Igår offentliggjordes att ännu ett malmöitiskt kommunalråd ska avgå vid halvårsskiftet, nämligen Birgitta Nilsson (s), med ansvar för sociala- och äldrefrågor i kommunen. Tidigare har Lynn Ljunberg, kommunalråd med ansvar för kultur- och fritidsfrågor meddelat sin avgång.
Två av sex s-märkta kommunalråd alltså. Och två kvinnor. Eftersom s sedan början av 90-talet praktiserar "varannan damernas" så ska två nya kvinnor in. Spekulationerna om de nya är förvisso intressanta, men jag tänker inte gå in på det.
Istället tänkte jag visa på den sifferfeminism som praktiseras inom såväl (s) som inom många andra partier, inklusive Miljöpartiet. Den feminism där man tycker sig lösa problemen genom att lika många platser viks åt vardera könet. I Malmö Stad är det nämligen extra tydligt att antalet har mycket liten betydelse, eftersom olika poster har olika mycket makt.
Kommunalråd med rotelansvar för finanserna, statsbyggnad, tekniska verksamheten och arbete är alla män. There the action is, helt enkelt.
Kommunalråd med mjuka politiska sektorer- såsom utbildning, sociala frågor, äldrefrågor, kultur- och fritidsfrågor, är kvinnor. Definitivt inte oviktiga områden, men likväl inte alls med samma dignitet.
På samma sätt ser det för övrigt ut i regeringen. Och i den förra regeringen. Och regeringen innan dess.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Först en kort reflektion, sedan en jämförelse med hur det förhåller sig inom de Grönas riksorganisation och i riksdagen idag.
Behöver det vara så att kvinnor förpassas till de funktioner som har lite mindre makt? Kan det inte även vara så att vi systematiskt undervärderar just de funktioner där kvinnor finns? Oavsett var den egentligen makten är definieras makten vara där männen är. Vi bygger upp en social konstruktion kring maktfunktioner som förstärker de strukturer som redan lurar i bakgrunden. Det är i så fall inte bara så att kvinnor "förpassas" till roller med mindre makt, utan även om de nu får makt definieras denna vara obetydlig, oavsett det egentliga förhållandet. I så fall kan ditt inlägg tolkas som ett uttryck av patriarkalt förtryck=)
Trots allt ligger det väldigt väldigt mycket i det du skriver, även om jag tror det därtill kan finnas ett visst inslag av det jag beskriver i samhället. Om vi så jämför med Miljöpartiet på riksnivå så måste jag säga att vi är relativt goda förebilder. Enligt denna sida http://www.riksdagen.se/templates/R_Page____11571.aspx har kvinnor ständigt varit underrepresenterade i utskott som behandlar skatter, finanser, trafik, industri och försvar. Om industriutskottet (som inte finns kvar) översätts till näring får vi följande sammanställning. I såväl finans-, närings-, försvars- och skatteutskotten är fördelningen av de ordinarie ledamöterna sju kvinnor och tio män. Trafikutskottet avviker med nio kvinnor och åtta män. I dessa traditionellt manliga utskott är alltså de ordinarie ledamöterna fortfarande fördelade så att 48 män och 37 kvinnor. Räknar vi utskottsordförandena, inklusive alla vice ordföranden, i dessa fem utskott är bilden vädligt mörk. Nio stycken är män och en är kvinna. Trots allt är miljöpartiet lite av en förebild, vi har trots allt kvinnor i tre av dessa fem traditionellt manliga utskott.
Gör vi en annan typ av vägning, och ser till de utskott som har den längsta traditionen och tilldelats de vackraste och största rummen i riksdagshuset, nämligen konstitution-, finans-, utrikes-, försvars- och justitieutskotten är miljöpartiets fördelning tre kvinnor och två män. Även här är den generella fördelningen mellan partierna en stark övervikt av män. Miljöpartiet avviker således och placerar många gånger kvinnor som företrädare för de frågor du beskriver som "hårda". Detta trots att vårt parti just nu, tyvärr, har födelningen 8 kvinnor - 11 män i riksdagsgruppen. Förra perioden hade vi å andra sidan stark övervikt åt andra hållet.
Även om de politiska ansvarsområdena för partistyrelsen är helt klart svåra att tyda på mp.se och därtill inte täcker alla politiska områden (bland annat trafik och stadsbyggnad) har vi kvinnor som ansvariga för "hårda frågor" som ekonomisk politik (Yvonne R), arbetsmarknad (Akko K) och rättsfrågor (Jamie Bolling).
sifferfeminism har jag aldrig förstått mig på, borde inte helt enkelt de individer som är mest kvalificerade få posten?
Skicka en kommentar