I fredags skrev Grön Ungdoms båda språkrör Jakop Dalunde och Maria Ferm, tillsammans med miljöpartiets partistyrelsesammankallande Magnus johansson, en artikel på DN-debatt som handlade om att vänsterpartiet inte har något att tillföra i ett rödgrönt samarbete.
Christian är odelat positiv till utspelet och menar att Vänsterpartiets världsfrånvända politik gör att de kanske måste negligeras om ett starkt alternativ inför valet 2010 ska gå att skapa.
Frågan lyder: Är vänsterpartiets politik världsfrånvänd?
Både ja och nej. Allting är ju relativt. Granskar man riksdagsprotokoll ser man snabbt att vänsterpartiet och miljöpartiet i många frågor är överens. Det är vanligt att v och mp är riksdagens enda opposition, när s och borgarna är överens i frågor. Ett svar är alltså nej. Vänsterpartiets politik är i mångt och mycket inte mer världsfrånvänd än miljöpartiets, eller någon annans.
Å andra sidan så är det många frågor där vänsterpartiet inte är överens med något annat parti. Synen på att siffrorna i budgeten måste gå ihop är det mest slående. Medan (v) hejvilt lovar både guld och gröna skogar, både godis och bidrag och jobb, så är tvärtom de Gröna ytterst försiktiga med att ens föreslå ofinansierade reformer.
Synen på demokrati är en annan sak som inte kan negligeras. Även om artikelns argument om att vänsterpartiets hemsida saknar kritik mot Kuba känns rätt meningslös (man kan faktiskt inte kräva att man ska radda upp allt man är emot, särskilt inte på vänsterns sida), så är det inte uppenbart hur vänsterpartiet ställer sig i utrikespolitiska frågor. Detta är givetvis problematiskt. Att kämpa för mänskliga rättigheter och demokrati över hela världen måste vara det viktigaste målet för svensk utrikespolitik.
Anledningen till att vänsterpartiet ska stå utanför är för mig dock uppenbart: Alla som agerat tjänar på det. Vänsterpartiet tjänar på det, man behöver inte kompromissa om sin politik och kan agera dubbel opposition, både mot alliansne och s + mp.
De Gröna å sin sida behöver inte beblanda sig med yttervänsterpolitik. Man behöver inte alls ta hänsyn till (v) i utformningen av en gemensam valplattform med (s). Det är förstås enbart positivt.
För alliansens del så kan man skrämmas med vänsterspöket. Det kommer troligen inte vara lika enkelt närmare valet. Men det beror mycket på hur framförallt (kd) ligger till i mätningarna närmare valet. Samt hur det går för (sd). Om de väntas byta plats med (kd), eller t.o.m bli vågmästare, så kommer blockpolitiken kastas om.
Socialdemokraternas strateger håller antagligen på att tänka på de här olika scenarierna. Med vem ska man samarbeta med, om någon, och vilka effekter får det. Både politiskt, men också väljarmässigt.
Magnus Johansson, Jakop Dalunde och Maria Ferm har iallafall dragit samma slutsats som jag. Varken vi eller dom tjänar något på att (v) ska vara med på planeringsstadiet. De har inget att tillföra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
man kan faktiskt inte kräva att man ska radda upp allt man är emot, särskilt inte på vänsterns sida
Ibland får du verkligen till det, Rasmus! =)
Annars håller jag inte med om din slutsats, men det är en helt annan historia.
Första gången jag röstade (1994) var valet självklart: Miljöpartiet de gröna. För mig som miljömedveten gymnasist var miljöfrågorna överordnade allt annat.
När jag började jobba och fick uppleva missförhållanden på arbetsplats efter arbetsplats engagerade jag mig fackligt. Miljöfrågorna var fortfarande viktiga, men konflikten arbete-kapital blev snart lika viktig om inte ännu viktigare. Parallellt med detta ändrades mina politiska preferenser i riktning mot Vänsterpartiet - det enda parti som förenade en tydlig vänsterpolitik med en konsekvent miljöpolitik.
Miljöpartiet har fortfarande min respekt vad gäller miljö-, flykting- och utrikespolitik men är allt för borgerliga i många andra centrala frågor (arbetsmarknadspolitik, skolpolitik etc.).
När jag läste DN-debattartikeln där Mp-företrädare tar avstånd från Vänsterpartiet blev jag förbannad. Om vi ska ha någon chans att fälla högerregeringen 2010, vilket jag antar att även Mp har för avsikt att göra, bör vi agera som högern gjorde 2004 - bilda en allians två år före valet. Det är hög tid att komma överrens, annars är vi rökta. Det finns varken tid eller plats för tjafs. Högermiljöpartister, socialliberala sossar och socialistiska socialdemokrater och vänsterpartister - svälj stoltheten, kompromissa och förenen eder! Annars får vi fyra år till av tokhögerns härjningar.
Anonym: Visst är artikeln är provokation gentemot (v). Men det är faktiskt inte mp som börjat det hela. Ohly har konsekvent sagt nej till samarbete före valet, de Gröna har konsekvent sagt att man vill ha en valplattform före valet. Så sorry, du har förstås rätt att bli förbannad, men rikta isåfall din ilska åt rätt håll.
Skicka en kommentar