröna drömmare lever nog i villfarelsen att den grönaste politiken från blåa och röda partier skulle slå igenom: Värna om de resurssvagaste, friare migrationsregler, decentralisering, en grönare småföretagarpolitik, satsningar på kollektivtrafiken, och så vidare. Jag tror att man tänker helt fel isåfall.

I ett blockupplöst Sverige så kan det likväl gå åt rakt motsatt håll: Ännu stramare invandringspolitik, en ännu generösare biltrafikpolitik, en ännu mer hårdfår arbetslinje och ett ännu större gynnande av stora företag kontra mindre.

Det som tyder på det senare är inte minst det danska exempel. Blockpolitiken är betydligt mindre, men politiken är mer centrerad åt mitten, vad "vanligt folk vill ha". Miljöpartiet ställer inte ens upp i valen enligt Wikipedia, något vänsteralternativ lär finnas men garanterat utan inflytande, och ett parti som "Ny alliance" kan dyka upp på några månader och gå in som ett reellt regeringsalternativ, eftersom man är ett "mittenparti". Möjligheterna till politiskt utsväveri är högst begränsade.

Det finns för- och nackdelar med allt. Men en rödgrön regering känns oerhört mer stabilt och långsiktigt än en "mittenregering".

Blockpolitik och majoritetsprincipen

Long time no see. Men även om bloggen inte uppdateras som förr i tiden, så kan ihärdiga läsare fortfarande se fram emot mer utfylliga analyser med ojämna mellanrum. Smalare men vassare, med andra ord.

Ämnet för dagen är Blockpolitik och miljöpartiets utveckling. Inte minst mot bakgrund av Birger Schlaugs ihärdiga analyser både här och där. Det förra språkröret, och de Grönas främsta företrädare på 90-talet, menar huvudsakligen i sin kritik att miljöprtiets tillväxt- och konsumtionskritik suddats ut, att planerna på koalitionen med (s) och (v) banar väg för ett tvåpartisystem, och att ett nytt parti behövs för att stå fritt från blockpolitiken, och ta tillbaka det miljöpartiet stod för på 80-talet.

Schlaug, och en del andra som håller med honom i högre eller lägre utsträckning, gör en grov feleanalys i frågan om blockoberoende och om ett nytt parti som ska stå "utanför" denna.

Jag förnekar inte att det finns två block i riksdagen idag. Ett borgerligt, som stöder regeringen, och ett rödgrönt, som vill bilda regering efter valet 2010. Men att dessa block skulle vara bestående är inte gjutet i sten, och det är den felanalysen Schlaug med flera gör. Att man ingår i en koalition med andra partier, eller politiska "block", gör inte att "blocken" inte kan komma att ändras framöver. Partier utvecklas, nya bildas, andra går under, och vilka som har nytta av att samverka med vilka förändras. Styrkan inom konstellationer förändras med allmänna val. Ingenting är statiskt. Ett rödgrönt block finns idag, precis som ett borgerligt, men det kan ändras idag och imorgon.

Regeringen styr riket enligt regeringsformen. Regeringen kan avsättas om en riksdagsmajoritet röstar för ett misstroende. Indirekt så måste regeringen ha stöd, aktivt eller passivt, av en riksdagsmajoritet. Det är en sund princip som de allra flesta ställer sig bakom. Särskilt eftersom alternativet, med enmansvalkretsar a' la England, innebär ett riktigt tvåpartisystem.

Det svenska systemet innebär således att partier måste gå ihop, om inget parti ensamt vinner majoritet. Något som hänt vid ett par tillfällen då (s) gjort det, men det lär knappast hända på länge igen, och tur är väl det. Det är bra. Det innebär nämligen att en mångfald av både partier och viljeinriktningar tar plats såväl hos majoriteten som hos opposition, vilket vi kan se idag. Och även om den nuvarande regeringen domineras av moderater, så har även de andra borgerliga partierna fått igenom hjärtefrågor.

Att stå "fri från blockpolitiken", som Schlaug förespråkar, innebär med det svenska systemet att man vill stå utanför inflytande och makt. Man vill tycka saker, men inte gå ihop med andra partier och jämka sig samman till majoritetsbeslut som drivs igenom. Man tror att ställa sig utanför är att ta ansvar. Man tror helt felaktigt att man låser in sig för framtiden genom att göra uppgörelser i nuet.

Invändningen som kommer är då att man vill "stå fri innan valet", och göra uppgörelser och kompromisser efteråt. Två allvarliga invändningar finns mot det, som gör en sån hållning orimlig ur grönt perspektiv:

1) Det stärker de stora partierna, i dagsläget (s) och (m). De som har organisation, inarbetade nätverk, erfarenheter, med mera, gynnas av ostrukturerade korta förhandlingar. Att grundligt diskutera hur processer ska gå till, hur man ska ge och ta, med mera, skapar en mer jämlik förhandlingssituation. Att "vänta till efter valet" är ur den aspekten att välja mindre politisk mångfald och mindre inflytande för mindre partier.

2) Det ger partiledningarna mer makt på väljarnas bekostnad. Genom att inte "binda sig" innan valet, får partiledningarna fritt spelutrymme att hitta allianser efter eget behag. Väljarna får finna sig i att titta på och med vissa risker finna sig i att bli lurade. Det är en attityd som inte borde vara grön, men som kommit att bli det på grund av en rubbad självbild som några som står över alla andra. Eller "utanför blockpolitiken", som man uttrycker det.

Sammanfattningsvis, vill man påverka kan man inte stå utanför, såvida man inte får egen majoritet. Ju tidigare man är i en förhandlingsprocess, ju större chans har man att påverka innehållet i kompromissen. Och att man är inne i en förhandlingsprocess gör inte att man bundit upp sig för all framtid.

Den andra delen av Schlaugs kritik mot konsumtions- och tillväxtkritiken i Miljöpartiet blivit alltmer undanskymt, stämmer delvis. De Gröna har förvisso fortfarande sitt politiska fokus på livskvalitet, lyfter fram möjlighet till deltid när andra pratar om rätt till heltid och vill ta ut delar av tillväxten i sänkt arbetstid. Men att driva en politik för nolltillväxt är svårt. Att det skapas stora svårigheter i Malmös kommunalekonomi när inkomstökningen stannar vid 3,2 procent istället för 4,0, talar sitt tydliga språk. Att ett nytt grönt parti skulle kunna reda ut frågan på ett bättre sätt än Miljöpartiet har gjort tror jag däremot inte ett ögonblick på.

Jag skulle gärna ställa tre stulna frågor till Birger Schlaug: Vad vill du göra, hur vill du göra det, och med vem vill du göra det?

Halvtid!

Det känns lite som att jag nu börjar förstå innebörden av den gamla s-devisen stolt men inte nöjd, efter att Malmös styrande politiska majoritet (s), (v) och (mp) idag ger ut sin halvtidsrapport. Under de två år våra partier styrt vår fantastiska stad så har vi åstadkommit mycket mer än vad jag innan kunde tro. 220 punkter över alla områdena partierna kom överens om i valplattformen för två år sedan.

Företrädare från majoritetspartierna, Fredrik Fernqvist (mp), Ilmar Reepalu (s) och Anneli Philipson (v), skriver även på Sydsvenskans Aktuella frågor om vad vi gjort, och vilka utmaningar som väntar framöver.

När partiöverenskommelsen var underskriven så sa Ilmar Reepalu på presskonferensen att vi är så ense att vi "drömmer samma drömmar på nätterna". Rapporten visar att påståendet inte är helt taget ur luften.

För de Grönas del så visar det på vilket sätt vi tillsammans lyckats med förvandlingen från litet oppositionsparti, till att vara en del av en majoritet som gör konkreta saker. Detta i alla Malmös 20 nämnder och kommunfullmäktige.

Om någon vill ha rapporten är det bara att slänga iväg ett mail.

Grattis Joann

Lillasyster Joann blev vid midnatt alldeles vuxen. 18 år. Stort grattis. Känns ju himla kul.

Goa Göteborg

Jag har inte sagt nåt. Och om jag har gjort det, så tar jag tillbaka alltihop.

Vädret i Göteborg är fantastiskt, kolla själv.

Station Göteborg 2008-10-17 kl 10:00Latitud 57.7, longitud 12, stationshöjd 2 mLufttemperatur 4.0 °CNederbörd senaste timmen 0.0 mmVind: riktning växlande, hastighet 0 m/s, byvind 0 m/sLufttryck 1004.0 hPa, barometerhöjd 2 mLuftfuktighet 97 %


Jag har sagt det innan och jag säger det igen, den här kongressen kommer bli nåt alldeles extra. Bryssel here we come!

En stor dag

De Gröna ändrar hållning i utträdesfrågan. Vi förordar inte längre utträde ur Europeiska Unionen.

Detta öppnar upp för fanstastiska möjligheter för de Gröna. Vi kan nu koncentrera oss på politiken i den kommande valrörelsen till EU-parlamentet. Vi har redan ett försprång i o m vår halvårslånga interna debatt, vilket gett många av oss nya kunskaper i olika EU-frågor.

De Gröna är steget före, vi vågar avgöra svåra frågor i beslutande omröstningar. Lösningen på det mesta är mer demokrati, såväl i partier som i parlament, och de Gröna lever som vi lär.

En stor dag.