Trygghet och trafik

Sandor Herold är en återkommande skribent på sydsvenskans insändarsidor. Vid några tillfällen har han skrivit under med "Sverigedemokraterna" eller "sd". Efter debatten mellan Maria Ferm och Erik Almqvist i lördags ville Herold ställa en fråga ttill Maria Ferm.

"Eliterna från Grön Ungdom och Vänsterpartiet bor själva i överklasskvarter i Stockholm och Malmö. Nu frågar jag Maria: När ska du flytta till Rosengård så du kan uppleva mångkulturen där?"

Det är lite komiskt. Vilket som är "överklassområde", Vellinge eller Malmö, är rätt klart för de flesta. Det alla inte vet, och uppenbarligen inte heller Sandor Herold, är att Södra innerstaden (den stadsdel där Maria Ferm bott) har fler anmälda brott än Rosengård.

En annan intressant sak är att den diskussion om otrygghet som det ofta pratas om, handlar om fel saker. Det människor känner sig mest otrygga med i Malmö är inte att bli överfallna, utan problemen och riskerna med trafiken. Detta enligt de trygghetsundersökningar som gjorts. Och till skillnad mot antalet rån, som minskat under flera år, så ökar trafiken konstant. Något att tänka på för oss som vill öka tryggheten.

Mp bör inte vänsterprassla

I fredags skrev Grön Ungdoms båda språkrör Jakop Dalunde och Maria Ferm, tillsammans med miljöpartiets partistyrelsesammankallande Magnus johansson, en artikel på DN-debatt som handlade om att vänsterpartiet inte har något att tillföra i ett rödgrönt samarbete.

Christian är odelat positiv till utspelet och menar att Vänsterpartiets världsfrånvända politik gör att de kanske måste negligeras om ett starkt alternativ inför valet 2010 ska gå att skapa.

Frågan lyder: Är vänsterpartiets politik världsfrånvänd?

Både ja och nej. Allting är ju relativt. Granskar man riksdagsprotokoll ser man snabbt att vänsterpartiet och miljöpartiet i många frågor är överens. Det är vanligt att v och mp är riksdagens enda opposition, när s och borgarna är överens i frågor. Ett svar är alltså nej. Vänsterpartiets politik är i mångt och mycket inte mer världsfrånvänd än miljöpartiets, eller någon annans.

Å andra sidan så är det många frågor där vänsterpartiet inte är överens med något annat parti. Synen på att siffrorna i budgeten måste gå ihop är det mest slående. Medan (v) hejvilt lovar både guld och gröna skogar, både godis och bidrag och jobb, så är tvärtom de Gröna ytterst försiktiga med att ens föreslå ofinansierade reformer.

Synen på demokrati är en annan sak som inte kan negligeras. Även om artikelns argument om att vänsterpartiets hemsida saknar kritik mot Kuba känns rätt meningslös (man kan faktiskt inte kräva att man ska radda upp allt man är emot, särskilt inte på vänsterns sida), så är det inte uppenbart hur vänsterpartiet ställer sig i utrikespolitiska frågor. Detta är givetvis problematiskt. Att kämpa för mänskliga rättigheter och demokrati över hela världen måste vara det viktigaste målet för svensk utrikespolitik.

Anledningen till att vänsterpartiet ska stå utanför är för mig dock uppenbart: Alla som agerat tjänar på det. Vänsterpartiet tjänar på det, man behöver inte kompromissa om sin politik och kan agera dubbel opposition, både mot alliansne och s + mp.

De Gröna å sin sida behöver inte beblanda sig med yttervänsterpolitik. Man behöver inte alls ta hänsyn till (v) i utformningen av en gemensam valplattform med (s). Det är förstås enbart positivt.

För alliansens del så kan man skrämmas med vänsterspöket. Det kommer troligen inte vara lika enkelt närmare valet. Men det beror mycket på hur framförallt (kd) ligger till i mätningarna närmare valet. Samt hur det går för (sd). Om de väntas byta plats med (kd), eller t.o.m bli vågmästare, så kommer blockpolitiken kastas om.

Socialdemokraternas strateger håller antagligen på att tänka på de här olika scenarierna. Med vem ska man samarbeta med, om någon, och vilka effekter får det. Både politiskt, men också väljarmässigt.

Magnus Johansson, Jakop Dalunde och Maria Ferm har iallafall dragit samma slutsats som jag. Varken vi eller dom tjänar något på att (v) ska vara med på planeringsstadiet. De har inget att tillföra.

Uteslutningsärendet

Igår skickade jag och Maria Ferm in ett uteslutningsärende till miljöpartiets partistyrelse, mot miljöpartiets representant i kommunfullmäktige i Svedala, René Lundström. Anledningen är att René Lundström ett flertal gånger skadat miljöpartiet med mer eller mindre främlingsfientliga uttalandet. Droppen som fick bägaren att rinna över var att Lundström inte röstade för att Svedala kommun skulle skriva avtal med migrationsverket om att ta emot 50 flyktingar på tre år.

På samma sammanträde behandlades även Lundströms motion "Individuell utvecklingsplan för invandrare/flykting som flyttar till Svedala kommun". Förutom att motionen innehåller ett olagligt förslag och visar Lundströms stora okunskap (att inte skilja på begreppen invandrare och flykting exempelvis), så har motionen främlingsfientliga undertoner. Att samma lagar ska gälla för alla som bor i Sverige är självklart. Att föreslå att vissa ska ha andra regler än andra, läs att invandrare ska ha hårdare regler än infödda svenskar, är oacceptabelt.

Någon har påstått att vårt uteslutningsärende bottnar i att miljöpartiet har lågt i tak. Det är inte sant, och det finns också siffror som styrker det. Gröna representanter är de som i högst utsträckning inte röstar med partilinjen. I det här fallet handlar det dock om något större: Människosyn och grundläggande värderingar. Delar man inte ett partis grundläggande värderingar så ska man förstås inte vara medlem. Oavsett om partiet heter miljöpartiet, kristdemokraterna eller sverigedemokraterna.

I spåkulan: 2010, ett politiskt rymdäventyr

Många politiktyckare spekulerar hur det ska gå efter valet 2010. Ny borgerlig regering, ny s-regering, s-v-mp-regering, s-mp-regering, m-fp-kd-c-mp-regering, eller något annat. Inför förra valet satsade jag på en högoddsare till regering: s + m. Det gick inte, den gången. Att oddset var högt, 1001 gånger pengarna, säger bara att det var osannolikt då. Samma odds var det nämligen på Mona Sahlin som ny socialdemokratisk partiordförande...

Nåväl. Om man ska lära av historien och försöka se framåt ännu en gång, hur bör man då resonera? Det beror på vilka premisser man väljer att bygga sitt resonemang på. De jag kan tänka mig att kalkylera med är följande, eftersom jag inte tror att nuvarande regering kommer att få en riksdagsmajoritet återigen.

* Kristdemokraterna åker ur riksdagen. Det både tror och hoppas jag.

* Vänsterpartiet åker inte ur riksdagen. Lika säkert som att vänsterpartiet alltid lägger sig när det gäller, lika säkert är att de stannar i riksdagen. Det finns tillräckligt med strategiska sossar, och vänstersossar, för att det inte ska vara något problem.

* Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Antagligen. eller kanske. Om de inte kommer in i EU-parlamentet så kommer de heller inte in i riksdagen. Men mitt resonemang om slutligt resultat faller inte med (sd):s inträde i riksdagen.

* (s) och (mp) får inte ensamma majoritet. Om s och mp får egen majoritet, så blir detta den nya regeringskoalitionen. Och egentligen så är det nog det jag tror blir fallet. Men isåfall blir det en alltför förutsägbar gissning om framtiden. Och en förutsägbar blogg är en tråkig blogg. Därför får en premiss vara att s och mp inte får majoritet.

* Den sista premissen: Det kommer bli spänningar mellan de borgerliga partierna. Eftersom oppositionen kommer leda i opinionsmätningar även framöver.

Dessa premisser leder till slutsatsen: Nästa regering kommer bestå av socialdemokraterna och folkpartiet.

När Maria Ferm i Veckans debatt fick frågan "är folkpartiet det riksdagsparti som är längst åt höger idag?" så svarade hon helt rätt "deras skolpolitik är iallafall inte liberal". Hon kunde, om hon inte varit språkrör utan politisk analytiker, svarat att folkpartiet tvärtom är borgerlighetens vänster. Det är dom som vill ha fortsatt höga sjukförsäkringar, det är dom som vill prioritera medelklassen. Deras skolpolitik skiljer sig inte på några större sätt. Båda resonerar liknande i jämställdhets- och integrationsfrågor.
Folkpartiet har heller inte, till skillnad mot centerpartiet, drivit näringslivsfrågor på samma sätt. De har heller inte retat upp fackförbunden som moderaterna och centern.

För socialdemokraternas perspektiv så vore ett samarbete med fp betydligt mer lättsmält, än ett moderatsamarbete. Många inom (s) skulle också föredra det framför en koalitionsregering med de Gröna.

För folkpartiet vore det svårare. Men visst går det. Man visade efter valet 2002 att man är beredda att samarbeta för att uppnå kompromisser. Och man kommer ha många prioriteringar som är snarlika socialdemokraternas. Och man kommer få fler ministerposter än i nuvarande regering, som är moderatdominerad.

Socialdemokraterna och folkpartiet 2010 alltså. Kom ihåg var du läste det först.

---
Uppdatering: Ytterliggare ett tecken som styrker spåkulans tillförlitlighet.

Ankdammen på Rådhuset

I torsdags sammanträdde Malmös kommunfullmäktigeförsamling, och det verkade ha varit mer dramatiskt än på länge. Och mindre demokratiskt, enligt oppositionen. Jag har själv inte orkat kolla på det, men enligt tidningarna gick det till ungefär så här:

En dålig motion av moderaten Carl-Axel Roslund behandlades. Majoriteten ville avslå den (den handlade om att ungdomar skulle få en bättre fostran genom att en vaktparad som spelar blåsinstrument skulle inrättas), och oppositionen ville återremittera den, eftersom man ansåg att den inte beretts ordentligt.

Det räcker att en tredjedel av kommunfullmäktige vill ha återremiss för att det ska bli det, enligt kommunallagen. Om en motion ska återremitteras en andra gång, krävs det emellertid bara enkel majoritet, d v s hälften av fullmäktige. Denna motion återremitterades dock redan i december, av tidsbrist om jag förstod saken rätt. Oppositionen menade därför att det inte var någon "riktig" återremiss, utan ett bordläggande, och att denna därför enligt reglerna skulle remitteras om.

Kommunfullmäktiges ordförande Kjell-Arne Landgren (s) anklagades för att gynna socialdemokraterna. Malmös politiske boss Ilmar Reepalu anklagade i sin tur kommunfullmäktiges vice ordförande, Lena Jarnbring-Lindholm (m) för att vara oduglig. Han skrek, hyttade med näven, och kallade henne också "lilla flicka".

Precis som Maria Ferm skriver, så är det ett skolexempel på manlig härskarteknik. Jarnbring-Lindholm ville dock inte visa sig vara sämre, och kallade Reepalu för "psykiskt labil" i tidningen dagen efter.

Givetvis måste man kalla det för "sandlådenivå", och andra smädande beskrivningar. Det är helt enkelt ovärdigt Malmö Stads främsta politiker att förolämpa varandra i fullmäktisalen och i medier flera dagar i rad.

Men även en annan sak är faktiskt viktigt: Både den socialdemokratiska ordföranden i fullmäktige, och den moderata viceordföranden, sköter faktiskt inte sina uppgifter på ett tillfredställande sätt, och det är inte bara ovärdigt eller infantilt, utan ett demokratiskt problem. Landgren låter socialdemokrater vika ut från ämnena som diskuteras mer än oppositionen, och vid ett tillfälle hörde jag Jarnbring-Lindholm låta ovannämnda Carl-Axel Roslund prata oerhört kränkande om homosexuella, samtidigt som hon blixtsnabbt tystnade Anders Söderberg när denne skulle svara Roslund. Så gör man inte om man leder kommunfullmäktigemötet för Malmö Stad.

Jag hade själv problem med en kommunfullmäktigeordförande när jag satt i Söderhamn. Det går alldeles utmärkt att ifrågasätta någons kompetens utan att använda sig av epitet som "lilla flicka" eller "odugling".

Mer poppis än benskatteupproret

Via Fernqvist fick jag, i andra hand, läsa om bensinskatteupprorets talesman Kenneth Winsborg, som i den nya favorittidningen Kvällsposten upprörs över det sjukt låga antalet namn som Maria Ferm samlade in i Vellinge. Winsgård menar att 220 namn i Vellinge inte är något, eftersom Bensinskatteupproret fått in hundratusentals underskrifter.

Men. Det man framför allt måste komma ihåg är hur lång tid "bensinskatteupproret" pågått. Typ 3-4 år? 1500 dagar? Plus att man haft hjälp av tidningar, TV och reklam. Man får ju räkna antal underskrifter per timme, och egentligen slå ut det på antalet medarbetare också. Och då vinner ju faktiskt Maria, rätt så överlägset dessutom. Hon stod ju faktiskt bara runt 6 timmar, sammanlagt.

Ett dåligt jobb

Kvällspostens Kent Hansson skriver en krönika om Maria Ferms namninsamling i Vellinge.

Som jag ser det är Hanssons intention uppenbar: Han vill bara få uppmärksamhet. Som jag ser det har Kent Hansson gjort ett dåligt jobb. Han vägrar inse sanningen, att hans krönika är en flopp. Men Hansson är inte dum. Han vet att han måste skriva en krönika. Han vet att det är svårt att få uppmärksamhet. Vad kan då passa bättre än att kasta sig in i en brännande aktuellt ämne? Utan att med en stavelse ge utlopp för någon slags konstruktivitet, utan tvärtom gå till osakliga personangrepp, så lyckas Hansson uppenbarligen sticka ut. Men det kan å andra sidan ha varit ett iskallt agerande. Kanske har Hansson ett och annat råd att dela ut till de stora pojkarna och flickorna i regeringsalliansen som uppenbarligen har problem att föra ut diverse budskap, exempelvis om vad man tycker i flyktingfrågor?


Nej, man borde kanske inte sjunka så lågt. Ibland är det svårt att låta bli.

Nya rör

Grattis till Maria och Jakop, föreslagna som nya språkrör för Grön Ungdom. Det kommer nog bli ett spännande årsmöte.

Många politiker

Sista kvällen i Söderhamn, semestern går mot sitt slut. Kunde i dagens Söderhamnskuriren läsa att det i den här lilla kommunen huserar inte mindre än sex välbetalda heltidspolitiker (!). Två kommunalråd, en s-gruppledare tillika ordförande i det kommunala bostadsbolaget och tre nämndsordförande.

Inför valet 2002 gick centerpartiet närmast till val på att två kommunalråd var ett för mycket. När man efter valet fick ett eget var man inte lika sugen på det. Dessutom fick då vänsterpartiet en heltidsarvoderad ordförande för Barn- och utbildningsnämnden.

Det är inte bara dåligt att ha flera heltidspolitiker. Det dåliga är om man är emot dem enbart när man inte själv får besitta platserna, och när det blir oförsvarligt dyrt. Och kostnaden 7,4 miljoner känns för stor för lilla Söderhamn.

De som är heltidsarvoderade för iallafall inga mötesarvoden. Undrar hur det ligger till med den saken i Malmö?

Dagens bästa läsning var dock om Marias framfart i Vellinge, om sökandet efter stöd för ett flyktingmottagande till Vellinge. Kämpa på!

Det är med arbetstidsfrågan vi vinner

Man ska inte stirra sig blind på opinionsmätningar när man analyserar ett politiskt förslag eller en politisk situation. Det har länge varit min grundinställning. Det finns hur många exempel som helst på frågor där väljarna inte valt som man utifrån analyser trott. Det kan förstås i sin tur bero på många olika saker, som att man inte tänkt igenom frågeställningen ordentligt.

Många gröna frågar sig dock, med visst fog, varför inte miljöpartiet lyfter i opinionsmätningarna, med tanke på den klimatdebatt som förs och som ju borde gynna oss. Vi har den mest genomtänkta politiken, objektivt sett. Vi har även den bästa och mest kostnadseffektiva politiken för en omställning av samhället. En del menar att miljöfrågorna aldrig kommer lyfta oss, som Birger Schlaug. Maria Ferm tycker att vi ska byta namn till De Gröna och prata mer om andra frågor.


Miljöpartiet De Gröna har tydligt prioriterat klimatet som den främsta paradfrågan under mandatperioden. Jag säger inte att det är en misslyckad prioritering med hänvisning till opinionsmätningarna. Men jag hävdar att det är ett stort och otympligt område. Det är alltför brett. Vi måste få tillbaka några frågor som är våra, där vi är de som tillfrågas när det kommer upp till debatt, på samma sätt som flyktingfrågan var den under förra mandatperioden.

Arbetstidsfrågan. Det är den vi ska lyfta och driva. Av flera skäl.

* Frågan har en tydlig klimatkoppling, och det är viktigt då jag menar att vi inte ska lämna klimatfrågan, utan tvärtom göra den mer tydlig. Ta ut den ökade tillväxten i mer fri tid, istället för ökad prylkonsumtion.

* Det är en klockren jämställdhetsfråga, eftersom kvinnor oftare är deltidsarbetande med dagens timtal, och gör 80 procent av det obetalda hemarbetet. Det är också en jämställdhetsfråga som är tydlig, vilket inte alltid jämställdhetsfrågor är.

* Vi har potential att vinna väljare. Eftersom inget parti driver frågan så har vi här en jättechans att vinna över alla de som faktiskt ser det som en viktig fråga. Inte minst med tanke på det socialdemokratiska kvinnoförbundets beslut att slopa kravet härom året.

* Det gör oss unika. Vi får chans att sticka ut. Få mediautrymme. Äga en fråga.

* Det borde kunna ena miljöpartiet internt. Det är en gammal fråga äldre medelmmar lätt appellerar till, och som kan argumentationen. Men samtidigt fräsch eftersom ingen pratat om den på länge.

* Vi får en bra chans att angripa att facken, istället för att bli angripna. De har inte jobbat med den här frågan alls, utan haft "rätt till heltid" (dvs 40-timmarsvecka) som det överhängande målet. Frågan om arbetstiden är uppenbarligen för viktig för att lämnas i händerna på LO, kan vi med fog hävda.

Kort sagt, gör arbetstidsfrågan till vår prioriterade fråga 2008.

Samtyckeskrav för sex?

Zaida Catalán skriver på sin blogg om hur Sverige borde införa en samtyckeskrav när det gäller sex. Detta för att väldigt många av de våldtäktsmål som kommer upp i domstol ger friande dom, och att de flesta inte ens anmäls, och att en majoritet av de som anmäls inte når upp till domstol.

Även Maria skriver om det.

Att våldtäkt oftast inte leder till rättslig påföljd ska inte ses som att det är ett i samhällets ögon accepterat brott. Maria gör exempelvis en raljant jämförelse med att gå mot röd gubbe- vilket är förbjudet men trivialt- och menar att våldtäkt i det närmaste är en av samhället accepterad sak. Det, menar jag, är inte fallet. Anledningen till de många friande domarna är ju att det är det kanske svåraste brottet att bevisa, av det enkla skälet att sex är en så vanlig sak som de flesta har, om än i olika omfattning.

Jag skulle vilja skriva "alla" vill ha sex på något sätt, men nöjer mig med "nästan alla". Vissa vill ha gruppsex, sex fulla, sex utomhus, ja en längre lista på olika preferenser finns här.

Och den allra vanligaste våldtäkten är ju den som begås av en pojkvän eller före detta pojkvän, alltså någon man tidigare haft en sexuell relation med. Det försvårar det hela, rent juridiskt.

Men det största problemet med en samtyckeslag, är att den med största sannolikhet skulle bli ett slag i luften. Hur ska man kunna bevisa att någon gett sitt samtycka till att sex, genom att bara säga ja? Ord kommer i en domstolssituation fortfarande stå mot ord.

Alternativet är förstås att man sätter sig ner och faktiskt skriver under ett samtyckeskontrakt. Teoretiskt så är det antagligen den enda åtgärden där man faktiskt skulle kunna få en samtyckeslag som kan gälla. Men alla förstår att det är fullständigt orealistiskt.

Något annat som ligger nära är att prata om omvänd bevisbörda, "delad bevisbörda", eller annat. Men som Tomas skriver på Marias blogg, det är emot en av de mest fundamentala rättsprinciperna som finns. Man måste betraktas som oskyldig tills motsatsen är bevisad.

Jag undrar om det framöver kommer resas några krav på samtyckeslagstiftning av våld? Misshandel är förbjudet oavsett hur mycket man är med på det, eller vad man kommit överens om, eller hur man kommit överens om det. En typisk morallag alltså.

Och många är de gröna ideologer som brukar förakta morallagar, i vilken form de än vara månde?

Förargelseväckande beteende

En intressant diskussion pågår på Maria Ferms blogg, angående det lagliga i att gå topless på stan, och isåfall, för båda könen? En annan fråga är ju huruvida det är moraliskt eller inte.

Maria skrev ett mail till polisen och undrade över lagligheten. Svaret blev

Enligt brottsbalken 16 kap 16 § kan man dömas för förargelseväckande
beteende om man på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt
som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten.

Vilket ju är precis så luddigt svarat som lagstiftarna ville ha det. Meningen är att denna lag ska kunna gälla över tid, vilket den naturligtvis också kan, för evigt om man så vill, eftersom det är upp till den dömande makten-domstolen- att besluta om praxis. D v s vad som verkligen är förargelseväckande beteende, och sånt ändrar sig som bekant över tiden.

Josh Lyman kommenterar detta på Marias blogg: Lagar kan inte skrivas så. Antingen är nått tillåtet eller så är det inte tillåtet (om att tolka förargelseväckande beteende). Vi är uppenbarligen oense i politikernas och domstolarnas olika roller.

Maria var inte nöjd med det första svaret, utan ville veta om det faktiskt var lika tillåtet, eller inte tillåtet, för båda könen att gå runt med mage och bröst utan skygglappar. Svaret blev

Detta har i och för sig inte med könet att göra, utan på vilket sätt man
uppträder. Väcker det anstöt hos någon så behandlas det lika.

Vilket jag tycker var ett alldeles utmärkt svar.

I dylika frågor så är det omöjligt att fastställa exakta gränser om vad som är tillåtet eller inte, om man inte väljer en extrem väg och tar bort paragrafen om förargelseväckande beteende, vilket jag tycker vore väldigt olyckligt. Gränserna blir därför godtyckliga, och godtyckliga regler måste man ständigt kunna revidera och ändra över tid. Det kanske är okej att vara naken på stranden, men det är det inte på badhuset. Men någon egentlig logik bakom det finns ju inte. Eftersom det handlar om tyckande.

Det brukar ofta, inte minst inom miljöpartiet, diskuteras hur en politiker ska vara. Eller rättare sagt, hur representationen ska se ut. Vi brukar vilja ha rotation, en representativ sammansättning avseende både ålder, kön, etnicitet och andra saker. Vi vill att politiker ska vara "som folk".

Tyvärr glöms ofta de som ska tolka lagen bort, vilket till stor del är lekmän i domstolarna. Exempelvis att tolka vad som är förargelsväckande beteende. Då är det naturligtvis ännu viktigare att ha en väl sammansatt representation. Ett jurysystem efter amerikansk modell tror jag skulle vara jättebra.

Och nej, jag tycker inte att man ska acceptera att människor går med bar överkropp på stan eller i affärer. Oavsett kön.