fredag, juni 08, 2007

Folkhemsosse 1950

Har du någon gång hört ett påstående av typen:

jag skulle gärna rösta på socialdemokraterna/jag hade varit
socialdemokrat, om dom hade varit samma nu som på
50-talet.

Det har jag hört. Åtskilliga gånger. Av så pass politiskt olika människor, som sverigedemokrater, vänsterpartister, unga folkpartister, MUF:are, kristdemokrater, den förre moderatledaren Bo Lundgren, miljöpartister och en och annan centerpartist.

Frågan är, hur kan människor med så olika åsikter, längta tillbaka till samma sak? Och varför till socialdemokraterna 1950, av alla saker att längta till?

Ett svar är givetvis att man har olika bild av vad s-1950 är för något. Vissa kommer ihåg den utbyggda offentliga välfärden. Andra minns skattehöjningar på en krona om året (skattetrycket ökade från ca 20 till 50 procent mellan 1930 och 1960), hur borgerliga politiker kan drömma sig tillbaka till det kan vara svårt att förstå.

Då inställer sig frågan, varför gör de det? Vissa vet inte om hur skattesatserna höjdes. Men andra gör det, naturligtvis. Den fd moderatledaren Bo Lundgren är ett exempel. Då måste man söka vidare förklaringar.

Ett skulle vara att man väljer att se till de värden som "fanns" under den här tiden- jämlikhet, trygghet och tradition. Detta är ju alla fall såsom historiebeskrivningen säger oss, jag tror inte att det var så annorlunda jämfört med idag, snarare tvärtom. Och om det, som jag tror, inte var bättre ställt med jämlikheten på 50-talet, faller också detta argument. Då gäller det bara att slå hål på myten.

En tredje sak som man inte kan bortse ifrån, var att massor av saker blev mycket bättre under efterkrigstidens Sverige, även om man bortser ifrån välfärdsmodellen. Människor blev friare och fick större makt över sina egna liv. Om friheten skapade den ekonomiska rikedomen, eller om det var tvärtom, vet jag inte. De flesta fick iallafall både pengar över, och rätten att välja sin livspartner, för att ta två exempel.

Sannolikt så menar de som säger sig sakna socialdemokraterna 1950 varken höjda skatter eller en utbyggd offentlig sektor. Det man saknar är framtidstro och positiva framtidsvisioner, men också större makt över sin egen situation. Det som, helt felaktigt enligt mig, sammanfattas i begreppet "folkhemstanken" Om det fanns mer än idag på 50-talet vet jag inte heller. Men jag är skeptisk. Saker och ting kan aldrig ses objektivt ur en synvinkel, men när historien skrivs så är det genom två ögon. Och eftersom det mesta under lång tid blev bättre, så är det lätt att tänka sig att människor också var positiva inför framtiden.

Jag saknar inte socialdemokraterna 1950. Jag saknar en visionär framtidsdebatt. En debatt, där uttrycken det går inte och det har vi inte råd med är bannlysta. Utan där man säger vad man vill, utan omskrivningar i att man "måste", på grund av EU eller nationalekonomin.

Att Framtidsdebatten verkligen funnits tvivlar jag på. Dags att starta den?

1 kommentar:

Anna sa...

Myten om hur bra det var på 1950-talet är stark, precis som du skriver. Jag läser (parallellt med annat, för den är tidvis tråkig) Göran Häggs "Välfärdsåren 1945-1986" och den visar på hur det egentligen såg ut i Sverige under den tiden. Så jäkla bra var det inte, särskilt inte den allmänna välfärden. Vilket får mig att instämma i att det snarare handlar om känslan av framtidstro, framför något annat.