fredag, mars 21, 2008

Grön Ungdoms intressanta utveckling

För ett par år sedan avslogs en motion som några gånger diskuterats på Miljöpartiets kongresser: Frågan om partisekreteraren ska väljas av kongressen, eller om den ska anställas av partistyrelsen, som ju partisekreteraren ska jobba på uppdrag åt. De som vill att kongressen ska välja anger demokratiskäl, de som vill att partistyrelsen ska anställa pekar på den logiska kopplingen att man ska välja vem man vill ha som arbetar på uppdrag av en.

Hittills har det varit kongresslinjen som gällt. Sen 1999 i varje fall.

Proffstyckare har förstås sett en konflikt i den här frågan, och då att gräsrötterna/fundamentalisterna/de radikala varit för kongressbeslut, och de sosseanpassade/ickeradikala för partistyrelsebeslut.

Grön Ungdom har traditionellt, precis som alla andra ungdomsförbund till andra partier, ansetts mer radikala än moderpartiet. Vad som är radikalt och inte är en oändlig diskussion, men om man håller med om bilden ovan så är en sak intressant. Nämligen att Grön Ungdom från och med nästa år inte längre ska välja sin förbundsekreterare på riksårsmötet. Det valet ska nämligen tillfalla Förbundsstyrelsen.

Jag tycker beslutet är bra. Jag tycker också man ska se det som att Grön Ungdom ligger steget före Miljöpartiet. Och radikalitet handlar inte så mycket om organisation, som om politik.

*Så gott som omärkbar övergång*

Därför kan jag också passa på att kommentera ex-förbundsekreteraren Helene Sigfridsson, i hennes artikel på Politikerbloggen för några veckor sedan. Jag delar inte Helene Sigfridssons syn på Grön Ungdoms utveckling alls.

För det första, så är bilden av ett Grön Ungdom som ett gäng organisationsnördar som inte bryr sig om politik felaktig. Givetvis diskuteras organisation, men min övertygelse är att det är långt mycket mindre idag, än vad det var under 90-talet. Och det gäller såväl GU som (mp).

Att Grön Ungdom var en maktfaktor 2002, men inte idag, är också det en sanning med modifikation. Att en "maktfaktor" är någon som kan skapa en aldrig så oviktig, men likväl bara en, ny myndighet, ser inte jag som en maktfaktor. Tvärtom är det antagligen idag som Grön Ungdom har mest inflytande någonsin, i kraft av alla de många förtroendevalda man har runtom i landet. Rätta mig om jag har fel.

I övrigt kretsar mycket i artikeln kring Miljöpartiets ställningstaganden i en rad frågor, som Sigfridsson uppenbarligen inte är nöjd med. Det behöver hon förstås inte vara. Det är inte alla miljöpartister. Eller gröna ungdomar. Men essensen i artikeln är slutmeningarna:

Grön Ungdom skulle må bra av att samla krafterna kring ett eget radikalt politisk program och ett gemensamt mål: Att ta tillbaka modet i miljöpartiet, så grön politik blir radikal på riktigt igen.

Och häri ligger, i min mening, de största missuppfattningarna: Att Grön Ungdom skulle vara en homogen grupp. Så är det inte. Grön Ungdom skulle ha lika svårt som miljöpartiet att enas kring ett program alla ställer upp på till 100%. Inte heller vore det önskvärt. Påverka på riktigt istället.

Den andra missuppfattningen är att Sigfridsson verkar mena att "radikal" är lika med "hur det var förr". Grön politik är fortfarande radikal. Tyvärr, får jag säga. Den dagen den inte är det kommer åtminstone jag luta mig tillbaka. Det innebär ju att den blivit mainstream.

Det var inte bättre förr. Men det ska bli bättre framöver.

2 kommentarer:

Johan sa...

Fast just i GUs fall så har man ju återgått till den gamla modellen med anställd förbundssekreterare. Vilken man ju hade till tidigt nittital.

Per sa...

Var det inte GU som en gång i tiden drev igenom på mp-kongressen att partisekreteraren ska väljas av kongressen och inte av partistyrelsen?